Vad har hänt med läran om tusenårsriket? Fram till 1970-talet var förkunnelse om det kommande fridsriket allmängods i många frikyrkoförsamlingar i Sverige. Men sen försvann undervisningen.
– Det blir en eskatologisk tystnad, för man hade sagt allt man hade att säga. Det fanns inga ord kvar, säger Ulrik Josefsson, tillförordnad rektor på Akademi för ledarskap och teologi (ALT).
Dagen försöker reda ut vad som hände. Och varför.
I Uppenbarelsebokens 20:e kapitel skriver aposteln Johannes “Jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma … [och] de levde och regerade med Kristus i tusen år” (Upp 20:4).
Avsnittet ligger till grund för det teologiska begrepp som kallas “tusenårsriket”.
När pingströrelsen bröt fram i början på 1900-talet knöts upplevelsen till Petrus ord på pingstdagen när han sa: “Det ska ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter av min Ande över allt kött” (Apg 2:17).
Just orden “de sista dagarna” gjorde att den framväxande rörelsen kopplade samman de nya upplevelserna av Anden med övertygelsen om att vi nu lever i den yttersta tiden. Läran om de yttersta tingen, eskatologin, kom därför tidigt att få en framträdande roll.
Sju predikningar
Det gällde också i Sverige. Lewi Pethrus, som skulle bli pingströrelsens förgrundsgestalt under många årtionden, gav 1912 ut boken “Jesus kommer”.
Den består av sju predikningar i vilka Lewi Pethrus framför en så kallad premillennialistisk dispensentionalistisk syn vad gäller läran om Jesu återkomst och tusenårsriket. Med premillennialism menas tron att den yttersta tiden börjar med att Jesus kommer tillbaka före (pre) tusenårsriket (millennium). Och dispensentionalism innebär att man delar in den bibliska historien i olika epoker, där tusenårsriket uppfattas som en ny epok med nya förutsättningar.
Synen kom att prägla pingströrelsen och andra delar av svensk frikyrklighet under lång tid framåt. Den senaste upplagan av Pethrus bok gavs ut på Livets ords förlag så sent som 2003.
[ Leif Carlsson: Undvik spekulationer om Jesu återkomst ]
Också utanför pingströrelsen fick synen fäste. Till exempel hade Fredrik Fransson, som hade stort inflytande inom Svenska alliansmissionen och Helgelseförbundet, redan 1897 gett ut sin bok “Himlauret”. Också John Ongman, Örebromissionens grundare, förkunnade på samma sätt om Jesu snara återkomst.
Och under mitten av 1900-talet reste flera så kallade lakansprofeter runt i församlingar och bibelskolor och lade ut texten. C.A. Chader med sin bok “Guds plan genom tidsåldrarna” var en av dem, Folke Thorell en annan.
---
Vad är tusenårsriket?
Tusenårsriket är ett teologiskt begrepp kopplat till förståelsen av Uppenbarelsebokens 20:e kapitel där aposteln Johannes skriver att Kristus ska regera i “tusen år” (Upp 20:1–10).
Under de tusen åren ska “den gamle ormen som är Djävulen och Satan bindas” (20:2) och fängslas så han inte kan förleda folken (20:3), de martyrer som “blivit halshuggna” ska uppstå och sitta på troner och regera med Kristus (20:4–5).
I slutet av de tusen åren ska Satan på nytt släppas lös och förleda folken (20:7), men eld ska komma ner från himlen och förtära honom och han ska kastas i en sjö av eld och svavel (20:9–10).
Därefter kommer den yttersta domen (20:11ff).
Många kopplar samman de bilder som Gamla testamentets profeter talar om som beskriver välstånd och frid på jorden med den här tidsperioden.
Olika teologer tolkar textens innebörd på olika sätt. Ytterst går de olika synsätten tillbaka på hur man uppfattar att så kallad apokalyptisk text, som Uppenbarelseboken är ett exempel på, ska tolkas. Det blir en fråga om tolkningsmetodik.
---
Var tog eskatologin vägen?
Men förkunnelsen om tusenårsriket kom att tystna i många församlingar i Sverige kort därefter.
1987 skriver pastor Björne Eriksson en artikel i tidskriften Tro och Liv i vilken han konstaterade att talet om den yttersta tiden tycktes ha försvunnit ur pingströrelsen. Han läser årgångar av rörelsens tidskrift Evangelii Härold och ställer frågan “Vart har eskatologin tagit vägen?”
Varför blev det så tyst kring frågan om Jesu återkomst och tusenårsriket vid den här tiden?
– Jag tror huvudskälet var att det blev en överhettning i slutet på 60-talet och början på 70-talet, särskilt under perioden 1967 till 1973, från sexdagarskriget till oljekrisen, säger Ulrik Josefsson.
[ Svante Rumar: När Jesus kommer tillbaka är det som domare ]
Flera böcker kom ut som eldade på slutsatserna. Till exempel Hal Lindseys bok “Vart är mänskligheten på väg?” och Toralf Gilbrant bokverk “Tidens tecken” på pingströrelsen förlag Den kristna bokringen som lyfte fram allt som han menade kunde peka på att vi nu levde i ändens tid.
– Vi kom till en punkt där ropen var så starka och orden så stora att alla ord på ett sätt till slut var förbrukade, säger Josefsson.
– Du kan inte upprätthålla den här typen av akut känsla särskilt länge. Har man då investerat allt i den akuta känslan och den sedan avtar, vad har man då kvar?
När Jesus inte kom tillbaka och skeendet ebbade ut ledde det till att många tystnade. Hur skulle man förklara att de högt ställda förväntningarna inte förverkligades?
– Det är det jag brukat tala om som den “eskatologiska tystnaden”. Många visste inte längre vad de skulle säga, menar Ulrik Josefsson.
Nya influenser utifrån
Men Josefsson pekar också på att andra orsaker kom att spela in.
– Man började ta in influenser från andra teologiska sammanhang än de traditionella.
Som ett tecken på det kom till exempel George Eldon Ladds bok “De yttersta tingen” ut på svenska och den följdes av “Slutet på historien” av Stephen Travis. Böckerna målade upp en annan syn på eskatologin än den som varit gängse inom pingströrelsen.
– Man börjar få andra redskap att förstå eskatologin med, säger Josefsson.
[ Börje Norlén: Jesu återkomst är inget hotfullt budskap ]
Det kom att leda till vad som skulle kunna kallas för ett paradigmskifte inom utbildningen av pastorer inom frikyrkan. Från en undervisning där texten i Uppenbarelseboken 20 tolkades bokstavligt så att Jesus kommer tillbaka och upprättar ett rike som varar i just tusen år till att begreppet sätts in i ett annat sammanhang och tolkas symboliskt. I teologiska termer skulle man säga att man flyttar sig från en premillennialistisk dispensentionalistisk syn till en amillennialistsik syn, som står för att tusenårsriket inte tillhör den eskatologiska framtiden utan i stället gäller vår egen tid.
– Jag är uppvuxen inom pingströrelsen och har haft den klassiska synen. Men jag har svängt mot att det mer är en fråga om ett bildspel i en bok som är präglad av siffermystik, och där siffrorna sällan betyder ett exakt nummer utan mer är bilder. Så om man ska beteckna min syn på tusenårsriket så skulle den vara amillennialistisk, säger Ulrik Josefsson.
– Jag tror att de tusen åren används symboliskt för att beskriva det rike av fred och frihet och försoning som Jesus kommer för att upprätta. Jag tror att både den kristna församlingen och det judiska folket har viktiga roller att spela inför Jesu konkreta återkomst.
---
De fyra huvudsakliga sätten att se på tusenårsriket
1. Amillennialsim
Menar att Jesu andra tillkommelse sker vid slutet av tusenårsriket. De tusen åren uppfattas symboliskt och sägs innefatta delar av eller hela församlingens tidsålder. Jesus regerar nu genom församlingen som utbreder Guds rike. “A” betyder “utan” eller “inte”. De som förordar synen tycker inte att termen är korrekt och talar i stället gärna om “inaugurated millennialism”, där det engelska ordet inaugarted betyder “invigd” eller “påbörjad”. Ofta använda texter: Jes 65:17–18, Matt 12:28, Luk 17:20–21, Matt 7:21–23, Rom 14:17.
2. Premillennialism – dispensentionalism
Menar att Jesu andra tillkommelse sker före de tusen åren. “Pre” betyder före. Jesus kommer tillbaka, hämtar sin församling och tar den med till himlen. Vid det tillfället kommer judarna att vända sig till Kristus och får kämpa under den sjuåriga vedermödan mot onda makthavare på jorden. I slutet av vedermödan kommer Jesus tillbaka till jorden och upprättar ett fridsrike i tusen år. Först därefter kommer den yttersta domen. Ofta använda texter: Daneil 7–9, Hes 38–39, Jer 30:3–7, 1 Tess 4:13–18, Upp 7–21.
3. Premillennialism – historisk syn
Menar också att Jesu andra tillkommelse sker före de tusen åren. Jesus kommer tillbaka vid ett tillfälle efter en period av intensiv förföljelse av de kristna. Det utlovade messianska riket upprättas på jorden under tusen år. I slutet av perioden hålls den yttersta domen. Synen innebär också att apokalyptiska profetior inte alltid behöver tolkas bokstavligt. Ofta använda texter: Matt 24:30–31, Matt 25:31–46, Luk 17:30–37, 1 Tess 4:13–18, Upp 1:7.
4. Postmillennialism
Menar att Jesu andra tillkommelse sker efter de tusen åren. “Post” betyder “efter”. Synen säger att Guds rike kommer att utbredas i världen så att världen blir bättre och bättre och till slut övergår i tusenårsriket. Riket bryter in då Jesus osynligt tar makten och regerar över världen i tusen år genom församlingen. Efter de tusen åren återkommer Jesus synligen och håller dom. De tusen åren behöver inte betyda exakt tusen år, utan kan tolkas som “en längre tidsperiod”. Relativt ovanlig syn. Ofta använda texter: Ps 2, 22, 72, 110, Jes 2:24, Jes 11:6–10, Matt 28:18, Ef 1:19–23.
---
Joel MacInnes är lärare i Nya testamentet på ALT, doktorand vid London School of Theology och forskar om Uppenbarelseboken. Han tampas med frågan om tusenårsriket.
– Tusenårsriket är en av de svårare frågorna i Uppenbarelseboken. Min slutsats är lite preliminär. För jag tycker det finns goda argument för andra syner så det jag brottas med är mellan det som kallas för historisk premillennialsim och det som kallas amillennialsim. Jag lutar åt det senare som betyder att tusenårsiktet inte är något i framtiden, utan något som är redan nu och som kommer att sluta med Jesu återkomst, säger han.
Tolkar siffran symboliskt
Men hur långt tusenårsriket är, är svårt att säga. Han menar att texten inte säger det.
– Jag tolkar siffran symboliskt, som alla siffror i Uppenbarelseboken, med något enstaka undantag kanske, just för att det tycks vara så i apokalyptisk litteratur. Tusen är tio i kubik, så jag tror det är symboliskt och att det beskriver en fullkomlig period.
Att tanken på att tusenårsriket inte ens handlar om den eskatologiska framtiden utan kan uppfattas som den tid vi lever i nu går stick i stäv med det som den tidiga pingströrelsen stod för.
– Ja, det gör det. Men pingströrelsen har inte ett trosdokument på det sättet som säger att man måste ha en viss uppfattning om tusenårsriket för att få vara med i samfundet. Man har alltid haft en hög syn på Skriften och man är villig att revidera sin syn i ljuset av Skriften. Därmed tycker jag att det borde kunna fungera rätt bra med pingstteologi även om det traditionellt inte varit den syn som de flesta har haft, säger MacInnes.
Han tänker också att den traditionella pingstsynen om uppryckandet och tusenårsriket kunde vara svår för många och har skapat rädsla, särskilt hos unga.
– Jag tror det har blivit en motreaktion så man nästan inte alls pratar om frågorna. Man har ju snarare, i karismatiska sammanhang, nästan överkorrigerat och i stället betonar man nu Guds rike på bekostnad av att vi har något att längta efter. Mycket av det är rätt, men man kan ha förlorat tanken på väntan och längtan. Och det är ett problem, säger MacInnes.
Skapar stor upprördhet
Tron att tusenårsriket gäller vår tid väcker samtidigt en stor upprördhet hos många i den traditionella frikyrkan. Och det handlar om synen på Israel. Alla som förespråkar amillennialismen utesluter inte möjligheten att judarna fortfarande har en särskild plats i Guds plan, men det är den vanliga uppfattningen som kopplas samman med detta.
I den syn som tidigare var förhärskande har det fysiska Israel en central roll. Amillennialister sägs hävda, inte bara att tusenårsriket blir symboliskt, utan att även löftena till Abraham och hans efterkommande (exempelvis i 1 Mos 13:14–15) blir det.
Och alla håller inte med om att den traditionella synen på tusenårsriket har spelat ut sin roll. En försvarare av den synen kommer från ett lite oväntat håll.
Hans Weichbrodt är präst i Svenska kyrkan och inspiratör inom Oasrörelsen. Han håller fast vid synen att tusenårsriket är just tusen år. Och att Israel fortfarande har en roll att spela i det eskatologiska programmet.
– Jag tror att det judiska folket av nåd är Guds egendomsfolk för alltid. Jag tror att Israel är deras land. Israel har en framtida roll i Guds program. Det är ett rungande “ja” på den frågan, säger han.
Han menar att de som förespråkar en symbolisk tolkning inte kan begränsa den till de apokalyptiska texterna. Utan att även löften som ges i de historiska och profetiska böckerna, och som uppfattas bokstavligt av dem som mottog dem, i så fall också behöver avfärdas som symboler och bilder.
– Är man amillennialist så måste man använda sin symboliska tolkning hela vägen tillbaka till Abraham, säger Weichbrodt.
Han tar Guds löfte i Jeremia 31:35–36 som exempel. Där skriver profeten: “Så säger Herren, han som har satt solen att lysa om dagen, månen och stjärnorna att lysa om natten …, När denna ordning upphör att gälla, säger Herren, först då skall Israels upphöra att för alltid vara mitt folk”.
– Man kan tvivla i Mölndal [där han bor] en novemberdag om det finns en sol där bakom. Men när solen bryter igenom molnen då vet vi att Israel är hans egendomsfolk, säger Weichbrodt.
Hans Weichbrodt menar att de som förespråkar amillennialismen driver den symboliska tolkningen av texten för långt.
– Det omnämns ett rike i flera profetior redan i GT och vi ska tolka dem konkret och symboliskt på samma gång. För jag tror att det i alla profetior finns en symbolism som är en del av språket, men där finns också alltid något konkret i slutändan.
Han säger att det grundläggande förhållningssättet måste hämtas från tolkningen av profetiorna om Jesu första ankomst.
– Mycket av profetiorna ges i ett djupt symbolspråk men samtidigt uppfylls de alltid rent konkret. Och eftersom det gällde för den första ankomsten är det rimligt att anta att samma princip även gäller för Jesu andra ankomst. Profetiorna kommer att uppfyllas både symboliskt och konkret på samma gång.
Pingströrelsens självbild
Då eskatologin varit en så integrerad del av pingströrelsen innebär paradigmskiftet också en stor utmaning för hela rörelsen.
– Jag tror förändringen innebär att pingströrelsen hela självbild förändras. Det behöver man vara vaken över, säger Ulrik Josefsson.
– Pingströrelsens drivkraft har varit att man intensifierat, radikaliserat och mobiliserat människor byggt på tanken om Jesu snara återkomst. Om man ändrar det så ändrar man också logiken i sättet att känna den här intensiteten.
– Men möjligen kan man upprätthålla den med ett starkare fokus på den heliga Ande, reflekterar han.
Han tänker att om man ser ut över den breda pingstfamiljen i världen så är det många församlingar som inte har en premillennialistisk syn på Jesu återkomst, men de lyckas ändå bibehålla den andlighet som förknippas med den världsvida pingströrelsen
– Man har vänt på det från den mörka världen som vi ska bort ifrån till den här världen som nu genomstrålas av Guds kommande rike. Det är fortfarande eskatologiskt och det bygger fortfarande intensitet, men det är två olika sätt se, säger Ulrik Josefsson.
– Och jag tror fortfarande att Jesus skulle kunna komma tillbaka i dag.
---
