Elsa Mases är tyst i flera sekunder innan hon svarar på frågan om hur den senaste tiden, efter offentliggörandet att Berget ska bli katolskt, har varit.
– Omtumlande och obehagligt. Det känns så främmande att vi som kristna ska ge oss på varandra. Jag förstår inte att vi ska ägna så mycket tid och kraft åt detta när vi egentligen borde föra ut Kristus till alla människor.
Som medlem i kommuniteten på Berget befinner hon sig mitt i händelsernas centrum och samtidigt vid sidan om. För i motsats till åtta av de tio i kommuniteten som konverterar till Katolska kyrkan nästa år, tänker Elsa Mases vara Svenska kyrkan trogen.
– Jag är rotad i Svenska kyrkan. Och dessutom har jag ett ansvar för mina barnbarn. Jag representerar Svenska kyrkan för dem och om jag inte finns kvar i kyrkan kan jag inte få dem att följa med mig dit. Dessutom finns det starka känslomässiga band.
Redan på 1950-talet började hon och maken Per Mases att åka på retreater i Rättvik. Då fanns ännu inte Berget utan det var stiftsgården som gällde. Men i samband med att Per fick en tjänst på stiftsgården bosatte sig familjen på orten och Per kom under resten av sitt liv att spela en avgörande roll för Bergets utveckling.
Under årens lopp blev gården en oas för bland annat präster och andra anställda inom Svenska kyrkan som stod för en mer traditionell bibelsyn och som hade svårt att acceptera vissa beslut fattade av kyrkan på central nivå. Dit hörde inte minst frågan om kvinnliga präster.
Beslut under resa till Vatikanen
Dominikansystern Veronica Tournier bor sedan många år på Berget. Men trots att hon och Elsa Mases tillhör samma kommunitet har de aldrig firat mässa ihop.
I en intervju med Vatikanradion sa syster Veronica nyligen att det är ett sår och att det såret, i och med konverteringen, nu håller på att läka. Faktum är dock att syster Veronica och Elsa Mases inte heller framöver kommer att kunna fira nattvard tillsammans. Detta på grund av att Elsa Mases stannar kvar i Svenska kyrkan.
– Ja, så det väl. Såret är kvar som jag ser det, svarar Elsa Mases efter en kort tystnad.
– Jag hoppas att vi ska ha mässor enligt både Svenska kyrkans och Katolska kyrkans ordning, fortsätter hon.
När Elsa Mases berättar om sina möten med katoliker, såsom Wilfrid Stinissen, under årens lopp skiner hon upp. Men när majoriteten av kommuniteten hösten 2013 reste till Vatikanen kunde Elsa Mases inte följa med. Och när de andra kom tillbaka till Berget fick hon höra om det gemensamma beslutet att konvertera.
– Men jag är inte besviken på de andra och jag känner inte att vi har skilts åt, klargör hon.
Per Mases konverterade
Strax innan Per Mases dog, julen 2010, konverterade han till Katolska kyrkan. Men att han tänkte att Berget skulle följa efter är Elsa Mases inte alls säker på.
– Det var inte något som vi diskuterade. Konverteringen var ett personligt ställningstagande. Per sa att han inte kunde göra något mer inom Svenska kyrkan, men han var samtidigt inställd på att ekumeniken skulle föra till enhet under påven.
Det sistnämnda är något som Peder Bergqvist, Per Mases efterträdare som föreståndare, bekräftar.
– Per satt mest tyst i ett hörn under anställningsintervjun, säger Bergets föreståndare.
– Men så böjde han sig fram och frågade ”erkänner du påvens primat?”. Det var det enda han undrade.
– Jag hade inte tänkt på det innan, men kände direkt att jag skulle svara ja.
Peder Bergqvist tillträdde sin tjänst i början av 2010. Elva år tidigare hade pingstpastorssonen prästvigts i Svenska kyrkan och under årens lopp hade han även besökt Berget flera gånger. Att relationen till Svenska kyrkan och Västerås stift gnisslade visste han. Men innan han tog över föreståndarrollen trodde han att motsättningarna främst var kopplade till Per Mases som person.
– Jag hade en vision om att bygga upp ett samarbete med stiftsgården. Men det var som att gå in i en vägg direkt. Det var bara frågor om kvinnliga präster, det var det enda som kom upp varenda gång.
Frostiga relationer
Knappt en kilometer längre söderut, på andra sidan väg 70 mot Mora, vid Siljans strand ligger Rättviks stiftsgård. Det var här som fröet till Berget såddes och det var här som Per Mases under många år hade sin formella anställning.
I dag är relationerna, trots det korta avståndet mellan gårdarna, ytterst frostiga.
– Jag känner sorg, saknad och längtan. Längtan är ett starkt ord för mig, säger Anders Åkerlund, pensionerad präst boende i Rättvik.
Till skillnad från Elsa Mases och Peder Bergqvist bottnar dock Anders Åkerlunds besvikelse inte i hur Svenska kyrkan har behandlat Berget. Han menar att det är Berget som har lagt beslag på något som egentligen tillhör Svenska kyrkan.
– Det känns som en smygockupation. Samtidigt är jag inte ett dugg förvånad över att Berget nu blir katolskt. Det är ett litet steg i en lång process.
”Tappade förtroendet”
Anders Åkerlund förklarar att han har starka känslor för Berget. Han växte upp i Rättvik där pappan var kyrkoherde. Och innan det första spadtaget till Berget var taget förlovade han sig med sin blivande hustru på höjden.
På 1970-talet, då han arbetade som ungdomspräst på stiftsgården, ansvarade han också för retreater på Berget. Men successivt började han att känna sig allt mer främmande för verksamheten.
– S:t Davidsgården tappade förtroendet. Det handlade dels om arbetsmiljö och ledarskap, dels om inriktningen.
– Bland annat synen på kvinnliga prästkollegor. I Svenska kyrkan kan man inte kompromissa med det, det är vår identitet i dag. Klockringningen, ”plingelinget”, som sker i samband med konsekrationen (nattvarden) är inte heller särskilt lutherskt. Sedan finns det också en del böneformuleringar och alla bugningarna hit och dit.
Mellan 1983 och 2002 arbetade Anders Åkerlund som kontraktsprost i Borlänge. I dag är han pensionär. Men det kyrkliga engagemanget har inte minskat. Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet är bara några av sammanhangen där Anders Åkerlund finns med.
Inte hängt med i ekumeniska utvecklingen
Under vårt samtal återkommer han ofta till vikten av ekumenik och han menar att den fungerar alldeles ypperligt utomlands. Sämre är det i Sverige och på Berget.
– Vi kan inte ha ett altare som är invigt för att fira mässa i Svenska kyrkans ordning där det nu kan komma att sägas, som det gjordes vid Per Mases begravning, att ”ni som är katoliker kan ta emot brödet och vinet, ni andra kan få ta emot välsignelse”. Det gör ont i mig att höra sådana ord i en öppen svensk folkkyrka här vid Siljans strand, säger Anders Åkerlund medan han lägger handen på hjärtat och slår fast att det öppna nattvardsbordet ”är en jätteviktig punkt”.
I likhet med Peder Bergqvist konstaterar Anders Åkerlund att kvinnoprästfrågan är en avgörande punkt. Han menar att Berget, och dess sympatisörer medvetet har velat hålla sig borta från Svenska kyrkans organisation och den förtroendevalda kulturen. Han säger att Berget ”inte har hängt med i den ekumeniska utvecklingen” och att Bergets förhållningssätt är en återvändsgränd.
– De har levt i en bubbla, ganska isolerat från Svenska kyrkan. Det känns som en relik från en tidigare period av motstånd. Biskop efter biskop har försökt att styra upp det, men inte lyckats och nu har vi hamnat i den här situationen, säger han samtidigt som kyrkklockorna i Rättviks kyrka börjar ringa några hundra meter bort.
– I en kris känner man till en början alltid att det inte finns några dörrar. Men jag tror att en lösning är på väg. Det finns möjlighet till en nystart. Och jag skulle önska att föreståndaren var från Svenska kyrkan, prästen har ett ansvar att representera Svenska kyrkan i sin helhet.
– Jag ser gärna att kommuniteten är kvar, gärna med folk från olika samfund.
Du anser alltså att kommuniteten ryms på Berget, trots att majoriteten av dess medlemmar kommer att konvertera?
– Ja, naturligtvis. Jag har inte några problem med det. Enhet handlar inte om likformighet, enhet handlar om mångfald. Men mångfalden på Berget ska ske inom ramen för Svenska kyrkan, det är Svenska kyrkan som måste vara subjekt för verksamheten.
Tillbaka på Berget, fem minuters gångväg genom skogen, är det trots den senaste tidens skriverier lugnt. Senare på kvällen ska en grupp retreatdeltagare anlända, men än så länge är det nästan helt tomt på området.
– Det är inte som att det har hängt en skylt här i 50 år där det står ”Svenska kyrkan” och att en ny skylt nu kommer att sättas upp med texten ”Katolska kyrkan”, säger Peder Bergqvist.
Som utomstående är det tydligt att kvinnoprästfrågan är den ständigt återkommande trätofrågan. Båda sidor säger i princip ”Gärna samarbete och ekumenik så länge det sker på våra villkor.” Men när ingen sida kan tänka sig att kompromissa på den punkten blir en djupare samverkan mer eller mindre omöjlig.
Och att båda parter då anklagar varandra för att inte vilja ha en dialog är kanske inte så konstigt.
Försökte pressa biskopen
Peder Bergqvist hänvisar exempelvis till ett brev som han 2013 skickade till den dåvarande biskopen i Västerås stift, Thomas Söderberg. I brevet efterfrågade han någon form av erkännande i kyrkoordningen av Berget som en ekumenisk kommunitet.
Thomas Söderberg tog med sig frågan till biskopsmötet. Men mer än en hänvisning till ett uttalande från biskopsmötet 1990 blev det inte. Då, för 25 år sedan, slog biskoparna fast att det fanns några kommuniteter av olika tradition inom Svenska kyrkan. De klargjorde också att de ville ”utveckla relationen mellan stift och kommuniteter”.
– Den 28 april 2014 kom Thomas Söderberg också till oss. Det var ett trevligt samtal och god stämning, men utan innehåll. Jag försökte pressa honom, men fick bara till svar att ”Kyrkans perspektiv är evigheten”. Då förstod jag att det inte fanns något hopp om att få svar, säger Peder Bergqvist.
I början av 2015 skickade han ändå ett nytt brev till Thomas Söderberg med en förnyad fråga om erkännande.
Denna gång skrev biskopsmötet i sitt protokoll att svaret från januari 1990 fortfarande gällde. Biskopsmötet poängterade också att en gemenskap, där präster som är kvinnor inte är välkomna att tjänstgöra, inte kan representera Svenska kyrkan.
Slog ned som en bomb
Redan 2013 tog Berget också kontakt med Troskongregationen inom Katolska kyrkan. Och samtidigt som de alltså inte upplevde att de fick några tillfredsställande svar från Svenska kyrkan visade Katolska kyrkan en annan förståelse.
Samtalet fördjupades och för en månad sedan blev det offentligt att Berget blir katolskt nästa år.
Nyheten slog ned som en bomb inom Svenska kyrkan varefter Berget och Katolska kyrkan med biskop Anders Arborelius i spetsen har fått hård kritik från företrädare för Svenska kyrkan som menar att de har blivit förda bakom ljuset.
– Om Svenska kyrkan hade känt till samtalet hade de gjort allt för att stoppa oss, förklarar Peder Bergqvist.
– Av rent pragmatiska skäl gjorde vi inte det. Man måste tänka lite smart också.
När jag frågar vad som skiljer sig i bemötandet från Svenska kyrkan och Katolska kyrkan svarar Peder Bergqvist att de har blivit mottagna av Katolska kyrkan ”som vi är”.
– Svenska kyrkan säger hela tiden att vi måste ändra på ”det här och det här”. Jag förstår inte varför det alltid ska vara så smalt och jag kan inte förstå hur vi i kommuniteten, som består av tio personer, kan vara ett hot mot Svenska kyrkan.
Tror du att du hade beslutat dig för att konvertera om Svenska kyrkan hade bemött er på ett mer positivt sätt?
– Nej, det tror jag inte. Omständigheterna har lett oss hit.
Syster Veronica säger till Vatikanradion att den helige Ande har lett er till det här beslutet. Samtidigt pratar du om omständigheter. Innebär det att det är den helige Ande som ligger bakom Svenska kyrkans agerande?
– Antagligen är det så. Dörrar stängdes även för Paulus.
Med anledning av att sex av medlemmarna i kommuniteten på Berget har meddelat att de ska konvertera till Katolska kyrkan har domkapitlet också inlett ett tillsynsärende mot Peder Bergqvist och tre diakoner som tillhör kommuniteten.
Avsäga sig vigselrätten
Om Peder Bergqvist själv får bestämma tänker han avsäga sig sin vigningsrätt från och med Askonsdag nästa år. Men det finns en risk att domkapitlet avkragar honom innan dess.
– Det vore tråkigt, jag vill gärna fortsätta att celebrera mässan. Daglig mässa har firats på Berget i 50 år och jag vill inte bryta den traditionen. Men förhoppningsvis hittar vi en (svenskkyrklig) präst som kan ta över innan jag slutar.
– O ja! Det känns som psalm 124. Där talas det om fågeln som kom undan jägarens nät när nätet gick sönder.
– Det finns de som vill fånga in mig igen. Men det går inte. Då får de döda mig.
