Plötsligt, från den ena dagen till den andra föll bomber över Nagorno-Karabach, en armenisk enklav i Azerbajdzjan. Bilder på tiotusentals flyende armenier basunerades ut över hela världen.
Bara några dagar in på kriget, som pågick i 44 dagar, kom nya bilder, nu på förstörda kyrkor och på jihadister från Syrien som i videoklipp sa sig vilja förgöra otrogna. Många i väst, armenier och andra kristna, tolkade den nya konflikten som ett religionskrig.
ARMENIEN. Det var hösten 2020 och vi var många som tyckte oss återuppleva terrorgruppen IS anfall på kristna, yazidier och moderata muslimer i Irak och Syrien under sommaren och hösten 2014. Och precis som då lämnade videoklipp på armeniska barnfamiljer som flydde i panik många av oss sömnlösa. Vi kunde inte sitta stilla och titta på. Bara i min organisation ADFA, A Demand For Action, samlade vi pengar till mat för tiotusentals människor. Vi samlade och skickade 40 ton vinterkläder som den lokala organisationen delade ut.
Men var det verkligen ett religionskrig?
Armenien var först i världen med att göra kristendomen till sin statsreligion. Det var redan år 301. Azerbajdzjan är ett muslimskt land. Statsvetare och andra forskare menar att religionen var sekundär, att konflikten handlar om naturresurser och geopolitiskt läge.
Vid årsskiftet kunde jag äntligen åka till Armenien för att bättre förstå konflikten med grannländerna Turkiet och Azerbajdzjan.
Där kristendomen först etablerades
Två av dem jag spenderar tid med är journalisten Raffi Elliott och aktivisten Haik Kazarian. De berättar att kristendomen i Armenien tog fart redan på 50-talet. Grundaren av den armeniska kyrkan var aposteln Judas Taddaios. Det blir lite extra spännande för mig som är syrisk-ortodox. Det hävdas att han ska vara från norra Mesopotamien, nämligen Turabdin, där jag har mina rötter och som forskare menar är bland de platser där kristendomen först etablerades och spreds.
Judas Taddaios ska ha klubbats ihjäl eller halshuggits, det tvistas om vilket. Han begravdes år 66 och platsen där han ska vara begraven kallas för Svarta kyrkan och är belägen i dagens nordvästra Iran, vid gränsen till Armenien.
Elliott och Kazarian vill att jag även ska få göra en resa till tiden före kristendomen.
– Armenien är så mycket mer än kristendom och en religion, vi är ett folk som kämpat för vår existens i tusentals år. Vi har till exempel ett helt eget alfabet, språk och kultur, säger Kazarian med emfas.
Tempel från 700-talet
De propsar på att vi åker till Garni, ett tempel i Armenien från 700-talet f Kr som för bara någon månad sedan hamnade på ett belgiskt magasins lista över de 51 vackraste historiska byggnaderna i världen från romartiden. Garni var ett tempel där den armeniske solguden Mihr tillbads.
[ Nuri Kino: Christians in Armenia battle for their history (In english) ]
När vi kommer fram dit, några dagar efter nyår, spelas den svenska popgruppen ABBA:s Happy New Year högt ur ljudanläggningen. Jag blir både lite stolt över vårt svenska popvidunder och samtidigt full i skratt. Sverige möter Armenien. Popkultur möter historia.
Utanför templet finns stånd med försäljning av sötsaker och souvenirer. Vi köper gata. Det är en armenisk mjuk kaka som har en svag och len smak av vanilj. Den sägs vara helig och ska egentligen serveras under kyndelmäss. Elliott envisas med att vi äter en. Jag köper också granatäpplejuicerullar. Det är en delikatess som äts på jul och påsk i de flesta kristna samhällena i Mellanöstern och Kaukasus. Pistagenötter som är rullade i koncentrat av juice av granatäpple eller vindruvor, med en syrlig och fyllig smak.
Vi sätter oss i bilen för att köra mot vår nästa destination. Mellan tuggor av sötsakerna ber Elliott mig att titta ut. Längs vägar, i städer och byar finns gravarna. De nya. För dem som fallit som martyrer under det senaste kriget. De är prydda av en blandning av rosor i plast som ser äkta ut och färska blommor som byts ut dagligen. Vi stannar vid en av dem och läser på gravstenen. Precis som andra jag har sett är denna upprest för personer som fallit offer under krig i Armenien och det berättas en kort historia om hjältedåd den döde utfört. Det blir påtagligt hur stolta armenier är över soldater och volontärer som alla kallas “krigshjältar” .
Krig i 44 dagar
Under hösten 2020 tvingades upp till 100 000 etniska armenier på flykt från Nagorno-Karabach. Efter sex veckors dödliga sammandrabbningar undertecknade Armenien och Azerbajdzjan ett avtal om vapenvila som medlats fram av Ryssland. Under de 44 dagar långa kriget ska 6 000 soldater och volontärer ha dödats på båda sidor. Senast den 12 januari i år bröts fredsavtalet temporärt, tre armeniska och två azeriska soldater dödades i stridigheterna.
Det är gråmulet, kallt och rått ute och vi åker vidare till klostret Geghard. Namnet betyder spjut på armeniska. Det ska vara ett av världens äldsta kloster och enligt myten finns den spjutspets som Longinus, den romerske soldat som genomborrade Jesus i sidan med sin lans, finnas där. Soldaten ska, efter att ha upplevt ett mirakel under tiden han stack Jesus, blivit en av Kristus första följare. Det finns andra platser på jorden där man hävdar att spjutspetsen finns. Oavsett vilket är det en magnifik miljö. En del av klostret är urkarvat ur berget det ligger på. Ett hundratal besökare trotsar kylan. Fem unga armenier från USA kastar småsten på klippan.
– Om en sten fastnar i en av urgröpningarna i berget så kan man önska sig något, säger Kazarian och kastar förväntansfullt upp några stenar.
Han lyckas inte. Elliott och jag testar också och misslyckas. En ung kvinna i tjugoårsåldern får det att klaffa redan vid första försöket. Hennes jubel sprider sig till oss andra.
Fast det är en ganska stor folksamling som går runt alla klostrets delar är det tyst och andaktsfullt. De tänder ljus.
De ber för sjuka och andra i behov av bön. De sjunger psalmer och de dricker “heligt vatten” som kommer ned från en källa i berget. En del av dem tar också fram flaskor som de fyller med vattnet.
– Många är övertygade om att detta källvatten kan kurera sjuka. Smaka det, det har en speciell fräschhet, viskar Elliott mot mig.
Jag dricker det. Han har rätt.
[ Starka känslor när Biden erkände armeniskt folkmord ]
Området ett av de minst bevakade
När vi lämnar klostret möts vi av en torghandel till, här säljer de också krucifix och ikoner. Medan vi tittar på dem säger Elliott, som själv skrivit minst ett dussin artiklar om kriget 2020 och som bidragit till artiklar i medier som Reuters, att det är viktigt att ha all fakta när man skriver om läget i Kaukasus. Han anser att området i forna Sovjetunionen är ett av de minst bevakade och att reportrar dessutom många gånger inte har tillräcklig kunskap för att rapportera på ett adekvat sätt.
Kazarian kör in i en liten by. Här serveras kofötter, en armenisk specialitet. Elliott och han vill att jag ska smaka medan de förklarar kriget för mig. Det är kallt inne i den lilla stuga där maten lagas och serveras. Varmt mintte tillsammans med platt armeniskt bröd och flera olika ostar och färska örter serveras innan huvudrätten och värmer oss lite.
– Det var den 27 september som den azeriska armén attackerade Nagorno-Karabach, som vi armenier kallar Artsakh. Det är en enklav inom Azerbajdzjans gränser med en nästan helt armenisk befolkning. Den har en egen regering och ett eget parlament. Området med dess 150 000 invånare kan vid första anblicken verka litet och borde vara betydelselöst, förklarar Elliott medan han lägger örter och ost i ett tunnbröd som han lämnar över till mig.
Kazarian fyller på.
– Det är dock av stor betydelse, både för Azerbajdzjan, för Artsachs egen befolkning, för oss armenier, oavsett var i världen vi bor, i Armenien eller i diasporan. Det finns mer än dubbelt så många armenier som bor utomlands som i Armenien och många har, på ett eller annat sätt, koppling till Artsach.
Varmmaten kommer, koben med kött och fett på i tjock buljong. Man får sedan smaksätta själv, med vitlök, salt och kryddor. Den är för tung för mig. De båda herrarna får även dela på min del.
[ Ann Linde (S) kallade folkmord på kristna för “massövergrepp” ]
Världens största folkmordsmonument
När vi ätit färdigt kör vi mot huvudstaden Jerevan. Elliott får bråttom till en intervju. Kazarian kör hem till Hayk Azadian Izgi, en bekant till mig, släkting till mina släktingar, som också är på besök från Sverige. Izgi vill vara med när jag besöker världens största folkmordsmonument. Han är god vän till många armeniska författare, journalister och forskare. Jag hoppar ur bilen. Vi kindpussas, kramas och sätter oss i bilen igen.
– Käre Nuri, för Azerbajdzjan och dess storebror Turkiet handlar det om det geopolitiska läget, närheten till naturresurser som gas. För armenier över lag har området en historisk och religiös betydelse. Större delen av Artsach och dess närområden har alltid bebotts av armenier. Städer och byar är fulla av historiska och religiösa arv. En stor del av dessa blev förstörda under det 44 dagar långa kriget hösten 2020.
Han avbryter sig själv när vi närmar oss Tsitsernakaberd, folkmordsmonumentet.
Både Kazarian och Izgi är märkbart tagna av stunden, fast de har besökt platsen många gånger. Hundratals träd är planterade och strategiskt snyggt satta inför entrén. Det är många länders regeringar men också privatpersoner som betalat för att få ett träd i sitt namn till minne av offren för folkmordet Seyfo, det som också kallas det armeniska folkmordet.
Brutalitet som är svår att ta in
Många världsledare och celebriteter har varit i Tsitsernakaberd. Över 1,5 miljoner kristna – armenier, assyrier/syrianer och greker – massakrerades under folkmordet i Osmanska riket 1915-1917. Jag har lagt tusentals timmar på att forska i det. Åren 1999–2000 var jag med att intervjua ett femtiotal av överlevarna. Den brutalitet de bevittnade är omöjlig för de flesta av oss att förstå.
[ Minnesmärke över Seyfo invigt i Norrköping ]
Dagen efter fokuserar jag på de religiösa aspekterna av kriget 2020. På armeniska sociala och traditionella medier tar man det faktum att jihadister från Syrien anslöt sig till den azeriska armén, något bland andra Washington Post rapporterat om, som bevis för att det var ett religionskrig. För de syriska jihadisterna var det ett krig mot otrogna. Det förstördes också ett stort antal kyrkor och kloster under och efter kriget, vilket också anses som belägg för att det var ett religionskrig.
“Det var inget religionskrig”
Jag kontaktar doktoranden och historiken Simon Maghakyan. Han är gästforskare och lektor i internationella relationer och doktorerar i arvsbrott vid Cranfield Universitet i Storbritannien. Han är också armenisk aktivist. Maghakyan skriver till mig att det inte var ett religionskrig.
“Det var och är inget religionskrig. Den armeniska historien, dess traditioner och kulturyttringar är sammanflätade med kristendomen. Azerbajdzjan använder sig av förstörelse av signifikanta religiösa byggnader för att utplåna allt armeniskt. Till exempel förstördes inte sekulära armeniska platser som broar, och slott, medan många kristna historiska byggnader antingen jämnades med marken, förstördes eller gjordes om till annat. Det är samtidigt en förlängning av folkmordet 1915.”
[ Azerbajdzjan vill radera armeniska spår från kyrkor ]
Jag skriver till en bekants vän på Facebook. Hon bodde vid Gröna kyrkan i den för armenier sedan 2020 förlorade staden Shushi. Hon befann sig utomlands på jobb när kriget bröt ut. Hon vill gärna prata med mig och jag får citera henne, men anonymt.
“Jag bodde bara ett stenkast från Gröna kyrkan, den har ett stort historiskt och religiöst värde för oss. Nu är det ett kafé. Det gör ont, mycket ont. Den heliga plats vi döptes i, vigdes i och besökte minst en gång i veckan är borta. Inte nog med det så stal eller förstörde man allt i min lägenhet. Mina fotografier på mina mor- och farföräldrar, allt jag ägde och hade, som hade ett affektionsvärde är borta. Med det också min stad, mitt grannskap, allt jag älskade, mina grannar, allt. Det handlar om en kombination mellan vår etnicitet och religion, bäst går det att beskriva som armenfobi.”
---
Fakta: Armenska folkmordet
- En förföljelse av den armeniska befolkningen i dåvarande Osmanska riket mellan 1915 och 1917, samtidigt som första världskriget pågick 1914–1918.
- I samband med detta begicks dödades även väldigt många kristna assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker.
- Den 11 mars 2010 beslutade den svenska riksdagen att uppmana regeringen att erkänna detta som ett folkmord, men beslutet har aldrig verkställts av svenska regeringar.
---
