Buss 73B från Angereds Centrum stannar i mörkret. Två kvinnor med hijab går av, den ena försiktigt och långsamt då hon går sakta med käpp. Kvinnorna får gå längs bilvägen, som på båda sidor är omgiven av byggarbetsplatser. Om ett år ska de nya bostäderna stå klara i göteborgsförorten Gårdsten, men när man går här en svart januarikväll känns det mest ödsligt.
Bakom byggbarackerna döljer sig kvinnornas mål, den blå Smyrnakyrkan som ligger alldeles i utkanten av bostadsområdet. Där i marginalen, i det som nästan inte syns, sker det som är så ovanligt i områden som Gårdsten.
Peter Esaiasson, professor vid Göteborgs universitet, har gjort en ambitiös kartläggning av förorterna Hjällbo och Bergsjön. Medan andra pratar om problemen i förorterna tog han spårvagnen för att faktiskt möta människorna som bor där. Tillsammans med assistenter har han genomfört nästan tusen intervjuer med boende där.
Det är sällan som en professor i statsvetenskap lyckas reta upp kyrkorna så som Peter Esaiasson sedan gjorde med sin bok ”Förorten – ett samhällsvetenskapligt reportage” (Timbro förlag). En av hans slutsatser i boken är att verkliga möten mellan etniska svenskar, som han kallar svensk-svenskar, - och invandrare är ovanliga. Han tror att det krävs nytänkande för att vända utvecklingen.
Läs mer Ledare: Fördomsfull studie av Peter Esaiasson om kyrkor i förorten
Smyrna i Gårdsten - en enkel utpost som växer
Här i pingstförsamlingen i Gårdsten är det språkkafé, och så fort kvinnorna kommer innanför porten hälsas de med värme. Runt långbordet tränar man på att forma ord och tankar, att gå från arabiska till svenska. Det är prat om nyårsfirande och festligheter, men också om det svåra, att inte ha någonstans att bo, att vara hänvisad till ockerhyror och socialen.
Språkcafe i Smyrna Gårdsten.
De engagerade församlingsmedlemmarna är både etniska svenskar och svenskar med invandrarbakgrund, och när skratten hörs runt bordet kan det vara början på vänskap över etniska gränser, mellan svensk-svenskar och svensk-araber, mellan kristna och muslimer.
Smyrna är en enkel utpost. Det syns att detta är lokaler som använts mycket och länge. Pastor Lars Svensson har inte ens ett eget kontor då man behöver alla utrymmen för den växande verksamheten. Ett exempel är fredagskvällarnas ungdomsgård som i 13 års tid lockat områdets unga.
– När de gick i mellanstadiet kom de på cykel, nu kommer de med sin pappas BMW. Jag vill tro att de som varit med länge fått en viss motståndskraft mot att ta riktigt dumma beslut, jag tycker mig också se det, säger Lars Svensson.
Gårdsten är annars en plats där unga kan hamna snett. I stadsdelen har kriminella gäng haft stort inflytande och muslimsk extremism har förekommit. Förorten klassades tidigare som ett särskilt utsatt område, men då kriminaliteten minskat ser polisen det sedan förra året bara som ett utsatt område.
Lars Svensson, pastor i pingstutposten Smyrna i Gårdsten.
Kritiken: Vill främst nå människor med samma religion
Har kyrkan bidragit stort till den positiva utvecklingen? Statsveteren Peter Esaiasson skulle vara tveksam. En av hans teser är att civilsamhället är svagt i förorten och att föreningslivet inte har egentlig kraft att mobilisera människor brett. I kommunens statistik kan föreningarna se livaktiga ut, men många av dem är slutna eller har kanske skapats för att kunna få bidrag från kommunen.
Peter Esaiasson erkänner att han inte riktigt har inblick i hur moskéer och kyrkor fungerar i detta sammanhang, men menar att kyrkorna främst vill nå människor som har samma religion, och ifrågasätter om man vill skapa en gemenskap som är större än den egna gruppen.
– Min första reaktion när jag läste Peter Esaiasson var att kyrkorna nog fungerar bättre än han uppfattat. Det finns ett engagemang bland våra medlemmar som faktiskt gör skillnad i människors liv. Kanske hade han skygglapparna på, säger Lars Svensson.
Men han kan också förstå Peter Esaiassons resonemang. I Gårdsten är föreningslivet tynande och att bygga församling här kan vara ensamt och krävande. Trots att stadsdelen har nästan 10 000 invånare är pingstförsamlingen den enda kyrkolokalen.
– Det är ju inte så att kyrkorna gått ”all in” i förorterna. Vi är väldigt tacksamma för att tillhöra den stora Smyrnaförsamlingen i stan som backar upp oss, men jag kan ju också se att kyrkorna skulle kunna göra så mycket mer. Om jag fick önska skulle jag vilja se många fler planteringar i förorten, säger han.
Kristna scouter i Lövgärdet - skarp kontrast till områdets kriminalitet
Equmeniakyrkan är ett annat samfund som satsar i Göteborgs förorter, där man just nu har eller planerar flera församlingsplanteringar. Rosa huset i Lövgärdet är dock ingen nyplantering. Equmeniaförsamlingen har sedan 1980-talet drivits av engagerade medlemmar som gjort Rosa huset till ett begrepp i området. Länge hade man en stor scoutverksamhet, som dock fick läggas ner på 1990-talet på grund av ledarbrist.
Genom ett samarbete mellan församlingen, ungdomsförbundet Equmenia och Räddningsmissionen har scoutverksamheten återupplivats och två ledare har anställts, Julia Sjöström och Malin Pettersson, samtidigt som det tillkommit frivilligledare.
I dag finns två scoutgrupper, en som träffas i kyrkan och en i den kommunala skolan. Båda grupperna har snabbt blivit populära.
– De kunde inte förstå varför vi skulle ha juluppehåll, de ville fortsätta över julen, säger Malin Pettersson och skrattar.
Julia Sjöström och Malin Pettersson.
Att bedriva scoutverksamhet i ett område som Lövgärdet skiljer sig mycket från att göra det i en ort där man gjort det länge. Julia och Malin berättar att dessa barn inte har någon erfarenhet av scouting, ja, många har knappt varit ute i naturen trots att stadsdelen är omgiven av vackra skogsområden.
– Det finns föräldrar som uttryckt att de inte känner sig trygga med att barnen är i skogen, säger Julia Sjöström.
"Vill att de ska upptäcka naturen"
I början planerade de mer av enkla uteaktiviteter, men vissa barn kom i tofflor och utan jacka även i november. Därför har man varit inne i vinter, med målet att upptäcka mer av skogen när det blir varmare i vår. Att övernatta utomhus eller att delta i läger är inte aktuellt på länge än.
– Vi hoppas att de ska upptäcka vilken resurs de har i naturen precis runt knuten och känna sig stolta över Lövgärdet, säger Julia.
Lövgärdet finns med på polisens lista över de mest utsatta områdena i Sverige. Enligt polisen är det områden där det finns en stor påverkan från kriminella grupper. Ett liv som kriminell går helt på tvärs mot scouternas ideal. För Julia Sjöström och Malin Pettersson handlar det inte bara om att lära ut knopar eller att göra spännande reflexvandringar, de ägnar minst lika mycket tid åt värderingar.
– Vi tror på scoutmetoden med mycket samarbete, där man betonar att man ska ta hand om sig själv, sina kompisar och naturen.
"Barnen lär sig respektera andras tro"
Rosa huset har genom sitt uthålliga arbete byggt förtroende i området, vilket gör att föräldrar vågar släppa sina barn dit. Men en del föräldrar vill inte att barnen går till en kyrka utan att de hellre deltar i gruppen i skolan. Alla barn, oavsett bakgrund eller religiös tillhörighet, är också välkomna.
– Vi vill få barnen att respektera och reflektera över sin egen och andras tro och vi som ledare upplever att det är en styrka och en fördel att ha en egen tro.
"Vi har den enda kyrkolokalen i Hammarkullen"
Inte långt från Lövgärdet ligger Hammarkullen, som är en av Göteborgs mest profilerade förorter. Till skillnad från flera andra liknande stadsdelar har Hammarkullen präglats av en stark föreningstradition. En av aktörerna är Mariakyrkan, som drivs gemensamt av Angereds församling i Svenska kyrkan och Betlehemskyrkan som tillhör Equmeniakyrkan.
– Vi är den enda kyrkolokalen i Hammarkullen, vi är de enda som har korset tydligt på lokalen. Det är viktigt för mångfalden i Hammarkullen, säger pastor Matilda Nilsson.
Matilda Nilsson, pastor i Mariakyrkan.
Mariakyrkan i Hammarkullen.
Församlingen har en livaktig verksamhet och samarbetar med fritidsgården, med hyresgästföreningen och med Folkets hus. Men precis som många andra förortsförsamlingar brottas man med ekonomin. De som bor i dessa förorter har inte alltid pengar eller kraft att driva en församling. Mariakyrkan befinner sig i en speciellt prekär situation. Det har upptäckts mögel i lokalerna, något som kräver en kostsam renovering. Om inte Betlehemskyrkan och Svenska kyrkan vill finansiera en ombyggnad kan församlingen bli hemlös.
– Vi önskar att Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan skulle satsa mer på oss. Vi växer i antal och engagemang men vi klarar oss inte utan Betlehemskyrkan och Angereds församling. I ett segregerat Göteborg kan man inte vänta sig att en förortskyrka ska kunna bära sig själv ekonomiskt, säger hon.
I flera förorter är Svenska kyrkan ändå en viktig aktör. Trots att antalet medlemmar minskat stadigt och drastiskt så har Svenska kyrkan stannat kvar i flera utsatta områden. Det gäller till exempel Hjällbo, en del av Angered, som är ännu ett utsatt område där få etniska svenskar bor.
"Få har så aktiva religiösa som Hjällbo"
Vid stadsdelens torg finns Hjällbokyrkan, som når barn, unga och äldre i området. Peter Esaiasson har också besökt kyrkan i sitt arbete, då han intervjuade människor i församlingens kafé. Emanuel Furbacken, som är verksamhetsledare för ekumenik och religionsdialog i Hjällbokyrkan och Angereds församling, har svårt att förstå varför kyrkan sedan blev så osynlig i Peter Esaiassons bok.
– Min tolkning är att det var ett medvetet val, att det inte räknades som intressant, säger han.
Emanuel Furbacken, verksamhetsledare, Hjällbokyrkan och Angereds församling.
”Vi är lite unika”
Emanuel Furbacken tror inte att Peter Esaiassons slutsatser om ett slumrande föreningsliv stämmer. Han pekar på att det finns ett aktivt interreligiöst råd i Angered, som samlar allt från större moskéer till fria frikyrkoförsamlingar, där man på olika sätt samarbetar för områdets bästa.
– Det finns nog få stadsdelar som har så aktiva religiösa som Angered, säger han.
Men kan inte Esiassons undersökning visa på att kyrkorna faktiskt kan förbättra sig?
– Man får ju alltid fundera på vad som kan göras bättre, och vi pratar också mycket om hur vi ska synas och om vi kan arbeta på nya sätt. Men sedan tycker jag att vi är lite unika redan. Kyrkan är mycket öppen, och hit in kommer både kristna och muslimer för att söka stillheten, för att tända ljus och be, säger han.
"Kyrkor i Bergsjön är visst aktiva och vill bidra"
Peter Esaiasson besökte även Svenska kyrkan i Bergsjön under sin forskning, men intervjuade inte någon av medarbetarna. Han hade bara ett kort samtal i kyrkans entré. Församlingsherden i Bergsjön, Henrik Törnqvist, är den som kanske reagerat skarpast på boken "Förorten" och dess slutsatser. Han tycker i och för sig att Peter Esaiasson sätter fingret på flera viktiga saker, men att han målar förorten i alldeles för mörka färger. Henrik Törnqvist menar att många av invånarna visst är aktiva och vill bidra till att förbättra stadsdelen.
– Självklart finns det etniska föreningar som är riktade till sin egen grupp, men det finns också väldigt bra exempel på att civilsamhällets organisationer verkligen fungerar, säger han.
Läs också Kristna kritiserar professor: "Göteborgskyrkor bidrar visst i utsatta förorterna"
Henrik Törnqvist, kyrkoherde i Bergsjön.
Läxhjälp samlar 350 barn
Ett exempel på det är läxhjälpen. Bergsjöskolan har länge visat mycket dåliga resultat, där sju av tio elever gått ut nian utan att ha godkända betyg i alla ämnen. Men en grupp föräldrar vill vända utvecklingen, de tog kontakt med en av Svenska kyrkans diakoner och ett av områdets bostadsbolag. Nu samarbetar föräldrar, kyrkan och bostadsbolaget kring en läxhjälp som samlar 350 barn.
Henrik Törnqvist tycker att den viljan till förändring måste få synas.
– Hela boken genomsyras av att förorten är problematisk. Ja, det finns problem här, men det är inte de enda platserna i Sverige där det gör det. Det finns en väldigt stor potential här, och den måste få komma fram.
Sällan har en bok retat upp kyrkorna så
I boken "Förorten" går statsveteren Peter Esaiasson igenom 19 observationer som han gjort, utifrån de hundratals intervjuer som han gjort. En observation handlar om civilsamhällets funktion, och där drar han dystra slutsatser.
Han menar att föreningslivet i förorten kan se livaktigt ut på pappret, men att det ofta är slutna etniska föreningar eller kanske föreningar som har som huvudsaklig idé att få bidrag. En annan slutsats är att verkliga möten mellan etniska svenskar och invandrare är ovanliga. Han menar också att föreningarna ofta inte förmår att mobilisera de ledande och drivande personer som faktiskt kan förändra ett område. Detta tror han också kan gälla kyrkorna.
Hans ifrågasättande av om kyrkorna verkligen når ut brett i förorterna fick både präster och pastorer att reagera. Han blev till och med inbjuden till ett möte i pingstförsamlingen i Gårdsten med företrädare både från frikyrkorna och Svenska kyrkan. Där fick han motta kritik, men också en chans att försvara sig.
– Ingen människa tycker väl om att bli kritiserad, men jag tycker att det i huvudsak var bra samtal, säger han.
– De personer som kommer till ett språkkafé är antagligen inte de personer som kan lyfta ett område. Det är inte de som kan gripa in och lösa kollektiva problem, säger han.
Peter Esaiasson.
Panelsamtal lett av Tomas Brunegård till vänster, sen Henrik Törnqvist från Svenska Kyrkan, Peter Esaiasson, Lars Svensson från Smyrna Gårdsten och Magnus Bramer från Rosa Huset.
Men det finns ju många engagerade människor i kyrkorna som gör mycket i sådana områden?
– Jag ifrågasätter inte att det finns eldsjälar som brinner, det är inte min poäng. Det jag ifrågasätter är hur starka organisationerna egentligen är, säger han.
"Tror att det är andra som verkligen kan bidra"
Att föreningar och civilsamhälle ska kunna förändra utsatta förorter är annars en omhuldad idé hos många tjänstemän och politiker. Peter Esaiasson tror i stället att det är andra aktörer som verkligen kan bidra och i boken pekar han speciellt ut bostadsbolag som centrala för att vända utvecklingen i en utsatt förort.
Men han skulle också vilja se mer forskning kring hur religionen påverkar förorterna. Han är till exempel intresserad av mötet mellan kristna och muslimer. När kan kristna och muslimer samarbeta och när uppstår det konflikter?
– Många människor som är nya i Sverige kommer från länder där det förekommer konflikter mellan kristna och muslimer. Hur översätts den relationen till svenska förhållanden?
Han tror överhuvudtaget att det funnits en stor aningslöshet i Sverige kring religionens inverkan.
– Min uppfattning är att den offentliga debatten i Sverige inte ens har börjat kring detta. Man är inte alls förberedd på de konfliktytor som kan uppstå, men också den samverkan som kan finnas, mellan religiösa grupper.
Läs också Joakim Hagerius: Ingen aktör kan ensam lösa problemen i förorten
