Vad händer i en församling när medlemmarna blir utan pastor en längre period? Det tomrum som uppstår mellan att den tidigare pastorn slutar och den nye pastorn tar vid kan liknas vid ett glapp, ett pastorsglapp. Hur löser man då exempelvis undervisningen och själavården? Och hur påverkas gåvogivandet?
Dagen har pratat med församlingarna Karlskrona pingst och Pingstförsamlingen i Västerbottens Mellanbygd som varit utan pastor under en längre tid. I det här dokumentet berättar de om sina erfarenheter av att vara får utan herde.
Det kom inte som en överraskning för Göran Olsson när hans pastorskollega Ulf Sundkvist 2016 aviserade att han tänkte säga upp sin tjänst som föreståndare för Pingstkyrkan i Karlskrona. De hade jobbat nära varandra i flera år och hade en rak och öppen kommunikation.
Vad Göran kanske inte hade kunnat förutse var hur det skulle påverka honom och församlingen under de tre år det skulle ta att hitta en ny församlingsföreståndare. Speciellt själva rekryteringsprocessen var en utmaning då ingen i ledningen tidigare hade varit med att kalla och anställa en ny föreståndare.
Ett år efter sin uppsägning lämnade Ulf Sundkvist Karlskrona för att anta en ny föreståndarutmaning i Umeå.
I Karlskrona utsåg pingstförsamlingen Göran Olsson till tillförordnad föreståndare. Sökandet efter en ordinarie hade då redan påbörjats. För att mäkta med det utökade ansvaret valde Göran att skala bort en del annat. Främst ansvaret för barn- och ungdomsarbetet som han i många år varit ledande för.
Ryckte in utan lön
Anders Gustavsson i Robertsfors kom att få axla samma ansvar som Göran Olsson, men kom in i uppgiften från ett helt annat håll. Anders gjorde som Jesus, det vill säga arbetade som snickare, när han 2006 bestämde sig för att ta ut avtalspension och i stället jobba halvtid i Pingstförsamlingen i Västerbottens Mellanbygd. Inte som anställd, utan som frivillig, så att församlingen skulle få utrymme att anställa en ungdomspastor.
Rolle Pettersson var då föreståndare, men två år senare sa han upp sig och slutade, vilket resulterade i att Anders tog på sig att vara volontär föreståndare, i praktiken tillförordnad men utan något formellt anställningskontrakt.
Föga anade han då att det skulle ta tio år för församlingen att få en ordinarie föreståndare på plats igen.
Under hela den tiden gnetade Anders på. Och inte bara han. Precis som Karlskronaförsamlingen (cirka 650 medlemmar) hade församlingen i Mellanbygden (omkring 250 medlemmar) flera anställda under hela perioden utan ordinarie föreståndare. Båda församlingarna kan betecknas som livaktiga och relativt välorganiserade. Därtill gott om villiga volontärer. Dessa förutsättningar tycks ha underlättat för deras möjlighet att hantera det vakuum som uppstått i samband med pastorslösheten.
Många frågor att lösa
När föreståndaren inte längre finns till hands får de ledare som är kvar se över ansvarsfördelningen gällande uppgifter som undervisning och själavård. En rad frågor behöver lösas:
· Hur påverkas församlingens missionsarbete?
· Vad händer med den övergripande visionen, de mål som satts upp?
· Är de enskilda medlemmarna beredda att steppa upp och ta ett större ansvar?
· Kommer de som redan axlar ledaruppgifter att orka dra ett ännu tyngre lass?
[ "Det finns en tilltagande rädsla att prata om Jesus" ]
Parallellt med strävan att upprätthålla redan inarbetad verksamhet som till exempel gudstjänstfirande, barn- och ungdomsaktiviteter, socialt arbete, behöver församlingen också hitta en ersättare. Och att nyrekrytera i en tid av pastorsbrist kräver både tid och energi, det kan alla som gått igenom processen intyga.
Under de tre sista åren innan det löste sig kallade vi aktivt nya föreståndare, men utan att få ja från någon.
— Anders Gustavsson, Robertsfors
Tio års letande
I Pingstförsamlingen Västerbottens Mellanbygd började letandet efter en ny föreståndare tämligen omgående. En grupp ur äldstekåren fick ansvaret att leda rekryteringsarbetet.
– Vi vaskade fram namn regelbundet och ofta var det jag som sedan tog kontakt med dem och undersökte vad de hade för framtidsplaner. Under de tre sista åren innan det löste sig kallade vi aktivt nya föreståndare, men utan att få ja från någon, berättar Anders Gustavsson.
Inte förrän 2018 blev det träff och i september samma år kom Niclas Strindell in som ny föreståndare.
Tio års letande kunde läggas till handlingarna.
”Felrekrytering svår att rätta till”
I Karlskrona tog processen “bara” tre år. Likafullt tog den på krafterna.
– Direkt när Ulf sagt upp sig uppstod frågan: Hur gör man nu? De flesta i församlingsledningen hade aldrig varit med och kallat en föreståndare. De hade kommit in i styrelsen sedan det gjordes förra gången, konstaterar Göran Olsson.
– Hur gör man som ledningsgrupp? Hur ber och fastar man för en sådan sak? Och hur ger man levande informationen till församlingen? Man kan förstås svara “det pågår samtal” när folk frågar, men det säger ju ingenting. Det är både svårt och utmanande att informera om något som är informellt.
[ Birger Thureson: Är vi redo att avstå komfort för att andra ska slippa lida? ]
Samtidigt gällde det att inte förhasta sig. Från Andreas Ardenfors, som då var verksamhetsledare för Pingst Församling, fick församlingen rådet att vara noggranna i anställningsprocessen, eftersom en felrekrytering alltid är svår att rätta till. “Låt det ta tid, det är viktigare att det blir rätt”, löd Ardenfors inspel.
Trötthet - och vilja att starta om
I januari 2020 välkomnade Karlskronaförsamlingen Niclas Madestam som sin nye föreståndare. En dryg månad senare bröt pandemin ut.
– När Niclas Madestam äntligen hade skrivit på anställningsavtalet hösten 2019 kände jag hur luften gick ur mig. Efteråt kom en enorm trötthet, minns Göran Olsson.
Anders Gustavsson uttrycker liknande känslor.
– När Niclas Strindell kom var jag rätt mör och slutkörd, erkänner Anders. Att jobba på utan anställd föreståndare ger en viss trötthet när man ser det så här i efterhand.
I princip alla som Dagen talar med målar samma bild. I stora drag beskriver de en situation där medlemmar och personer i ansvarsställning tar på sig mer och ser till att arbetet kan fortgå i väntan på en ny föreståndare. Det blir förstås mer ansträngande, men tröttheten infinner sig först i efterhand. När föreståndartjänsten är tillsatt och församlingen kan göra en omstart med sin nya laguppställning.
Risker när fåren blir utan herde
I Västerås söker Korskyrkan (EFK) efter tre år fortfarande med ljus och lykta efter en ny föreståndare. Medlemmen Gudrun Dalid är pensionerad pastor och författare som fortfarande predikar. Hennes erfarna blick noterar tre konkreta saker som lätt faller mellan stolarna när en församling blir utan föreståndare:
· Hela den sammanhållande funktionen – att visa riktning och samla ihop människor.
· Omsorgen om människor.
· Kontakterna utåt med olika sammanhang.
Ett litet förbehåll till hennes spaning finns dock.
– Det är svårt att särskilja vad som beror på att vi saknar föreståndare och vad som beror på pandemin, medger Gudrun Dalid.
[ När de gjorde om psalmerna enades gamla och unga i lovsång ]
Men när det gäller vision och riktning framåt är hon övertygad om att det behövs en föreståndare på plats, inte bara en tillfällig vakanslösning. Dels är det svårt att få medlemmarnas energi att räcka till för att mejsla ut en tydlig framtidsvision och dels så behöver den som ska lotsa församlingen på resan, herden alltså, vara inbegripen i sådana beslut, förklarar hon.
Övergripande blick saknades
Barnsjuksköterskan Lovisa Olsson i Bygdeå leder tillsammans med sin man en blåsorkester i Pingstförsamlingen i Västerbottens Mellanbygd.
Hon har en liknande reflektion om perioden då de var utan föreståndare.
– Vi har grupper för olika saker, för barn- och ungdomsfrågor, musikfrågor, själavård och så vidare, men kopplingen där emellan saknades. Den övergripande blicken var det nog ingen som hade. Det var svårt på riktigt att hålla ihop allt, även om de olika arbetsgrupperna fungerade var för sig, reflekterar Lovisa.
Samtidigt är hon “otroligt stolt” över att så mycket ändå fungerat under föreståndarglappet. Skillnaden på förutsättningarna med och utan är nämligen påtaglig. Det framgår klart av de samtal som Dagen har med olika församlingsaktiva.
Tiden utan ledare ”ett vakuum”
Åter till Pingstkyrkan i Karlskrona. Bearnice Nilsson, som arbetar som byggprojektledare, har varit troende sedan barnsben, i församlingen har hon tidigare suttit i styrelsen, nu sjunger hon i en kör och har varit ansvarig för tidigare och planerade renoveringsprojekt i kyrkan. Hon beskriver tiden utan föreståndare som “lite av ett vakuum”.
– Vi hade fortfarande en rik verksamhet som rullade på, men det togs inte några nya tag. Mycket blev parkerat.
Hon beskriver hur ledningsteamet gjorde sitt bästa för att backa upp Göran Olsson i hans roll som tillförordnad föreståndare, något som inte alltid var så lätt.
– Vissa saker är svåra att lägga ut på volontärer. Att sköta informationen till exempel, konstaterar Bearnice.
I Karlskrona hade församlingen i flera år samtalat om att få in församlingens olika verksamheter – second handarbetet, LP-verksamheten och församlingens egna aktiviteter – under ett och samma tak. De planerna parkerades när föreståndaren sa upp sig och först när den nye pastorn tillträdde kunde ett första steg av planen genomföras, då second hand-butiken och LP-arbetet flyttade in i en gemensam lokal.
Ekonomin verkar vara ett mindre bekymmer i sammanhanget. Å ena sidan minskar gåvogivandet, men å andra sidan behöver ingen föreståndarlön betalas ut.
Mattias Ekroth är ekonomiansvarig i Pingstkyrkan Karlskrona och ingår dessutom i styrelsen. Han bekräftar bilden av att medlemmarna ger i den utsträckning som det finns behov.
– Det känns som att församlingen får stöd för de satsningar man gör, förklarar Mattias.
[ Markus Torgeby: Man kan inte "göra skogen" utan att möta Gud ]
Erfarenheterna hos Pingstförsamlingen i Västerbottens Mellanbygd är snarlika.
Tidigare föreståndare stöttade
När det gäller undervisningen visade sig Västerbottensförsamlingen stå väl rustad.
– Vi var sju personer som predikade regelbundet, så det stod inte och föll med en föreståndare. Vi har ett vittnesteam som var med och planerade gudstjänsterna, berättar Anders Gustavsson.
– Jag tycker att vi hittade nya ledare som kunde kliva in och ta ansvar. Vi avskilde också nya äldste under den här tiden.
Dessutom blev församlingens två tidigare föreståndare – David Sundström och Rolle Pettersson – en stor tillgång när det saknades en herde.
– De kom och undervisade församlingen och stöttade ledningen. Det hjälpte oss att hålla elden levande, förklarar Anders och tillägger att ett team diakoner skötte själavårdsarbetet.
Intrycket är att såväl församlingen i Västerbotten som i Karlskrona redan var relativt välorganiserade när de blev utan föreståndare. I båda församlingarna fanns också flera anställda som kunde se till att en viss kontinuitet bibehölls.
Men för kollegorna blir det ändå kännbart när den ytterst ansvarige inte längre finns att luta sig emot, något som Göran Olsson sätter ord på.
– Det nära bollplanket försvinner. Man har visserligen en församlingsledning som snäpper upp men de har ju vanliga jobb, vilket gör att man inte har den dagliga kontakten med dem. Man fikar inte ihop som man gör med en anställd kollega och om man får en idé kan man inte bara gå in till föreståndaren och kolla den. På dagtid blir man ensam i sin roll, summerar Göran.
Information en svår nöt
Som Gudrun Dalid pekar på är det en utmaning för en församling utan föreståndare att upprätthålla informationsarbetet, såväl inåt som utåt. Skriva nyhetsbrev, uppdatera hemsidan och sociala medier, sköta annonsering är uppgifter som kräver att man finns nära händelsernas centrum. I små församlingar faller det ofta på föreståndaren som inte sällan är den enda anställde. I större kyrkor kanske arbetet utförs av någon administrativ person. Oavsett vilket kräver det insyn i vad som är på gång och kan därför vara en svår uppgift ett leja ut på volontärer. Och föreståndaren är oftast den som har den stora överblicken.
[ De tar över efter Rick Warren i en av USA:s största megakyrkor ]
När Niclas Strindell i september 2018 började sin tjänst som föreståndare i Pingstförsamlingen i Västerbottens Mellanbygd var sociala medier en av de första saker han tog tag i.
– Församlingens hemsida var väldigt gammal och jag började jobba mer med sociala medier, vilket jag gjort en hel del tidigare. Strax före pandemin började vi sedan sända gudstjänster live via Facebook och Youtube. Det gjorde att vi fick vara behjälpliga för andra församlingar, vi var ju rutinerade som hade hållit på en månad, säger Niclas Strindell med ett leende.
Mycket fungerade väl
Jag frågar Niclas hur det var att komma som föreståndare till en församling som varit utan en sådan i tio år. Han säger att det var mycket som fungerade bra.
– Det fanns en ganska stor grupp av unga vuxna som bar rätt mycket av verksamheten. Det fanns fem lovsångsteam, det är det inte många församlingar av vår storlek som har. Dessutom hade församlingen sänt ut en missionärsfamilj till Cypern under de här åren, berättar han.
Det spelades till och med in fyra gudstjänster som sändes på SVT under det långa “pastorsglappet”.
Niclas Madestam kom från Nybro till Karlskrona i januari 2020. Han mötte då en församling som “var hungrig på att göra något för nästa generation, att bygga en församling för barnfamiljer”.
Vad skulle du vilja ge för råd till församlingar för att underlätta en kortare eller längre period utan föreståndare?
– Se till att det redan finns ett schysst ledarskap i församlingen som helhet. Verksamhet är inte bara organisation, utan handlar framför allt om människorna. Att man ser varandra och uppmuntrar varandra. Det som blir tokigt ibland är när föreståndare bygger arbetet runt sig själva och sin egen person. När man sedan sticker så raseras det. Men att bygga för församlingens bästa är ju superviktigt, säger Niclas Madestam.
Fler får kliva fram och predika
En ung läkarstudent. En erfare förskollärare. Alexander Holmquist och Maria Ekroth är två exempel på medlemmar som fått kliva fram och predika när församlingen varit utan herde.
I februari 2021 slutade Gerth-Ove Liw sin tjänst som föreståndare i Höglidenkyrkan i Hudiksvall (Pingst). Den nya situationen har inneburit att flera personer som inte brukar predika har fått chansen. En av dem är Alexander Holmquist, 24, som nu går sjunde terminen på läkarprogrammet i Uppsala.
[ Kristen bokhandlare: Det är vårt livsverk som läggs ned - det känns jättesorgligt ]
Alexander fick kontakt med kyrkan genom en grannkompis när han var i tolvårsåldern. Efter gymnasiet åkte han och två kompisar från församlingen till Uppsala där de pluggade ett år på Livets ords bibelskola. I samband med det fick han och de andra testa på att hålla en kort predikan i sin hemförsamling.
Alexanders budskap föll i god jord. Mötesdeltagarna var översvallande i sin respons och pastorn sa: Riktigt bra! Det här måste vi göra mer av.
Så Gerth-Ove Liw lät den unge förkunnaren få chansen flera gånger. När Gerth-Ove för drygt ett år sedan slutade som föreståndare behövde Höglidenkyrkan fler som kunde rycka in och undervisa vilket öppnade nya möjligheter för Alexander. Visserligen är han nu bosatt i Uppsala, men därifrån är det bara ett par timmars resa till Hudiksvall.
Hur kändes det att predika första gången för hela församlingen?
– Just då var jag väldigt laddad med energi från bibelskolan. Jag kände vad roligt, nu kör vi, säger Alexander.
När han sedan började sina läkarstudier och kom hem till Hudiksvall ibland för att predika kändes det mer nervöst. Men det har lagt sig. Två-tre gånger har det blivit under den pastorslösa perioden.
Vad har du lärt dig av detta?
– Otroligt mycket. Jag upptäckte att jag vill hålla på med att predika resten av mitt liv. Läkaryrket är fantastiskt, men det här är mycket större. Att få stå inför människor och tala har också gett mig ett självförtroende som jag fått med mig i andra sammanhang.
Alexander känner hur han har växt av det förtroende som församlingen har gett honom.
Läkare eller pastor – är det ett svårt val?
– Pastor har jag nog aldrig tänkt, men jag vill jobba med mission. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Yrket kan ju vara en dörröppnare in i mission.
[ Anna Lennartsson: Är bristen på sund karismatik orsaken till krisen i kristenheten? ]
Maria Ekroth har länge varit diakon och haft en liten period med styrelseuppdrag. Numera är hon äldste i Pingstkyrkan i Karlskrona. Därför har det ibland hänt att hon hoppat in och predikat någon sommar när det varit ont om förkunnare. Under perioden som församlingen varit utan föreståndare har hon också predikat några gånger.
Hur känns det att stå där framme och predika i din egen församling?
– Jag är ju förskollärare och har varit barnledare i kyrkan i många år, så jag har viss vana att stå där framme och tala. Nervös är man ju alltid. Jag gjorde det efter förmåga, säger Maria.
Vad fick du för respons?
– Folk var uppmuntrande. Det är en utmaning, men samtidigt både roligt och nyttigt att få pröva. Kanske finns det många människor i våra församlingar som kunde gå fram och säga något vettigt, men som vi missar, funderar hon.
---
Fakta: Så klarar ni pastorsglappet - fem råd till församlingar
Dagen bad Markus Sand, ledare för Sverigeprogrammet hos Evangeliska frikyrkan, att ge sina bästa råd hur man som församling lättare klarar en period utan föreståndare.
Här är hans råd:
- Se över vad som är nödvändigt och prioriterat och låta annat få en mer tillbakadragen plats eller få vila.
- Fokusera mer på gemenskapen än på program och verksamhet.
- Förenkla det ni kan och våga sänka ambitionsnivån.
- Be någon erfaren pastor eller ledare att vara handledare för församlingsledningen under perioden så de har stöd i sitt uppdrag att leda församlingen.
- Vaka över att församlingen fortsätter vara utåtriktad och möta människors behov i samhället.
---
