Hans händer är så tunna nu. Huden är nästan genomskinlig. Händer som använts och brukats i arbete sedan 12 års ålder. Så var det förr. Men nu är de stilla. Och de vet inte vad de gör. Eller vad man kan göra med ett par händer.
Alzheimer, sa läkaren. Det hade vi på känn. Som anhörig känner man tidigt att något är fel, kan det vara någon slags demens? Tankarna skjuts undan av att man så gärna vill att vardagen ska fortsätta vara vardag. Men så tvingar sig frågorna och verkligheten på: vad betyder dessa plötsliga humörsvängningar, att inte hitta dessa vardagliga ting eller att allting tar sådan tid? Desorienteringen och all denna trötthet vid ansträngning ...
Läs Dagens stora dokument om demens: Så kan dementa behålla sin kristna identitet
Det är näst intill overkligt med den personlighetsförändring som sker. Roller som blir ombytta. Att en person som förut var full med liv, kraft och övertygelse plötsligt bara byter skepnad. Det går nerför, det är ofrånkomligt. Han får hjälp med att komma till kyrkan där han tidigare var pastor och ledde kören. Församlingsmedlemmar är förstående och vänliga, det gör gott. Ett sammanhang som är så känt, men där han nu är gäst.
Det är länge sedan kyrkan tog all hans tid, då han styrde och ställde. Nu sitter han hopsjunken i bänken, predikan går honom förbi. Men så kommer sången. Kroppen vaknar och han sträcker på sig. Luft kommer till lungorna och ut kommer välbekanta ord från Segertoner. Nu finns inga minnesluckor, här är varje ton rätt.
Musiken och sången, den finns kvar där inne. Det är både skönt och sorgligt att se att något väcks till liv – och finns kvar. Nu är tiden när han inget ger, utan bara får.
