Så var det att växa upp i frikyrkan

”Jag är så tacksam över uppväxten i kyrkan”

Cecilia Wedebrand, växte upp i Aspnäskyrkan i Järfälla. I dag är hon med i pingstkyrkan i Nybro.

"Jag känner en enorm tacksamhet över min uppväxt i kyrkan och har fått en bra inre kompass. Det har aldrig funnits några hot om att ''sköter du dig inte så kommer du inte till himlen'' eller att man kommit hem och alla varit borta så att man trott att Jesus kommit tillbaka och att jag inte fick följa med. I stället har jag känt en självklar tillhörighet i kyrkan. Det var inkluderande gemenskap där alla var välkomna. Vår familj var med under uppbyggnaden av Aspnäskyrkan, mamma ledde körer, pappa ledde brassorkestrar och jag fick vara med överallt.

Kyrkan blev räddningen i tonåren

I tonåren var det tufft i skolan, då blev kyrkan min oas där det var roligt, kravlöst och där jag hade goda vänner. Men mina föräldrar stoppade aldrig mig från att gå på bio eller att gå på fest med kompisar utanför kyrkan, det var alltid okej. Däremot bad de med mig innan jag gick om att jag skulle få sprida ljus. Det var jätteskönt, och där gick jag sedan och torkade upp tequila och spyor. Att ta sig en fylla efter det kändes aldrig aktuellt. Men jag fick alltid vara med vännerna utanför kyrkan. Jag hade också vänner som följde med till kyrkan, som fick höra ''Du är du och du duger'' och allt annat positivt vi matades med. Likaså synen på att alla är lika mycket värda.

---

Cecilia Wedebrand, 49

• Bor: Nybro
• Familj: Maken Roger, två döttrar, tre barnbarn.
• Gör: Högstadielärare.

---

Mina föräldrar och jag flyttade sedan till Nybro och blev aktiva i pingstförsamlingen där. Jag har som vuxen både lett gospelkör och varit församlingsledare. Jag bildade familj och våra barn är också med i kyrkan. Jag ser samma självklarhet hos dem och deras barn som är mellan 2 och 4 år. Visst har det funnits sådant jag inte begripit och som jag lämnat därhän, men församlingen är inte ''de där'' utan församlingen är jag och mina medmänniskor och vill jag ha en levande församling här på jorden som återspeglar Gud så är det mitt uppdrag att vara med och forma den, inte att säga: ''Det här gillar inte jag'', och sedan dra.

Tron har landat i hjärtat

Någon jag känner har sagt att de tycker att kyrkan många gånger har skymt Jesus. Så har det nog varit, de mänskliga reglerna där man skapat för höga trösklar. Många har fokuserat på sådant som inte har med saken att göra. Men det är en helt annan atmosfär i kyrkan i dag, det handlar mer om män­niskor av kött och blod, inte om att någon är bättre än någon annan.

För mig har tron på både Gud och församlingen landat i hjärtat."

”Tryggt att det alltid finns folk att tala med”

Janne Fagerström, växte upp i pingstkyrkan i Säter i Dalarna, men är i dag medlem i Sollentuna pingst, men besöker gärna även andra kyrkor.

"Det bästa med att ha växt upp i kyrkan är att jag fick en tro på Jesus, det är jag mest tacksam för. Sedan var det väldigt tryggt för det fanns alltid människor att prata med. Det har berikat mig. Att lära sig umgås även med äldre människor gav en bra social skolning som jag haft glädje av i livet.

Jag var rätt mobbad i skolan och fick till och med stryk för att jag var kristen. Då blev kyrkan en frizon, och när vi flyttade till Säter var det flera av mina kompisar som var troende vilket gjorde allt mycket roligare. Många av dem jag växte upp med är mina vänner än i dag och från min ungdomsgrupp är de flesta fortfarande troende och många har arbetat i församlingar på olika sätt.

---

Janne Fagerström, 50 år

• Familj: Barnen Emilia och Vincent.
• Bor: Färentuna.
• Gör: Jobbar som regionssäljare av industriverktyg

---

Gick aldrig på disco och dans

Min pappa pastorn var rätt sträng och jag var ganska gammal när jag gick på bio första gången och var heller aldrig på disco eller dans för pappa ville att vi syskon skulle föregå med gott exempel. Det kändes udda. Men det man lärde sig var synd då, kan jag i dag mer se som osäkerhet. Är man trygg i Gud kan man umgås med både syndare och andra. Jesus satte sig inte på någon piedestal.

Genom livet har jag haft en del svåra perioder och hade jag inte haft min tro då och min längtan till Guds hus så vet jag inte vad jag hade gjort. Jag har lärt mig att tron bär.

Jag går fortfarande till kyrkan men vart jag går varierar. Det händer att jag besöker en församling där jag inte känner så många, för jag tycker att det kan vara skönt att få vara lite anonym ibland."

”Utan kyrkan hade jag nog inte haft en tro”

Anna-Carolina Nygren, är uppväxt inom EFK som pastors- och missionärsbarn och har bott på flera platser i Sverige och i Sydamerika. I dag går hon till Filadelfiakyrkan i Stockholm.

"Som pastors- och missionärsbarn har jag flyttat mycket, då har det varit skönt att ha människor i församlingen som, utöver mina föräldrar, uppmuntrat mig. Jag vet inte om jag hade varit troende i dag om jag inte haft alla dessa förebilder och ledare runt mig, vettiga vuxna som fått mig att vilja ta hand om min egen gudstro. Sedan har det varit en styrka att få ta del av kyrka och tro i olika kulturer.

I församlingen har jag kunnat identifiera mig med andra som tror på samma sätt som jag. För mig har det varit och är viktigt att få finnas i ett sådant sammanhang. Det hade varit svårt att bära tron ensam. Men jag har uppmuntrats till att hitta min egen botten när det gäller det mesta inom tro och kyrka. Jag har fått lära mig förstå kulturskillnaderna mellan olika församlingar i Sverige och Sydamerika och hur olika man kan förhålla sig till livet och tron.

---

Anna-Carolina Nygren, 31 år

• Familj: Maken Jesper och dottern Iris.
• Bor: Johanneshov, Stockholm.
• Gör: Är socionom, jobbar på ett skyddat boende.

---

Har fått växa in i ansvar

Jag har också varit i väldigt tillåtande sammanhang vilket varit utvecklande för mig, där jag har fått testa många olika saker inom musik, teater, att få vara hjälpledare, planera läger, vara med och genomföra saker. Att ha fått förtroende att växa in i ansvar och lära mig att göra saker i grupp har betytt mycket även i mitt yrkesliv. Det är jag väldigt tacksam för.

Sedan kan saker vara problematiska och svåra att förhålla sig till, men då har det varit viktigt att separera vad som är Gud och vad vi människor har skapat, som kan bli klurigt och komplicerat. Men jag har haft vuxna och jämnåriga att prata med vilket har hjälpt mig att stå kvar. Och det är en också styrka att få se hur Guds kraft verkar i andras liv, det inspirerar mig att själv söka den levande Guden."

”Jag beskyller inte kyrkan för att jag tvivlat”

Samuel Hummerdal, växte upp i den ekumeniska Klockargårdskyrkan i Malmbäck och besöker i dag Equmeniakyrkan i Knivsta samt Svenska kyrkan.

"Jag är väldigt positiv till min uppväxt i kyrkan och har inga problem att säga det. Jag har rent av blivit lite av en försvarare av kyrkan. Det var där jag fick min tro och jag har inget bra svar på varför jag lyckades behålla den, när andra inte gjorde det. Kanske för att mina föräldrar engagerade sig i en kyrka med många barnfamiljer så att jag fick många kompisar eller för att jag hade turen att ha visa ledare att ta rygg på?

För mycket av det jag fått med mig från församlingen handlar just om gemenskapen, den som tränade mig i att möta människor med olika bakgrund. Jag upplevde också att det fanns en frihet i kyrkan, därför blev det ingen brottningskamp för mig om man tyckte olika, motsatsen hade varit konstigare, att alla hade tyckt lika.

---

Samuel Hummerdal, 36

• Familj: Hustrun Sarah och barnen Noah och William.
• Bor: Knivsta
• Birtr. Bitr. generalsekreterare Equmenia
• Kyrka: Equmeniakyrkan samt Svenska kyrkan i Knivsta

---

En klassisk Jerusalem-bygd

Sedan fanns det självklart en trygghet i att bo i Malmbäck, en klassisk Jerusalem-bygd där det inte ansågs märkligt att vara kristen. Det var också tryggt att vara med i en kyrka där människor tyckte om en, där jag blev sedd och älskad, ett sammanhang som jag önskar att även våra barn fick växa upp i.

Jag har hört negativa röster som sagt ''kyrkan är sån och sån…'' och vissa saker kan jag känna igen mig i, andra inte. Därför finns ett behov av att lyssna även till de goda historierna. Det innebär inte att tron varit självklar för mig, det har funnits element som varit svåra att hantera. Men kan jag beskylla kyrkan för att det varit svårt med tron i perioder? Nej, jag tänker att det är en del av en kristen människas liv."

”Jag fick gå på möten själv när jag var sex år”

Rosemarie Essebro, växte upp i Lycksele pingst-församling och är i dag tillbaka där igen.

"Jag är väldigt glad över att ha fått växa upp i kyrkan och jag är glad över att ha haft med mig Gud ända sedan jag var liten.

Vi bodde nästan granne med kyrkan under min uppväxt och jag tyckte så mycket om att vara där. Jag kände en trygghet där, inte att jag var otrygg annars, men jag trivdes i miljön, nära Gud och i själva kyrkorummet och jag satt gärna på läktaren så jag såg ordentligt. Redan som sexåring gav mina föräldrar mig lov att gå iväg på möten helt själv ibland om de inte kände för att gå.

---

Rosemarie Essebro, 59

• Bor: Lycksele
• Familj: Fem barn, sju barnbarn.
• Gör: På väg tillbaka efter lång sjukskrivning.

---

Inga församlingar är perfekta

Utan Gud i första hand och församlingen i andra hand, vet jag inte hur jag skulle ha orkat med livet då jag har levt många år med smärta i kroppen. Sedan är alla där inte perfekta, men det är inte jag heller. Det finns inga perfekta församlingar, utan vi får lära oss att leva med dem vi har omkring oss.

Jag har heller aldrig varit någon som bytt församling, mer än när jag bott på annan ort. Som när barnen föddes, då bodde vi i Tväråträsk och var med i Gargnäs församling. Vi var kanske 50–70 medlemmar i den kyrkan och jag kände mig ännu mer behövd där än i andra större sammanhang.

Jag har alltid känt att jag kunnat växa i min tro vilket jag tror hänger ihop med den starka barnatro jag fick med mig som liten och i dag är jag tillbaka i den församlingen där jag växte upp. Det känns bra. Jag känner att jag får vara den jag är. Jag gjorde lite studiebesök i några andra kyrkor i stan under en period och Gud finns ju överallt, men jag upplevde ändå att min plats och uppgift är här."

”Här finns samtalen om ont och gott”

Victor Bodell, växte upp i Centrumkyrkan, Sundbyberg och efter några år i Floda och USA är han tillbaka där han började.

"Fördelen med att växa upp i kyrkan har varit att få ett socialt sammanhang. Att vara knuten till något större där det finns plats för reflektion. I församlingen har jag fått utforska tron och samtala om sådant man kanske inte pratar om så mycket utanför kyrkan, som frågor om gott och ont och hur man lever vist.

Jag växte upp i Centrumkyrkan i Sundbyberg, sedan flyttade vi till Floda där vi bodde under min tonårstid och i dag är jag tillbaka i Centrumkyrkan, men jag fick ganska tidigt smak för att se den världsvida kyrkan som mitt hem. Det har mer varit min trygga punkt än en specifik kyrka. Min pappa har alltid sagt att var man än kommer i världen kan man alltid på en söndag gå till en kyrka och känna igen sig i formen och känna sig hemma. Man behöver inte alltid förstå språket, för man förstår ändå.

---

Victor Bodell, 25

• Bor: Bromma
• Familj: Hustrun Karin.
• Gör: Läser till IT-ingenjör på KTH och frilansar som musiker

---

En lyx att vara i en församling

Det finns alltid en större risk att det blir problematiskt i en gemenskap där man hanterar ämnen som ligger nära folks hjärtan jämfört med om man samlas kring ett fotbollslag. Där ligger nog en del i att vissa känner sig besvikna på kyrkan. Men det kommer alltid finnas de som uttrycker sig klumpigt, som inte rett ut det de brottas med och låter det gå ut över andra. För att hålla mig på god fot med folk har jag ibland känt ''Det här är rätt sak att säga nu, för säger jag så blir det inte fel''. Det har funkat för mig, medan det för andra skulle kännas inskränkande. Min känsla är att man förlorar mer på att strunta i att vara med i en sådan här gemenskap även om man inte alltid är överens. Sedan är det en lyx att vara i en församling där det är tillräckligt öppet för att kunna tycka olika, men det känner jag att jag är."

”Det var en öppen, inte så strikt atmosfär”

Hannah Börefelt, växte upp i Allianskyrkan, Forserum och är i dag med i Sollentuna pingstkyrka.

"Jag är odelat positiv till att ha växt upp nära en församling, att det alltid funnits ett sammanhang där jag varit välkommen. Jag tror att många redan som barn kämpar med att känna tillhörighet och att man duger, men genom att vara en del av en frikyrka fick jag många bra vänner redan som liten, som finns med mig än i dag. I den församling jag växte upp i kände alla varandra. Det var en öppen, inte så strikt atmosfär. Jag är tacksam över att ha fått växa upp så, men det är inte förrän nu när jag har egna tonåringar som jag på riktigt förstår hur tryggt det var. Men tryggheten hade en baksida. Det gick aldrig att vara anonym och testa sina gränser. Gjorde jag något visste mina föräldrar om det innan jag hunnit berätta det själv.

Generations­övergripande gemenskap

I dag är jag med i pingstkyrkan och jag vet att vad som än händer finns det 10–15 personer jag kan ringa om jag hamnar på sjukhus, om bilen går sönder eller om vi skulle behöva mat en vecka för att vi inte har pengar. Och var annars skulle jag få en så generations­övergripande gemenskap om jag flyttade till en ny ort, det är bara i kyrkan det händer.

---

Hannah Börefelt, 43

• Gift: Joakim. barnen Emma och Lucas
• Bor: Sollentuna
• Gör: Organisationskonsult och ledarskap.

---

Jag känner en del människor som växt upp i kyrkan som inte är med i dag. Vissa har lämnat för att man lever ett liv man inte tror är okej, eller som tidigare påpekats vara fel. Men jag tror att de dömer sig hårdare än vi som är kvar och som gärna ser att de kommer tillbaka. Många är bittra på sådant som går långt tillbaka och ser inte att det har ändrats, men mycket har hänt. I dag skiljer man mer på vad det är att ha en relation med Gud och den livsstil en del har bestämt hör till kristendomen, som tidigare hörde till syndakatalogen. Kyrkan har inte tappat sin övertygelse, men i dag kommer kärleken till människan och kärleken till Gud först. Det tycker jag är tydligt i vår församling."