När Sveriges Radio ringde till Ylva Eggehorn för att be henne tala till svenskarna dagen efter den nationella katastrofen, tvekade hon inte.
– Man säger inte nej, man åker. Det kändes som ett stort ansvar, men i det läget får man inte fundera på sitt eget välbefinnande eller löjliga oro för att inte hålla måttet.
Var i Sigtuna
I andakten beskrev hon stämningen i Sigtuna, den plats där hon befann sig dagen för olyckan.
”Jag gick i går genom den kristallklara höstluften i Sigtuna och livet var så gnistrande vackert. Men en tystnad, kraftfull och eftertänksam hade trätt in bland människorna på de idylliska gatorna. I bokhandeln sände radion sorgemusik och de gamla träden lutade sig över Mälarens vatten som om de bar en hemlig smärta.”
Läs mer | Elevernas öde ett trauma för hela pingströrelsen
Text blev psalm
Det var också i Sigtuna som texten till hennes psalm ”Var inte rädd” kom till 1972. I mötet med en far och hans vuxna dotter som förlorat två familjemedlemmar, bad Ylva Eggehorn till Gud om att få ge något till den unga kvinnan. På ett tomt pappersark började hon skriva texten ”Var inte rädd”, som senare blev psalm 256.
– Ända sedan den kom har den lyckats ge ord till det fruktansvärda, där det inte finns några ord att säga. Så när jag fick frågan om att hålla i andakten tänkte jag på den.
Ur andakten: ”Du som måste in i duschen i dag och sen duka fram frukost fastän ingenting tycks finnas kvar som skulle kunna ge de där rörelserna mening, jag vill dela den här sången med dig. När det ofattbara har gått genom mig har jag aldrig längtat efter snabb tröst eller välformulerade råd.”
– Jag minns att han som sände radio sa till mig när jag kom in i studion att ”nu kommer du och ska ge tröst”. ”Nej”, svarade jag, ”jag ska tala om rätten att sörja”.
Kallades ”hemfärdssången”
När nästa stora landssorg drabbade Sverige genom tsunamikatastrofen 2004 fick Ylva Eggehorns psalm ett eget namn, ”hemfärdssången”. Sången sjöngs vid Phukets flygplats av räddningspersonal, anhöriga, hjälparbetare, läkare och människor från kyrkan varje gång en identifierad svensk som dött under tsunamin flögs hem till Sverige.
Varför blir kyrkan så viktig vid katastrofer i ett sekulariserat land som Sverige?
– Staten är sekulär, men inte samhället. När någon kommer gående med ett par vita barnskor i Thailand räcker det inte med att säga att vi i alla fall har ekonomisk tillväxt i Sverige. Frågorna som väcks då är andliga frågor. Vi behöver en framtidsberättelse som kan rymma tragedin utan att vi förlorar hoppet.
Psalm 256: Var inte rädd
Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd, i sanden finns det spår.
Han älskar dig, han väntar dig i kväll,
en kväll när du förstår hans hemlöshet
och hur han längtar efter dina steg.
Från evighet har han stämt möte här.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn.
Du ser den inte nu, men färdas dit.
En dag skall du bekänna högt hans namn,
hans kärleks frid som ingenting begär.
Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn.
Du ser den inte nu, men färdas dit.
Läs mer | Daniel överlevde katastrofen: Ångesten från Estonia finns alltid nära
