Jag går med min gamla hund runt kvarteret där vi bor. Han som hört allt. Tur han inte kan prata tänker jag då och då. Då skulle han säkert aldrig kunna hålla tyst.
Det doftar hägg och syren på det där brutala sättet som det bara gör några veckor i maj. Jag rör mig i min lilla cirkel, hemma med barn sedan snart ett år tillbaka. Små rörelser, en banan, förskolan, lekplatsen, affären och så börjar det om igen. Lever med stora frågor i små liv – ”mamma hur gammal blir en val?”
Till synes långt borta från teologiska debatter och starka åsikter i sociala medier (förutom treåringens starka åsikter då, som tur är inte i sociala medier). Stundom känns det så främmande som en annan värld. Men stundom kommer det nära också.
Som när starka röster talar om personer i det egna sammanhanget som vore de främlingar, pratar om att bojkotta. Bara ordet bojkott är som en främling i Kristi kropp.
Eller när jag under den nattvakna tiden läser någon förstulen kommentar i någon tråd. Skulle personen verkligen kunna säga så där om han var öga mot öga med personen det gällde? Syskonet det gällde.
Enligt traditionen bar han en sten i munnen under flera år för att träna sig i tystnad och självbehärskning.
— Lisa Fredlund
Runt mig doftar det ljuvligt av hägg och syren. Det doftar liv. Man vill bara stanna upp suga in doften igen. Bygga bo i den, ta den med sig. Jag tänker att det finns en likhet med hur han doftar, Kristus. Man kan inte få nog.
Men doften av samtalen och debatterna i sociala medier och kristna medier, hur är den? Den är inte sällan unken, instängd och ofta trång. Ofta för mycket inåtperspektiv och för lite ”hur ska Kristus bli synlig i en tid som vår!?”.
Med all respekt för vikten av att varje person såklart ska få ha sin egen ståndpunkt och uttrycka den. Och att samtal behöver föras, hållas, lyssnas. Men framför allt behöver möten ske. Teologiska djupmöten. Men de kan ju inte ske om vi börjar använda metoder som liknar ett handelskrig, bojkott.
De sker allra bäst när vi ses, när vi möts.
Det är inte den enskilda teologiska övertygelsen som är problemet. Utan doften går djupare. Den har att göra mer med djupare rörelser – en enda kropp, tonfall och frukten det skapar. Den har att göra med tilldragningskraft, hoppfullhet och identifikation. Hur doftar han, Kristus?
Kanske har den att göra mer med hela själva företeelsen att samtal som borde ske vid köksbord, på mötesplatser, sker inför öppen ridå ofta med en ton som vore vi främlingar? Och det doftar inte hemma. Jag sörjer när vi i samma trådar finner röster från syskon som lämnat tron: ”Detta är precis varför jag lämnade frikyrkan … att ni orkar hålla på och gå på varandra så här, har ni inget viktigare för er?”
Så ofta jag har talat för tidigt, för rakt eller onyanserat, för kategoriskt och alldeles för mycket på känsla. Det har hindrat möten från att uppstå.
[ Patrik Olofsson: Mycket tjafs skulle upphöra om vi i stället åt en paj med grannen ]
I skrivande stund pågår en diskussion om talares vara eller icke vara på Torpkonferensen. Jag lägger mig inte i de enskilda teologiska ståndpunkterna, jag är för dåligt insatt. Har bättre koll på riskakor, makaroner och gummistövlar och tillåter mig just nu att ha det så.
Men dofterna når mig, och det lägger jag mig i.
Vi behöver fortsätta träna oss på samtalet i dessa forum och då och då glimmar det verkligen till av Kristusdoften. Men det behöver också sägas – lev med frågan – hur doftar det jag skriver? Behöver jag skriva det? Skulle jag kunna säga densamma öga till öga? Var positionerar jag mig? I min egen rörelse eller utanför? Och framför allt: Blir Kristus synlig?
[ Kritik mot Torpkonferensen när Brian Zahnd bjuds in som talare ]
Bland häggen och syrenen tänker jag på Pafnutios, en egyptisk ökenfader på 300-talet. Enligt traditionen bar han en sten i munnen under flera år för att träna sig i tystnad och självbehärskning.
Jag tittar ned på hunden och tänker lite skämtsamt att han har i sig själv fått gåvan att vara tyst.
Drar in den ljuvliga doften. Jag kan inte få nog.
