Det är viktigt att kunna föra ett öppet och respektfullt samtal i frågor sexualitet och identitet – frågor som berör oss alla på djupet, väcker mycket känslor och hör till de kanske svåraste att samtala om. De flesta av oss har personliga upplevelser av hur det är att vara kär, att längta efter att möta en livspartner, och det är egentligen inte särskilt konstigt att kyrkans traditionella undervisning om sexualitet och om samkönade relationer väcker reaktioner i en tid när det omgivande samhället ändrat uppfattning och sätt att leva. Många önskar se en förändrad syn på sexualitet också i kyrkan.
Och det finns ingen anledning att hålla fast vid uppfattningar bara för att ”det alltid varit så” – vi behöver förstå varför, och utifrån vår tro på Gud motivera våra ställningstaganden som i olika frågor alltid kommer kunna gå på tvärs med det omgivande samhällets uppfattningar.
Därför uppskattar jag Niklas Piensohos inbjudan till samtal. Jag är övertygad om att Piensoho, liksom jag själv, strävar efter att vägleda människor i enlighet med Guds ord. Frågan man dock måste ställa sig när någon ändrar uppfattning i en traditionell teologisk ståndpunkt är: håller argumenten? I sin artikel ger Piensoho tre argument för en ny, eller förändrad, syn på homosexualitet och samkönade relationer.
Piensohos första argument rör bibeltolkningen. Hur ska vi förstå Paulus undervisning i Romarbrevet 1 när har talar om människor som ”bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt”? Piensoho påpekar att många homosexuella aldrig har upplevt sig själva som heterosexuella – så länge de minns har de varit sexuellt attraherade av människor av samma kön – och aldrig har bytt bort något. Paulus ord kan därför inte tillämpas på dem.
Det är en beskrivning av mänskligheten, inte en biografi över enskilda individers liv.
— Stefan Gustavsson
Men det är en felläsning av Paulus. I Romarbrevet 1 ger han inte en individuell historieskrivning av uppror mot Gud; hans text handlar om något mycket större. Tre gånger talar Paulus om ett byte: Människor ”bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder” av något skapat, de ”bytte ut Guds sanning mot lögnen” och de ”bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt”. Det är en beskrivning av mänskligheten, inte en biografi över enskilda individers liv.
Paulus visste förstås att det fanns människor som växt upp i en polyteistisk kultur och tillhört en familj där man från barnsben hade tillbett någon av de romerska gudarna, som Zeus. En enskild person kunde därför ärligt säga: Jag har aldrig dyrkat någon annan än Zeus och har därför inte bytt bort Israels Gud mot en avgud. Men det förändrar inte det faktum som Paulus beskriver i sin text: Vi tillhör alla en mänsklighet som vänt ut och in på verkligheten, bytt ut Skaparen mot det skapade, sanningen mot lögnen och det naturliga mot det onaturliga. Oavsett vår personliga biografi.
Notera att det naturliga inte betyder det som känns naturligt för mig som individ. De föregående verserna innehåller ett antal referenser till Första Moseboken 1 och till Guds skapelse av världen. Teologen John Stott skriver i sin kommentar: ”Att handla ‘mot naturen’ betyder att bryta mot den ordning som Gud har upprättat, medan att handla ‘enligt naturen’ betyder att uppträda ‘i enlighet med Skaparens avsikt’.
Piensohos andra argument handlar om synen på helgelsen, på det kristna livet. Vilka slutsatser ska vi dra av det faktum att de flesta kristna homosexuella inte blir heterosexuella, oavsett bön och terapi?
Jag delar Piensohos kritik av den naiva syn som präglat delar av frikyrkan och den karismatiska rörelsen om att en homosexuell person ”under Andens ledning och med stöd av förbön, själavård och kristen gemenskap ‘förvandlas’ så att man så småningom blir heterosexuell”. Det synsättet är inte i samklang med en bredare kristen tradition och inte heller med perspektivet hos evangeliska ledare som Billy Graham, Francis Schaeffer och John Stott. Se till exempel boken Still Time to Care: What We Can Learn from the Church’s Failed Attempt to Cure Homosexuality, av Greg Johnson.
Men om vi nu inte enkelt kan räkna med en ”förvandling”, hur ska vi då tänka? Vad gör vi när det fallna finns kvar i hjärtat hos den kristne? Den frågan berör många sidor av livet, inte bara vår sexualitet. Och när det gäller vår sexualitet berör den inte bara homosexuell attraktion. För vad gör en kristen med en sexualitet som har påtagliga promiskuösa drag? Med en manlig blick som objektifierar kvinnor?
[ Läs tidigare inlägg | Ulf Sundkvist: Kommer alltid finnas skav när biblisk relationsmoral förkunnas ]
Om jag förstår Piensoho rätt argumenterar han för att det faktum att en homosexuell inriktning kan finnas kvar, över tid, hos en kristen är ett argument för att den också kan bejakas och levas ut.
Men det går inte ihop med Nya testamentets undervisning, som på många ställen förutsätter kvardröjande synd hos den kristne: Vi ska döda våra jordiska begär: sexuell omoral (av vilken sort den än är), orenhet, lusta, ont begär, och girigheten som är avgudadyrkan (Kol 3:5). Vi ska ”lägga bort” allt som hör till den gamla människan. Det är ingen engångshändelse; det är en daglig och pågående process.
Fysisk sjukdom som Gud inte helar är en svår prövning som många kristna får bära. På liknande sätt kan olika sidor av vilka vi är som människor, inklusive vad vi är emotionellt eller sexuellt, utgöra en prövning som vi inte blir helade ifrån.
För det tredje argumenterar Piensoho för att vi har ändrat oss i teologiska frågor tidigare. Därför behöver vi inte vara rädda för att göra det igen. Att vi har ändrat oss förut stämmer, men frågan är på vilka grunder vi kan göra nytolkningar.
Piensoho nämner två frågor där frikyrkan ändrat sig: ”mannens överordning och kvinnans underordning och att en kvinna inte kan leda i församlingen”. Men i de debatterna gick det att anföra bibeltexter om att man och kvinna ska underordna sig varandra och det gick att ge många exempel på kvinnliga ledargestalter i Bibeln.
I den här frågan är det annorlunda. Piensoho formulerar själv problemet: ”När vi närmar oss Bibeln med frågan om samkönade relationer så ser vi att alla bibeltexter som talar om sexuella handlingar mellan människor av samma kön är avvisande och att det inte finns några texter som uttrycker direkt stöd för samkönad sexuell gemenskap [mina kursiveringar]”.
Det är därför det saknas biblisk grund för en ändring i den här frågan.
[ Läs tidigare inlägg | Börje Lund: Vem har ändrat sig – Gud eller vi? ]
