BEIRUT, LIBANON. Djup korruption, en vansinnig inflationstakt och en hotfull politisk situation.
Nu vill många kristna lämna i det som en gång var ett kristet majoritetsland.
– Libanon är ett land där djävulen har spelat ut alla sina ess, säger den politiske ledaren Fadi Khoury.
– Whof, whof, whof, whof …
Gurji Keleshian, 88 år, försöker att härma det skrämmande ljud som hon bara hört en gång i sitt liv. Samtidigt gör hon vågrörelser med armarna för att visa hur golvplattorna i köket rörde sig. Sedan kom tryckvågen, som kastade henne och alla andra i lägenheten till golvet.
I ljusrörsljuset berättar de äldre i familjen om den enorma hamnexplosionen i Beirut den 4 augusti 2020, en av de största icke-nukleära explosioner någonsin, om hur den gjorde dem skräckslagna, om hur de sprang omkring i blind panik innan de sansade sig, innan de började hjälpa varandra.
Som ett mirakel dog ingen i deras familj och det mesta i lägenheten är återställt. Och hur mår de nu då, ett drygt år senare?
– Jamen, man vänjer sig, livet går vidare. Ibland är det upp, ibland är det ner, säger Gurji.
Men då är det som om tvåbarnsmamman Sosse, som hittills låtit de äldre tala, inte längre kan vara tyst. Hon sätter sig ytterst på soffkanten och börjar berätta om sin verklighet. För henne, och för väldigt många andra Beirutbor, skakade explosionen inte bara själva stadens grundvalar, den raserade också något i själen, kanske det sista spåret av tillit till Libanon som land.
– Före explosionen så sa jag till mina barn att de skulle ge sig av när de var klara med sin utbildning. Men nu vill jag resa genast. Jag skulle ta flyget i morgon med min familj om jag bara kunde, säger hon.
Sosse arbetar på ett laboratorium i det amerikanska universitetssjukhuset. När explosionen skedde var hon på jobbet och barnen hemma ensamma. De blev traumatiserade i månader efteråt.
– Något liknande kan hända igen, kanske inte en explosion, men något annat. Libanon är så korrupt att man inte kan veta vad som kan hända, när som helst, säger hon.
Ekonomi på väg mot botten
Familjen tillhör det som tidigare var Libanons medelklass, men som genom den ekonomiska krisen hamnat på fel sida av fattigdomsstrecket. En extrem inflation – bara under årets första sex månader låg den på 132 procent – har fullständigt urholkat lönerna.
– Det finns inga bussar att pendla med, därför måste jag åka bil till jobbet. Men när jag tar bil så går hela min månadslön åt enbart till bensinen, säger hon.
Bredvid soffan visar tv:n en turkisk kanal med glättig reklam för choklad och tvättmedel. Familjen är armenisk och som många andra armenier kom förfäderna till Libanon i samband med förföljelsen av kristna i Ottomanska riket. Även om det är hundra år sedan folkmordet ekar övergreppen in i vår tid, det är en erfarenhet som överförs från generation till generation. Sosse säger att hon inte diskrimineras på jobbet för att hon är kristen, men hon känner ändå en rädsla för islam. Det är också en faktor som får henne att vilja lämna.
– Jag litar inte på muslimerna. Plötsligt kan de vända sig mot oss och döda oss, vi som är kristna, som de gjort i Syrien och Irak, säger hon.
Jag försöker formulera en fråga så milt som möjligt om det som många kristna ledare oroar sig för. Kommer det att finnas kvar några kristna i Mellanöstern? Hon känner inget ansvar för att bevara kristendomen här i Libanon?
Sosse blir upprörd.
– Om de verkligen vill att vi ska stanna så måste de ta hand om oss på ett bättre sätt. För Libanon är inte en plats för kristna längre.
Över hälften var kristna
Libanon som landområde har en uråldrig historia och nämns ofta i Gamla testamentet. Jesus själv ska ha rört sig i de trakter som i dag är södra Libanon och det finns berättelser om att både Petrus och Paulus evangeliserade där.
Det moderna Libanon är en ung skapelse. När det ottomanska riket föll samman tog Frankrike kontroll över denna del av Mellanöstern. I samförstånd med den mäktiga maronitiska kyrkan, som är en del av den Katolska kyrkan, ritades gränserna upp i början av 1920-talet.
Resultatet blev ett land där kristna utgjorde 55 procent av befolkningen. Med tiden har demografin dock förändrats och i dag är ungefär en tredjedel kristna, en tredjedel sunnimuslimer och en tredjedel shiamuslimer. Landets säregna politiska system har kallats för konfessionell demokrati och bygger på att alla, eller åtminstone de största, religiösa grupperna garanteras inflytande. Sedan 1940-talet är den oskrivna regeln att presidenten ska vara kristen, premiärministern sunnimuslim och talmannen shiamuslim.
Mellan 1975 och 1990 utkämpades ett blodigt inbördeskrig där muslimer slogs mot kristna, sunni mot shia och kristna mot kristna. Trots det kaoset finns det de som ser Libanons system som en ganska framgångsrik modell för samlevnad mellan muslimer och kristna. Men frågan är hur många av de unga, både kristna och muslimer, som håller med och vill stanna.
Pessimistisk biskop
I Libanons tredje största stad Zahlé har den grekisk-katolska kyrkan sitt ärkebiskopssäte. I dess inre rum är väggarna djupröda, taken förgyllda och ljuskronorna har närmast vällustigt svängda armar. Det är en miljö värdig en ärkebiskop i Mellanöstern. Allt är putsat, bonat och skimrande. Själv hälsar biskopen vänligt välkommen, han är en äldre, något böjd man med intelligent blick. Som hos många andra libaneser finns det något sorgset i hans leende.
– Jag kommer precis från ett biskopsmöte. Vi var alla pessimister där. Det finns inget ljus, säger ärkebiskop Issam Darwish.
Han berättar att kyrkan i Zahlé fram tills nyligen delade ut mat till 200 familjer i staden, men nu har antalet ökat till 1 500. Samtidigt är det nu vinter, då människor inte har råd att värma husen eller köpa tillräckligt med mat.
De två skolorna som kyrkan driver och som främst riktar sig till fattiga kommer att behöva stängas eftersom pengarna är slut. Det sjukhus som också grundats av kyrkan tvingas att dra ner på vården eftersom det sedan flera år tillbaka inte får det stöd som det har rätt till av regeringen.
I den djupa nöden samlas människorna i kyrkorna, även de yngre libaneserna.
– Men alla som är yngre och utbildade kommer att lämna, säger han.
Han har förståelse för att de som kan gör det valet, han fördömer inte någon, men sörjer framtiden för kyrkan.
– Det är klart att vi är oroliga för den kristna närvaron i Libanon. De kristna har varit ungefär en tredjedel av befolkningen men nu blir det färre för var dag. Av dem som reser till Australien och Kanada är det ingen som kommer tillbaka, säger han.
Ärkebiskopen har en vän som är shiamuslimsk shejk och även han värnar den kristna befolkningen. Enligt shejken skulle det bli nattsvart i Libanon utan kyrkan och de kristna.
– Han tycker att det är väldigt viktigt med en kristen närvaro i landet, bland annat för att kristna står för mycket av utbildning och hälsovård i Libanon, säger biskop Issam Darwish.
Ingen enhetlig bild
Om man frågar en libanes vad som är orsaken till landets olyckor så varierar svaret från person till person. Somliga menar att det är Irans fel, som genom Hizbollah har ett enormt inflytande i landet, andra menar att Israel på olika sätt konspirerar för att sänka landet i norr. Något som förenar vanliga libaneser är dock föraktet, för att inte säga hatet, mot landets politiker. Alla är överens om att de har stor skuld till att landet inte har en fungerande elförsörjning, att det inte går att ta ut sina sparpengar från bankerna, att sophanteringen brutit samman.
– Det är vackert … när det handlar om att stjäla så finns det inga gränser mellan shia, sunni och kristna. Då kan de komma samman.
Det säger Fadi Khoury, som arbetar med it men som också är en politisk ledare. Han står i spetsen för en bred koalition som har som mål att göra rent hus med de etablerade eliterna. Hösten 2019 inleddes massprotester när vanliga libaneser gick man ur huse för att protestera mot landets vanstyre i det som i dag kallas revolutionen. Man lyckades störta regeringen men så mycket mer skedde inte. Den etablerade politiska makten lät sig inte rubbas.
Medan entusiasmen hos de flesta libaneser har svalnat är Fadi fortfarande trotsigt hoppfull. Han arbetar nu med kampanjen inför parlamentsvalen nästa år.
– Vi kommer att sätta samman en lista vi kallar tuttifrutti med kandidater från alla religiösa grupper men med det gemensamt att de vill förändring, säger han.
Fadi liknar situationen i Libanon med Italien, där maffian har förgreningar i hela samhället. Skillnaden i Libanon är att det är maffian som utgör själva den politiska makten.
– Fasaden är en demokrati, men vårt land styrs av en oligarki, säger han.
Korruption på hög nivå
Fadi och hans vänner utmanar starka och farliga krafter i det libanesiska samhället, människor som inte drar sig för att använda våld. Bara under 2000-talet har flera politiker dödats, den mest uppmärksammande är premiärminister Rafik Hariri som mördades av en kraftig bomb 2005. Mordet är fortfarande ouppklarat även om mycket pekar på Hizbollah.
Fadi gör sig inga illusioner om att en förändring är enkel.
– Vi har ingen som försvarar oss, de har allt. Vid en valseger måste vi genast avsätta åklagare och domare, annars kommer de att gripa oss direkt, säger han.
Fadis vädjan till västvärlden är att de ska övervaka röstning och valsystemen så att inte en seger för de demokratiska krafterna fuskas bort av eliten. Då tror han på en vändning.
– Libanon är ett land där djävulen har spelat ut alla sina ess. Men vi är fortfarande kvar som folk.
Kämpar för musiken i landet
Den maronitiska kyrkan i Baabdat, en bergsort öster om Beirut, är inte färdigställd. Själva kyrksalen är fortfarande naken och tom, men undervåningen är inredd och har en så hög standard att den skulle kunna vara en samlingssal även i Sverige. Varje vecka ges det konserter med klassisk musik i Beirut eller i dess omgivningar som kallas Strings of Hope. Det är ett namn som i ett annat land och i en annan tid kunnat framstå som klyschigt och sökt, men som här faktiskt betyder något. När musikstudenter tillsammans med tyska gäster framför verk av bland andra Sjostakovitj och Schumann är det en signal om motstånd mot hopplösheten.
En av dem som kämpar för att bevara musiken i Libanon är sångerskan Pascale Ojeil.
– Vi har gått in i en vinter, och vi har inte något annat. För människor är musiken livet, det är befrielse, säger hon.
Landets symfoniorkester och konservatorium går på knäna eftersom regeringen har strypt det ekonomiska stödet. I stället får man förlita sig på donationer för att inte musiken ska tystna. Det har redan skett stora insamlingar när alla instrument som förstördes av hamnexplosionen fick ersättas av nya.
– Vi har inte tillräckligt med musiklärare eftersom de lämnar landet för att de inte klarar av att försörja sig på sin lön, säger hon.
Den klassiska musiktraditionen har utgjort en stolthet för landet, speciellt för den bildade kristna minoriteten.
– Det är en del av vår identitet, som de försöker ta ifrån oss. Därför är det så viktigt att kämpa för den, säger hon.
Kommer stanna
En av besökarna på konserten är Nadim. Han är en av dem som kommer att stanna, trots att han har alla möjligheter att lämna landet om han skulle vilja. Men han, och en del andra som jag möter, ser mer på det vackra i kulturen och det varma i gemenskapen än på det trasiga och brutna.
I slutet av ett samtal citerar Nadim den franske historikern Henry Laurens: “Si vous avez compris quelque chose au Liban, c’est qu’on vous l’a mal expliqué.”
Det är ord som säger mycket om det mysterium som är Libanon och som är väl lämpade att avsluta denna artikel med:
“Om du har förstått något av Libanon beror det på att det har blivit dåligt förklarat för dig.”
---
Fakta: Explosionen i Beiruts hamn
- Den 4 augusti 2020 strax efter klockan 6 på eftermiddagen skedde en enorm explosion i hamnen i Beirut, en av de kraftigaste icke-nukleära någonsin. 218 människor dog och 7 000 skadades. I en lagerlokal i hamnen hade man förvarat ammoniumnitrat, ett mycket explosivt ämne, från ett beslagtaget fartyg. Det är oklart varför ammoniumnitratet antändes.
- En utredning har tillsatts för att utreda explosionen, men den har obstruerats av olika politiker. Den förste domaren avsattes. Starka krafter vill även avsätta den nuvarande, Tarek Bitar. Den 14 oktober i år protesterade Hizbollah mot honom i Beirut. Då utbröt skottlossning och sju personer dog.
---
