Debatt

Hur viktig är vår teologi egentligen, eftersom Zahnd bjuds in till Torp?

EFK. Om Brian Zahnd ”inte alls [är] långt ute på kanten teologiskt”, som Linalie Newman säger, ser jag behov av teologiskt samtal, skriver Niclas Ljung.

Genom kyrkans historia har det ständigt pågått teologiska samtal om hur vi bäst ska förstå vem Gud är. När man varit oense, eller då nya läror dykt upp, har man samlats till kyrkomöten för att diskutera och välja väg.

Kyrkomötet i Nicea år 325 bemötte primärt frågan om Jesu identitet: Är han av ”samma väsen som Fadern” eller inte? I modern tid kan den evangelikala kongressen i Lausanne 1974 liknas vid ett slags kyrkomöte. De formuleringar och ställningstaganden som gjordes där kring Bibeln, försoningen, missionen och evigheten är något som numera enar hundratals miljoner kristna.

Evangeliska frikyrkan, EFK, är ett samfund som knyter an till Lausannerörelsen och har antagit Lausannedeklarationen som ett policydokument. Men vad händer om individer, församlingar eller en hel rörelse rör sig bort från det vi tidigare hållit för sant och riktigt? Vad händer om man i grundläggande teologiska frågor distanserar sig från vad vi tidigare har trott och bekänt oss till?

Anledningen till mina frågor är den växande progressiva rörelse som vi ser i vårt land. Det rör på sig i det teologiska landskapet, men det sker utan större offentliga debatter eller samtal. Detta blir extra tydligt när EFK bjuder in den amerikanske pastorn och författaren Brian Zahnd som talare på Torpkonferensen.

Det rör på sig i det teologiska landskapet, men det sker utan större offentliga debatter eller samtal.

—  Niclas Ljung

Efter att ha läst hans bok Sinners in the hands of a loving God känner jag mig förvirrad. Zahnd är en duktig författare med goda poänger samtidigt som han även målar upp en teologi som på flera grundläggande punkter skiljer sig från vad vi i EFK säger att vi tror på.

Synen på Gamla testamentet

Zahnd tar i boken starkt avstånd från att vrede eller hämnd kan förenas med Guds karaktär och väsen. Zahnd hävdar att ”Bibeln själv är på en resa för att upptäcka Guds ord. Det vi finner i Gamla testamentet är en utveckling i uppenbarelsen. Gamla testamentet börjar med en primitiv föreställning om att Gud kräver rituella offer, men rör sig så småningom bort från den ståndpunkten.”

För att förklara texter om Guds vrede och önskan om djuroffer menar han att ”Det verkar uppenbart att vi bör acceptera att när Israel var i färd med att ta emot uppenbarelsen av Jahve, gjordes vissa oundvikliga antaganden. Ett av dessa antaganden var att Jahve delade de våldsamma egenskaperna hos andra gudar som tillbads i det forntida Främre Orienten. Dessa antaganden var oundvikliga, men de var fel.”

I kontrast till Zahnd slår Lausannedeklarationen fast: ”Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.”

Synen på Jesus försoningsverk

Enligt Zahnd vill Gud inte ha några offer och han menar att det inte heller var Guds vilja att Jesus skulle dö. Han skriver: ”Jesus dog inte för att kunna förlåta oss våra synder, han dog medan han förlät oss våra synder.” Och vidare: ”Självklart kan Gud helt enkelt förlåta.” Gud behöver inte något offer eller någon som dör i vårt ställe, måste han mena, eftersom han skriver: ”Rituella offer har inte sitt ursprung i Guds hjärta; de har sitt ursprung i människans våldsamma hjärta.”

Men om nu tanken på offer är en primitiv syn, skapad utifrån människans eget behov av hämnd och våld, hur ska vi då förstå offersystemet i Gamla testamentet? Och om Gud aldrig ville ha försoningsoffer hur ska vi då se på Jesus som Guds lamm som tar bort världens synd? Hur ska vi läsa Jesaja 53, eller Hebreerbrevet som säger att ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”?

I Lausannedeklarationen möter vi en annan bild. Där deklareras att Jesus Kristus, den enda gudsmänniskan, ”gav sig själv som den enda lösen för syndare.”

Synen på evigheten

Zahnds grundsyn är universalistisk, att alla en dag kommer in i Guds rike. Han talar visserligen om ett helvete, men han menar att helvetet finns inom oss då vi motsätter oss Guds kärlek. Zahnd skriver att det är ”fullkomligt absurt att tro att en kärleksfull Gud medvetet skulle utsätta människor för evigt lidande. Idén är så absurd att den antingen är skrattretande eller motbjudande.”

I Lausannedeklarationen, däremot, står att ”de som förnekar Kristus förkastar frälsningens glädje och dömer sig själva till evig skilsmässa från Gud. Att proklamera Jesus som ‘världens frälsare’ är inte detsamma som att hävda att alla människor antingen automatiskt är frälsta eller slutligen blir frälsta, än mindre att förkunna att alla religioner erbjuder frälsning i Kristus.”

När Brian Zahnd är inbjuden att undervisa på Torpkonferensen ställer jag mig frågan: Hur viktig är vår teologi egentligen? Hur breda kan vi vara? Om nu EFK:s ledning menar att Zahnd ”inte alls [är] långt ute på kanten teologiskt”, som Linalie Newman säger i en artikel i Dagen, ser jag behov av teologiskt samtal.

Kanske behöver vi ett ”kyrkomöte” för att bemöta både nya och gamla teologiska strömningar, och precis som i Nicea slå fast vilken teologi som ska känneteckna en rörelse som säger sig stå på biblisk grund.

Fler artiklar för dig