I dag ser jag tendenser här och där att kristna öppet debatterar med alldeles för tråkig ton för och emot olika saker. Att läsa trådar på Facebook kan få en att skämmas ibland.
En del är upprörda över det ena eller det andra. En del är argare än de andra. Det handlar om gudstjänststilar och musik, inte sällan om teologi. Det är av uttalad oro för bröder och systrar, heter det, men luktar mer åsikter och ibland hat. Många lägger ner ganska mycket tid på att tycka till på Facebook om debatter, nyheter, krönikor.
Att ha en nitälskan för evangelium och Jesus, att ha en nöd för Sveriges kristenhet, är rätt och riktigt. Men när den tar sig uttryck på ett bröstande och ett pajkastande sätt mot bröder och systrar gynnar det inte Guds sak längre. Man når inte fram och det skapar polariseringar. Detta i stället för att sporra och hjälpa varandra till det gemensamma uppdraget.
Låt oss inse fakta: alla ”sidor” svänger ner i lite olika diken ibland. Upp och ner. Lite olika nyanser. Tro det eller ej, men jag tror vi alla har något att lära av varandra.
Här behöver vi nog alla bli mer generösa och skaffa mer oömma tår.
— Patrik Olofsson
Jag tror på profetiska tilltal, konstruktiva samtal och även på att korrigera varandra i en ande av karaktär, kärlek och Guds närvaro. På ett samtal som kan vara skarpt, men med ett hjärta som vill lyfta, hjälpa och leda rätt. Framburet av ödmjuka människor som inte är perfekta, men som lever ett liv värt att följa. Allt annat blir bara billiga skrälliga cymbaler (jag är en gammal trummis, de låter hemskt).
Tonen avslöjar oftast personen. Raljerande kommentarer, påhopp och kritik är inte detsamma som profetisk skärpa. Herre, hjälp oss så vi inte kallar patetisk smörja för profetisk skärpa! Herre, hjälp oss så vi inte tror att vi ”står på muren” när vi i realiteten står och gapar i en grop med troll!
Det är bra att kristna är närvarande i sociala medier, som Frida Park skrev i en ledare i Dagen nyligen, men precis som hon också poängterade sprider dessvärre alltför många kristna allt annat än Kristi väldoft i dessa forum. Låt oss bättra oss här!
Jag tror på att inspirera varandra, att utmana varandra i konkreta kärleksfulla samtal. Här behöver vi nog alla bli mer generösa och skaffa mer oömma tår. Vi hamnar alla i olika diken. Även jag. Det kan vara överdrivna uttryck, felaktiga betoningar. Ibland mer allvarliga dikeskörningar. Här kan vi, Kristi kropp, både sporra, utmana och varna varandra.
Jag har fem förslag till dig och mig, punkter som fungerar som ett slags regel för vårt ledarteam i vår kyrka:
- Ha en värdig attityd och en generös hållning gentemot alla kristna. Tala aldrig illa om någon (2 Kor 12:20).
- Tala till personer, inte om personer. Och gör det med stil, i rätt forum (1 Kor 13).
- Be både för och med varandra (Kol 1:9, Ef 6:18).
- Inse faktum: Vi är olika, ser olika på saker och ändå är ett i Kristus (Gal 3:28, Rom 12:5).
- Låt oss se till att vi själva följer Jesus, det är vårt främsta fokus och ansvar: “... när Petrus fick se honom, frågade han Jesus: ‘Herre, hur blir det med honom?’ Jesus svarade: “Om jag vill att han skall vara kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Följ du mig!” (Joh 21:21-22)
[ Frida Park: Tryck på offknappen, hycklare ]
Paulus, en erkänd försvarare av evangeliet, sa så här om dem som inte hade samma ingångsvärden som han: ”En del predikar visserligen Kristus för att de är avundsjuka och söker strid, men en del gör det i god avsikt, av kärlek, eftersom de vet att jag är satt till att försvara evangelium. De andra söker strid och predikar Kristus av orena motiv och tror att de kan göra min fångenskap tyngre. Än sen? Kristus blir ändå på ett eller annat sätt predikad, för syns skull eller uppriktigt, och det är jag glad över. Och jag vill fortsätta att glädja mig” (Fil 1:15-18).
Paulus kunde vara tuff i tonen, men låt oss inte glömma att det var främst inom sina egna staket, i de församlingar som han själv startat, som han var tuff – inte som vi många gånger beter oss mot utomstående, till exempel på Dagens Facebooksida.
Låt oss vakta på vår attityd. Våra motiv (skapa i mig, Gud, ett rent hjärta – Ps 51:10) Framför allt och till sist: Låt oss vara upptagna med ett liv där vi gör vårt yttersta att leva liv som är Kristuslika, i våra familjeliv, församlingsliv, i uppgiften som ledare och som vänner. Låt oss också vara upptagna med att faktiskt leva ett liv där vi når ut till människor som ännu inte känner Jesus.
Faktum är att mycket tjafs på bloggar, insändare och trådar på Facebook (”Fake-book”) skulle elimineras om vi alla var mer upptagna med att lärjungaträna en nybliven troende. Eller om vi, i stället för att sitta framför datorn, byggde en relation med en familj i grannkvarteret.
Ät en paj med dem. Paj ska ätas, inte kastas!
Låt oss vara rädda om vår tid. Medan tid finns.
[ Gästkrönika | Simon Holst: Räcker toleransen bara till dem som har rätt åsikter? ]
