I ett litet småländskt kapell samlas ungdomar för att be för muslimvärlden i början av 1990-talet. Snart växer ett missionsarbete fram med en visionär ledare i spetsen. Men parallellt med segerrapporterna mår många av de unga missionärerna dåligt.
Det här är en berättelse om att vilja ge allt till Jesus, osunda maktrelationer och framgång till varje pris. Det här är berättelsen om Filippus Army.
Texten bygger på material från de senaste två avsnitten av Frikyrkopodden:
Julen 1998. Fredrik*, som befinner sig i Tunisien, får nyheten om det som har hänt via ett fax från huvudkontoret i Stockholm.
– Det var så chockartat att läsa de här tre budskapen. Ett, det har hänt något. Två, kom hem. Tre, vi lägger ner Filippus Army.
Några dagar tidigare har Henrik Steen stått tillsammans med alla medarbetare på Stockholmskontoret och hört styrelsen berätta det ofattbara. Avslöjandet om Ledaren innebär slutet för det som har varit Henriks liv de senaste fyra åren. Hans första reaktion är lättnad.
– Det var som om en enorm börda rycktes av mina axlar. För oss på kontoret var det här som blev känt bara toppen på ett isberg. Vi som medarbetare höll på att krascha allihop.
Så slutar historien. Men den börjar någon helt annanstans.
***
1990. En 19-årig kille anordnar bönenätter med fokus på muslimvärlden på en liten ort i norra Småland.
– Saker började hända och folk började bli frälsta. Vi blev fler och fler på bönenätterna, så småningom mellan 20 och 30 ungdomar. Vi bad varje lördagsnatt. Alla var oerhört hängivna, det var en oerhörd radikalitet, berättar han några år senare för Trons värld.
Bönenätterna leder till att några av ungdomarna åker i väg på en bussresa till Turkiet, med 19-åringen som självklar ledare. Resan beskrivs som en stor framgång där Gud leder på ett konkret sätt och gör under bland de turkiska semesterfirarna.
När Ledaren sedan ska göra lumpen, hamnar han i Jemen där han gör vapenfri tjänst som biståndsarbetare för PMU samtidigt som han arrangerar möten för att nå landets muslimer. Tillbaka i Sverige tar han kontakt med organisationen Kristen utmaning och snart är Filippus pionjärmission en del av deras arbete. Till en början är fokus på kortare evangelisationsresor, men när Filippus 1993 får en egen bibelskolelinje skapas en plattform för att arbetet ska kunna växa.
***
1991. Henrik Steen är 16 år och har precis blivit kristen. Han har de senaste åren umgåtts mycket med några teamare från Kristen utmaning och de berättar om något spännande som händer i ett kapell i Småland. Henrik bestämmer sig för att följa med och blir tagen av Ledarens radikalitet och hängivenhet. Efter studenten 1994 är det därför självklart för honom att gå Filippus bibelskola. Nu ska han äntligen få ge allt för Jesus och predika evangelium för de onådda folken.
***
1995. I februari etableras Filippus pionjärmissions första missionsbas. Det är Ledaren själv som – tillsammans med sin familj och ett par till – flyttar ner till Turkiet. När Henrik ett par månader senare avslutar sitt bibelskoleår får han frågan om han vill starta en bas i Rumänien för att nå landets muslimer. Han tackar ja. Tillsammans med en rumänsk kille ska han till en början följa upp sommarens evangelisationssatsningar och försöka plantera en församling. De första månaderna är kämpiga men Henrik tappar inte modet. Han känner att han är i frontlinjen för kristen mission och gör det alla kristna borde göra. För Henrik, Ledaren och andra i organisationen handlar deras uppdrag om himmel och helvete, liv och död. Så här kunde det låta i Ledarens texter.
Handen på hjärtat, lever vi som om vi verkligen trodde att dessa människor går mot en evighet i totalt mörker och ångest, i ett tillstånd av medveten, outhärdlig smärta; skilda från Gud?
Tänk vad hemskt om Jesus hittar dig förslöad i någon soffa i något bekvämt litet hus när han kommer.
Det stora problemet för mission i muslimvärlden är inte islam. Det stora problemet är brist på tro och villighet att betala priset för att förkunna ordet.
***
1996. Nu går Filippus pionjärmission in i en expansiv fas. Arbetet utökas till fler länder och många unga svenskar sänds ut som ledare samtidigt som lokalt kristna rekryteras som Filippusmissionärer. Parallellt med att arbetet växer utomlands, för Ledaren samtal med en snabbt växande församling i Stockholm, Karisma center.
– Ledaren hade hela tiden känslan att Filippus vision är för stor för Kristen utmaning. Vi som missionärer uppfattade att tanken var att Filippus Army, som det bytte namn till, skulle lämna Kristen utmaning och bli Karisma centers missionsarbete. Men sedan förstod vi att Karisma sa nej, berättar Henrik.
I stället blir Filippus Army en egen, fristående organisation. Henrik upplever att beslutet förstärker den hierarkiska ordningen i organisationen.
– Det militaristiska tänkandet kom mer och mer. Vi sände inte ut team utan trupper och vi som medarbetare hade officersnamn. Det blev också en allt större kontroll av oss medarbetare.
När Henrik i början av 1997 gifter sig med Anna-Karin, som också tillhör Filippus Army, blir de en del av generalstaben som lyder direkt under Ledaren, eller befälhavaren som han kallas.
[ Psykoterapeuten: Det pågick andligt maktmissbruk ]
***
1997. 19-årige Fredrik har precis avslutat sitt bibelskoleår och flyttar till hösten ner till Turkiet. Ett år senare förflyttas han till Tunisien där han får ett stort ansvar för arbetet. Det är en jobbig flytt för Fredrik som har trivts bra i Turkiet. Men han förstår syftet, Nordafrika måste få höra de goda nyheterna. Som ensam svensk ska han försöka grunda en församling i huvudstaden Tunis.
Fredriks första möte med Ledaren några år tidigare var omskakande. Ledaren hade besökt deras församling och Fredrik kände direkt att här är det någon som är lika radikal som jag. Någon som lever som han lär. Det var därför ganska självklart att söka sig till organisationen efter gymnasiet och nu sitter han alltså i Tunisien med dubbla känslor.
– Det var världens äventyr. Att sitta i en liten, sliten, knappt möblerad lägenhet i gamla stan i Tunis, med två algerier framför sig och undervisa dem om den helige Ande och se dem bli uppfyllda av Ande och tala i tungor är något av det starkaste och vackraste jag varit med om.
– Men jag var ju också bara 20, knappt vuxen. Det var segerrapporter som förväntades, inte gnäll. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, och om jag minns rätt kände jag att jag inte kunde delge det uppåt. Så kombinationen att jag vantrivdes i Tunisien och den förtärande nöden för de förlorade, den var tung att bära. Jag kunde ibland bokstavligen känna att jag bar Tunisiens och hela Nordafrikas eviga väl på mina axlar.
[ Debatt - Församlingar i städer har kraft att genomsyra hela landet ]
Fredriks upplevelse sätter fingret på något som flera tidigare medarbetare i Filippus Army bekräftar. Att Ledaren och medarbetarna såg på sig själva som unika, att deras insats var avgörande för evangeliets utbredande och att de hade något som andra missionärer inte hade. Henrik ger ett exempel från tiden i Rumänien, när en teologiutbildad pastor kom till pingstförsamlingen i samma by som de arbetade i. Pastorn hade dessutom studerat islam.
– Min attityd var att han skulle kunna gå Filippusakademin om han vill göra en insats. För vi har inget att lära av honom bara för att han har läst teologi och kanske kan mer om Koranen än vad vi kan. För det är vi som har det. Vi är det häftigaste och mest radikala sedan Paulus.
– När jag i dag ser tillbaka på min självbild då så var den ju präglad av andligt högmod och arrogans.
För att visa att Filippus Army verkligen var unika fanns ett stort fokus på resultaten, menar Henrik Steen. I nyhetsbrev och organisationens tidning finns berättelse efter berättelse om människor som blir frälsta och helade. Henrik pekar på baksidorna med resultatfokuset.
– Om ens existensberättigande bygger på resultaten måste ju framgångarna fortsätta. När jag läser nyhetsbreven i dag tänker jag att det inte finns substans för siffrorna som presenteras.
– På slutet blev vi nästan ett medieproduktionsbolag där vårt syfte inte var att träna lärjungar, sända ut missionärer och predika evangelium utan hitta de stora rubrikerna. Det viktiga var inte vad som hände i människors liv, det viktiga var vad som hände i nyhetsbrevet.
I kombination med fokuset på resultat så saknas hänsyn till de unga missionärernas personliga behov. Det är en upplevelse som bekräftas av flera personer som jag har pratat med. Bland annat Fredrik.
– Hanteringen av personen Fredrik var under all kritik. Det som spelade roll var vårt uppdrag och vår tjänst. Man tvingades in i en situation då man ständigt gjorde våld på sig själv, ständigt bortsåg från ens behov.
Henrik delar erfarenheten.
– I slutet fanns det ingen reflektion kring hur vi mådde, det var helt ointressant. Det spelade ingen roll om vi höll i längden för Jesus kommer ju snart.
[ Förr reste svenskar ut som missionärer - nu är Sverige missionsfältet ]
***
1998. Henrik och Anna-Karin flyttar till hösten hem till Sverige för att jobba på huvudkontoret i Stockholm. Henrik arbetar nära Ledaren och upplever att han bryts ner bit för bit.
– Det var en känslomässig tortyr. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Ibland var man innanför och ibland var man helt värdelös och fattade ingenting. De här kasten fram och tillbaka gjorde att jag sögs närmare honom, för tänk att få de här berömmande orden ibland.
– Han ledde genom känslomässig manipulation, genom en “skrämma och berömma”-teknik. Det gjorde mig och människorna runt omkring honom otroligt känslomässigt beroende av honom. Hur han mådde styrde hur vi mådde.
Samtidigt kan Henrik vid den här tiden inte tänka en kritisk tanke, han varken kan eller vill erkänna att något inte står rätt till.
***
Julen 1998. Filippus Armys styrelse kallar alla medarbetare på kontoret till ett möte. De berättar att Ledaren har haft en sexuell relation med en av medarbetarna under ett års tid. Det innebär slutet för Ledaren och slutet för Filippus Army. När Henrik får beskedet är det som att han plötsligt ser klart.
– Jag insåg att den här känslan jag haft någonstans, att något inte stämmer, den var rätt. Det var som att vi på plats tog ett kollektivt djupt andetag och fick börja om. Vi behövde hälsa på varandra igen och fråga varandra vilka vi var för vi hade aldrig träffats som människor utan bara utifrån den här retoriken och uppumpade stämningen.
Fredrik beskriver det som att fjällen föll från hans ögon när han fick beskedet om otroheten.
– Det som jag inte hade kunnat sätta fingret på, varför jag mådde så dåligt, insåg jag nu. Vi hade så många gånger gjort våld på oss själva som personer och så gjorde han så här. Det var så mycket känslor: sorg, ilska, ångest, ja kanske till och med hat. Jag var så vansinnigt arg. Jag förstod redan där och då att vi hade blivit utnyttjade.
[ Hon disputerar på pentekostala kvinnors vardagstro ]
Fredrik blir ungdomsledare i en liten församling i Ångermanland och försöker bearbeta det som hänt. Först vänder han ilskan mot Gud. När vreden har lagt sig kommer en oerhörd ledsamhet över honom. Sedan skuldkänslorna. Han känner att han inte bett tillräckligt för Ledaren, att han är delansvarig i det som hänt.
– I vissa kristna sammanhang är det ju så man pratar, att Ledaren är den som är mest utsatt. Och att det är de som blir leddas ansvar att bilda ett skydd kring sin ledare. Och så tänkte jag, att Ledaren hade fallit eftersom vi inte hade tagit vårt ansvar. Så jag hörde av mig till Ledaren och bad om förlåtelse för att jag hade misslyckats att vara ett skydd runt honom.
I en intervju i Trons värld, bara veckor efter avslöjandet, säger Ledaren att han har insett att många saker i hans ledarskap har varit fel. Att han har behandlat människor hårt och pressat dem. Att han inte har låtit Andens frukter prägla relationerna utan bara kravet på överlåtelse och effektivitet.
Men något personligt förlåt har varken Fredrik eller Henrik fått av Ledaren.
– Det skulle betyda oerhört mycket om han hörde av sig, men jag är inte säker på att han förstår vad saken handlar om, säger Fredrik.
Fredrik är i dag aktiv i en församling och verksamhetsledare för en kristen verksamhet. Henrik är kursföreståndare för Team med uppdrags bibelskola Livskraft och en sak som han vill skicka med ungdomarna är att livet de lever måste vara hållbart i längden.
– Jag vill hjälpa dem att leva för Jesus och Jesus vill ju hjälpa oss att leva ett trovärdigt liv som håller hela vägen.
Fotnot: Vi har sökt Ledaren för att låta honom ge sin bild av tiden i Filippus Army, men utan framgång.
* Fredrik heter egentligen något annat.
---
Fakta: Filippus Army
- Missionsorganisation på 1990-talet med fokus på muslimvärlden.
- Fick ett hastigt avslut när det framkom att Ledaren under ett års tid haft en sexuell relation med en av medarbetarna i organisationen.
---
