Hon har fiender till både höger och vänster. Religiösa och icke-troende. Varför är alla så arga på kvinnorättsaktivisten Soheila Fors? Dagen reste till Karlskoga och mötte henne.
Karlskoga. Det är tyst i huset, där vi sitter i vardagsrummet. Utanför regnar det från en gråtung himmel.
– Jag är tacksam för varje dag jag överlever. När jag går och lägger mig vet jag inte om nästa dag kommer, säger hon.
Soheila Fors och hennes familj bor i ett välmående villaområde i utkanten av Karlskoga. Bara ett stenkast därifrån ligger sjön Möckeln, med sina natursköna omgivningar.
Men tryggheten har på senare tid fått sig en törn. Soheila berättar att någon försökte tända eld på familjens hus i juli förra året.
– Jag väcktes av en smäll. Jag tittade ut och såg lågor på altanen. Jag väckte min man, och vi släckte elden med filtar och vattenhinkar. Det var tändvätska överallt på altanen, berättar hon.
Inte första incidenten
Nu har familjen höjt säkerheten. Något liknande ska inte kunna hända igen. Men polisutredningen är nedlagd, i brist på misstänkta gärningspersoner.
Hur kunde det bli så här? Och varför blir inte Soheila Fors lämnad i fred? I tio års tid har hoten kommit och gått, ofta via telefon.
[ Soheila Fors utsatt för brandattentat i hemmet ]
***
För att få grepp om Soheila Fors och hennes dramatiska livshistoria måste vi förflytta oss många år tillbaka, till Iran (eller Persien som landet hette tidigare).
Hon var emirens dotter. Barn av en anrik släkt som kämpade mot familjen Pahlavi om makten i landet.
Soheila förstod tidigt att fiender är något man får, vare sig man vill eller inte.
En höstdag 1971, när Soheila var fem år, körde en grön militärbil upp på familjens gårdsplan. Irans ledare på den tiden kallades shah och ur bilen steg medlemmar ur shahens fruktade hemliga polis, Savak.
“Det utbröt en hetsig diskussion och för en gångs skull höjde min far rösten ordentligt. Det var så jag och min syster upptäckte vad som höll på att hända. Att vår far skulle föras bort”, skriver hon i sin bok “Kärleken blev mitt vapen”.
Sågs som hot
Hennes pappa fick stanna i fängelset i fyra år och han var inte ensam om sin situation. Alla män i hennes släkt hade mött samma öde, eftersom shahfamiljen Pahlavi såg utmanarfamiljen som ett hot.
Soheila beskriver gripandet av pappan som att solen släcktes i hennes barnaliv.
“Pappa betydde så mycket för mig. Han uppfostrade mig helt annorlunda än de flesta andra kurdiska och iranska män skulle ha gjort. I vår kultur var flickor bara värda hälften så mycket som pojkar. Men min far fostrade mig till att bli en självständig, modig kvinna”, skriver hon.
Tidigt i livet konfronteras hon med orättvisor, relaterade till både klass och könstillhörighet. Hon upptäcker hur tjänstefolket bor i lerhus medan den egna familjen bor i palats. Hon ser hur kvinnor styrs av män utan hänsyn till deras egen vilja.
Hon ser hur bara männen får besöka de iranska tehusen. Själv får hon vänta i bilen.
– Jag visste redan då, att jag en dag själv skulle starta ett tehus för kvinnor.
Det är som om en inre röst manat henne genom hela livet, om vad hon långt senare ska få se bli verklighet.
Förhör efter målade naglar
Snaran om den frihetslängtande Soheila dras åt ytterligare när hon får uppleva den iranska revolutionen. Shahen störtas och ayatolla Khomeini tar makten 1979. Landet förvandlas till en islamistisk diktatur som består än i dag. Hädanefter tvingas alla kvinnor bära slöja.
Soheila trakasseras av den religiösa polisen som tar in henne på förhör för att hon målat naglarna.
Hon gifter sig med en man – som efter ett tag visar sig vara rena mardrömmen. I mannens familj är hon är avskydd.
“Allt jag gjorde var fel. Jag kunde inte städa, jag kunde inte koka ris. Jag sminkade mig fel. Jag blev satt att tvätta allas kläder i iskallt vatten och fick skäll då tvätten inte blev ren”.
På omvägar lyckas hennes man ta sig till Sverige. Efter några år får han uppehållstillstånd och Soheila och barnen kan komma efter. Till landet som gett upphov till Pippi Långstrump, som hon älskat så mycket som barn.
Tung start i Sverige
Men livet i Sverige börjar med en tung uppförsbacke. I hemmet blir hon misshandlad.
När hon till sist lyckas bryta sig loss från sitt äktenskap träffar hon efter ett tag en ny man, som tragiskt avlider i en bilolycka. Några år senare träffar hon sin nuvarande man Kjell. Att summera Soheilas livsepoker är som att måla penseldrag med extremt tvära kast.
Hon föds som priviligierad dotter till emiren. Som tonåring bär hon granater och blir ledare för en kommunistisk gerillagrupp som kämpar mot regimen. Som muslimsk kvinna ser hon Jesus i syner och börjar upptäcka en barmhärtig och förlåtande Gud.
“Hans närvaro dröjde sig kvar som ett stråk av ljus inom mig. Glädjen bubblade som kolsyrad läsk i själen”, skriver hon i sin bok.
[ Soheila Fors bygger sitt eget fort efter mordbranden ]
Men i Sverige blir hon en misshandlad kvinna i Hedemora. Hon får jobb som sjukvårdsbiträde i Uppsala. Och nu: en entreprenör i Karlskoga som brinner för att förbättra villkoren för invandrarkvinnors liv.
– Det känns ibland som om jag levt i hundra år, i nästan lika många liv, berättar hon.
I allt detta har hon valt att hålla fast vid någon sorts trotsig livsoptimism och hittar kraft i sin tro.
– Jag kunde bli bitter, besviken och käka tabletter. Men min hämnd är att göra gott. Jag har gått igenom mycket lidande men jag använder det för något bra.
***
Ett genomgående tema i Soheilas livshistoria – något hon även själv drabbats av – är begreppet heder. Och det är kampen mot hederskulturen som med tiden ska göra henne rejält kontroversiell – även i Sverige.
– Det har funnits män som tagit upp stolar och velat kasta på mig när jag har föreläst, säger hon.
För att förstå varför ämnet väcker så starka känslor måste hederskultur först förklaras.
– Eller skamkultur, som jag hellre vill kalla det, säger hon.
Heder definieras av FN som en del av traditionella familjeideologier med syfte att kontrollera kvinnors sexualitet och familjeroll.
Den som bryter mot normerna – som kan handla om otrohet, sex utanför äktenskapet, eller att en kvinna umgås med fel personer – kan leda till bestraffningar eller dödligt våld. Allt för att hedern ska återupprättas för familjen.
[ Soheila Fors: Vi är de misshandlade kvinnornas enda hopp ]
Minns Fadime
Sverige blev smärtsamt medvetet om begreppet när Fadime Sahindal i Uppsala mördades av sin pappa 2002. Detta som en följd av att hon ansågs ha brutit mot familjens hederskodex och även berättat offentligt om hederskulturen. Pappan dömdes senare till livstids fängelse.
Plötsligt blev allmänheten varse om att idéerna om heder och hämnd fanns alldeles inpå knuten.
– Det svenskar behöver förstå är att vi pratar om en gruppkultur, inte en individkultur. Det gör att om du gör något fel som kvinna, så får du inte bara en person emot dig. Du kan få 20 personer eller mer. Hela släkten, säger Soheila Fors.
I arbetet med det skyddade boendet Saras hus i Karlskoga möter hon ständigt kvinnor som drabbas av just detta. Boendet har 13 lägenheter för korta eller längre vistelser.
– Vi fick rädda en kvinna som misshandlats av sin man med en sax. Sådant händer, mitt framför ögonen på oss. När jag ser 19-åriga flickor svårt misshandlade tänker jag: vad är det för människor som gör sådant här?
Och det är här det riktigt bränner till, eftersom hederstänkandet ofta kopplas till religiösa traditioner. Därför blir det snabbt känsligt. Men Soheila Fors värjer sig för den förklaringsmodellen.
– Det handlar inte om rasism eller att kritisera en religion. Det här handlar om kvinnoförtryck. Och det är inte bara män som står för det.
Hur menar du då?
– Kvinnorna kan också vara hederskulturens förövare. Som flicka ska man underordna sig pappa, morbror och farbror. Men som mamma ska man vaka över flickan, så att hon inte bryter mot några regler. Kvinnorna kan nästan vara värre ibland.
[ Soheila Fors: Finns det Sverige kvar som jag flydde till? ]
För att förstå svårigheterna med integration, menar Soheila, måste man tänka på att svenska kvinnor har med sig hundra år av rättigheter i bagaget. Och att många kvinnor som kommer hit i ett slag flyttas hundra år framåt i tiden.
– När vi tar emot invandrare placerar vi dem i förortsakvariet. Vi matar dem med bidrag, men vill inte veta så mycket om dem. Mitt i en demokrati bygger vi Iran, Irak, Syrien och Turkiet med samma värden och klankulturer som råder där. Det blir fel.
Det där skulle kunna sägas av en sverigedemokrat.
– Ja, de kanske har lärt sig av mig, säger hon och skrattar till lite.
Själv är Soheila Fors inte orolig för att prata med folk i olika politiska läger. Hon tycker att samtalet i Sverige på senare år blivit mer ärligt. Att man i dag faktiskt kan diskutera integrationens problem, utan att bli misstänkliggjord för att ha grumliga motiv.
Kräver språkkunskaper
När Svenska kyrkan kritiserade kravet på språkkunskaper, var hon snabb med att säga emot. På sin Facebooksida – med 38 000 följare – skriver hon att livet i Sverige kräver att man gör många resor, både fysiskt och kulturellt.
“Hur ska man kunna bli del av ett land vars språk man inte talar och vars kultur man inte förstår? Livet i Sverige är ingen dagistävling där alla ska få medalj”.
Men kan man verkligen ställa samma krav på alla?
– Nej, inte på äldre eller sjuka personer. Men krav skadar inte, det gör oss framgångsrika.
Retoriken känns igen från andra borgerliga politiker de senaste åren. Som kristdemokrat tycker hon att vänsterpolitiker är för dåliga på att ställa krav för en fungerande integration. Intentionen att inte kritisera andra kulturer må vara god, men i slutändan blir det kvinnorna som får betala priset, menar hon.
– Om en kvinna har arbete, då har hon makt. Men för att kunna få ett arbete måste hon ha språket.
Hon ser i stället den stora faran i att integrationsproblemen inte alls adresseras, av rädsla för att låta rasistisk. Och här finns troligen nyckeln till varför hon blivit så kontroversiell.
Retar upp alla läger
Tillbaka till hotbilden mot paret Fors, och tändvätskan på altanen. Soheila Fors har nämligen lyckats reta upp folk från vitt skilda politiska läger med sitt budskap.
Vänsteraktivister ogillar att hon över huvud taget kritiserar invandrare, som i kraft av sin historia ses som utsatta och därför behöver skydd och hjälp. När hon då angriper gruppernas kulturella uttryck blir hon anklagad för att vara rasist och islamofob.
[ Soheila Fors: Vi måste förstå varför Sverige radikaliseras ]
Högerextremister retar hon upp för att hon själv är en invandrare som tar plats i debatten. Vissa tycker att hon inte borde vara i Sverige alls.
– När jag var på vårdcentralen var det en svensk man som spottade framför mig och kallade mig “j*vla invandrare”. Jag möter också rasism. För att jag har fel färg på håret.
Troende muslimer retar hon upp därför att hon lämnat både islam och Iran och blivit kristen. Här finns även ett motiv för flyktingspionage, något som förekommer bland en del regimer som vill hålla koll på sina landsmän i exil.
Andra, mer sekulära män från Mellanöstern, provocerar hon eftersom hon angriper en djupt rotad tradition, som handlar om just heder. Männen ser då en risk i att kvinnorna som de förtrycker söker hjälp från det svenska samhället och lämnar dem. I förlängningen riskerar även männen höga fängelsestraff.
Motståndet mot Soheila Fors blandas också med lite allmän misogyni – alltså kvinnoförakt. Det får många kvinnor uppleva, just för att de är kvinnor och tar plats i debatten.
Hotbilden finns alltså från alla håll, vilket Soheilas vardag är ett skrämmande kvitto på.
– Hoten kommer liksom i vågor. Senast förra veckan ringde en man som ville träffas, men som vi kände var suspekt. Men jag vill inte låta rädslan ta över. Fruktan är vår värsta fiende. För den dödar inte, utan den förlamar.
Tysta majoriteten
Så vem sympatiserar då med hennes kamp mot kvinnoförtrycket? Förstås den breda, tysta majoriteten. Soheila Fors föreläser i normala fall över 200 gånger om året för polis, socialtjänst och olika intresseorganisationer.
Den svenska lagstiftningen är på hennes sida. På senare år har hon också märkt hur feminister blivit tydligare i sin kritik mot de patriarkala strukturer som hederskulturen grundas i. Och hon är snabb med att fördöma våldet, oavsett i vilken kulturell kontext det förekommer.
[ Recension av Soheila Fors bok ”Kärleken blev mitt vapen” ]
Under tre veckor i april dödades fem kvinnor i Sverige av närstående män.
Statsminister Stefan Löfven uttryckte att han känner djupaste förakt för de män som förnedrar, slår och mördar kvinnor.
Soheila skrev några dagar efter morden på sin Facebooksida:
“Vi måste alltid minnas att jämlikhet och människovärde inte är eviga tillstånd utan måste vinnas i varje generation. Det är länge sedan hotet mot kvinnans fulla människovärde har varit större än nu”.
Skär genom samhällen
För faktum är att mäns våld mot kvinnor inte begränsar sig till en viss kultur. Det skär genom hela samhällen, i hela världen. Såväl rika som fattiga drabbas. Den typiska kvinnomisshandlaren ser ut som vem som helst. Det svenska samhället utgör förstås inget undantag.
Men det finns en viktig skillnad, menar Soheila Fors.
– En svensk kvinna som drabbas har oftast stöd och sympatier från sin familj och släkt. Det har inte en kvinna som kommer från en hederskultur. I vår kultur är allt kvinnans fel, och hon får en hel grupp emot sig, säger hon.
***
Om det är något som arbetet med tehusen och det skyddade boendet har lärt henne så är det att invandrare kommer från vitt skilda bakgrunder och att det inte går att dra alla över en kam.
– Det skiljer världar mellan en välutbildad intellektuell och en kvinna som sällan får lära sig läsa eller skriva, som hör att den västerländska världen är oren och som av religiösa och kulturella skäl hålls täckt och dold i hemmet.
Och det är de gömda kvinnorna som Soheila brinner för på ett särskilt sätt. För att de ska få komma ut, förstå hur det svenska samhället fungerar och skapa sig en individuell frihet.
Med risk för att utmana de strukturer som stavas hederskultur.
Diplom på väggen
I tio år har hon nu drivit tehus i bland annat Karlskoga, Jönköping och även i den kurdiska delen av Irak genom föreningen Khatoon. För sitt engagemang blev hon 2012 utsedd av Dagens läsare till årets förebild.
Diplomet hänger fortfarande på väggen. Hon har även uppmärksammats av kungahuset för sina insatser.
– Tehuset är nog den plats där jag känner mig mest trygg. Det är konstigt, eftersom jag är mest offentlig där.
Men just nu ekar tehuset – där det annars brukar vara febril aktivitet – tomt.
Känner sig bakbunden
Även om hennes kroppsspråk ger ett ganska stillsamt intryck är Soheila otålig. Hon känner sig bakbunden av restriktionerna.
– Det här är inte alls bra. Coronapandemin skadar verkligen kvinnorna. De blir isolerade i hemmen igen. Och vi kan inte göra något, säger hon.
Hon visar ett brev som en av kvinnorna som brukar besöka tehuset har skrivit:
“Jag heter Zepir, och kommer från Syrien. Det är krig i Aleppo men där kunde jag inte leva, så jag kom till Sverige. Jag försöker komma till tehuset varje dag. Soheila är en mycket stark kvinna. Hon lär oss att bli starka som henne.”
Soheila hade inte velat vara utan det äventyr som blev till hennes liv. Det liv som till sist fick henne att landa med maken Kjell i värmländska Karlskoga. Trots hoten, och den ständiga vetskapen om att behöva vara på sin vakt. Trots att hon inte kan utgå från att människor hon träffar i grunden vill henne väl.
– Jag tänker att det värsta som kan hända är att jag dör, men då har jag dött för något värdefullt i alla fall.
---
Fakta: Soheila Fors
- Fullständigt namn: Mah Doht Soheila Davodian Gilan Kalhor Fors
- Född 8 februari 1966
- Gift med Kjell Fors, tidigare baptistpastor.
- 2012 blev hon framröstad som “Årets bry-sig-om-are” i Karlstad stift. Samma år valdes hon även till Årets förebild av Dagens läsare. 2013 uppmärksammades hon av kungahuset för “betydande insatser lokalt, regionalt eller nationellt”.
- Är ersättare i Kristdemokraternas partistyrelse.
- Har skrivit tre böcker, utgivna på Libris förlag.
---
---
Fakta: Föreningen Khatoon
- Är en partipolitiskt och religiöst obunden förening som grundades 2006.
- “Khatoon” betyder självständig eller egenvärde på kurdiska. Målet är att förbättra villkoren för invandrarkvinnor i Sverige.
- Genom föreningen öppnades det första tehuset 2010 i Karlskoga.
- Året därefter öppnade det skyddade boendet “Saras hus” i samma stad.
- 2013 började föreningen etablera företag som anlitar kvinnor med utländsk bakgrund.
- Föreningen driver även en diakonifond som ger nödhjälp i fem länder.
- Premiärministern i irakiska Kurdistan, Nechirwan Barzani, har gett föreningen ett särskilt uppdrag att ta hand om IS före detta sexslavar och deras barn.
---
