Strax innan påsk blev det klart att Kim Leadbeaters lagförslag om dödshjälp ska genomgå en ny omröstning i det brittiska underhuset den 16 maj. Detta efter den utskottsbearbetning som enskilda ledamöters förslag vanligtvis genomgår, och som anklagats för att vara både kaosartad och framstressad. Urvalet av vittnesmål har präglats av allt annat än allsidighet och viktiga skyddsmekanismer har slopats, något jag belyste redan i min första artikel. Det rimmar knappast med en gedigen granskning av ett för många viktigt lagförslag.
Sedan mitt första inlägg publicerades har debatten om dödshjälp engagerat flera personer här på debattsidan. Föga förvånande har de som förespråkar en legalisering av dödshjälp önskat en liknande utveckling i Sverige som i Storbritannien.
Läs tidigare inlägg | Staffan Danielsson: ”Frågan om dödshjälp i Sverige står äntligen inför ett genombrott" som varit en av de mest pådrivande i frågan, är hoppfull: ”Om bara en del år, när rätten till dödshjälp införts i Sverige, kommer alla partier att vara för!” Om så blir fallet, är det dock ett tecken på att våra folkvalda tar ytterst lätt på de faktiska invändningarna.
Principiellt skulle en svensk dödshjälpslag radikalt förändra läkarprofessionens identitet och vårdens funktion. Från ”aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta” – till att även avsluta liv. Vårdpersonalens uppgift skulle alltså inte bara handla om att rädda liv utan även om att aktivt avsluta det. Med läkaren Miriam Petersson ord: ”då är det inte längre samma yrke”.
Det går nämligen inte att med säkerhet fastställa livslängden hos döende patienter, något som läkare är väl medvetna om.
— Jacob Rudenstrand
Invändningar om att en legalisering innebär ett sluttande plan där allt fler kan kvalificeras för dödshjälp, och även leda till implicita påtryckningar, avfärdas av Jörgen Ovesen. En sådan utveckling är enligt honom inte skriven i sten. Som stöd för detta hänvisar han till den så kallade Oregonmodellen.
[ Läs tidigare inlägg | Jacob Rudenstrand: Låt förslagen om dödshjälp självdö ]
Men Oregonmodellen är allt annat än fullkomlig. Då en läkare inte alltid är närvarande råder det osäkerhet kring vilka komplikationer som kan uppstå. I Oregons hälsovårdsmyndighets senaste rapport handlar det om 255 av 376 fall. Ett flertal patienter levde dessutom längre än de sex månader som krävs för att kvalificeras för dödshjälp. Det går nämligen inte att med säkerhet fastställa livslängden hos döende patienter, något som läkare är väl medvetna om.
Och av de tusentals människor som har avslutat sina liv genom assisterat självmord i Oregon sedan 1997 angav hela 47 procent att de oroar sig för att vara en ”börda för familj, vänner/vårdgivare” i livets slutskede. Nästan hälften såg sig med andra ord som en ekonomisk och/eller relationell börda för sina anhöriga och för vården.
En svensk dödshjälpslag skulle, som Lina Lindh och Lucas Svärd skriver, både underminera vården och det okränkbara människovärdet. Vissa människoliv skulle helt enkelt anses mindre värda. Döende eller svårt sjuka skulle ses som möjliga besparingsposter, snarare än individer som förtjänar vård, något som Roland Stahre är inne på i sin replik.
Exempel på detta har vi sett i land efter land där dödshjälp eller läkarassisterat självmord har legaliserats. I Nederländerna har en kraftig ökning av dödshjälp vid psykisk ohälsa, särskilt bland unga under 30, lett till debatt om landets dödshjälpslag. På bara ett år har antalet som fått dödshjälp inom psykiatrivården ökat med nästan 60 procent; mer än var tionde var under 30 år.
I Kanada har läkarassisterat självmord blivit en rutinåtgärd, då antalet fall av dödshjälp har ökat 13-faldigt sedan legaliseringen 2006. I vissa fall har det till och med blivit ett substitut för verklig vård. Detta skedde bland annat år 2023 när den 52-årige svårt cancerdrabbade Dan Quayles väntan på cellgiftsbehandling tog alltför för lång tid. Oförmögen att äta och gå valde han läkarassisterat självmord som var snabbare och lättare att tillgå än livsuppehållande cellgiftsbehandling.
[ Läs tidigare inlägg | Miriam Petersson: Jag vill inte få mandatet att avsluta ett liv ]
När brittiska parlamentsledamöter inom kort ska debattera och rösta om dödshjälpsfrågan på nytt, kommer alla dessa varnande exempel att viftas bort av förespråkarna. Inte minst gäller detta rädslan för att vara en börda för nära och kära, något Kim Leadbeater själv har medgett kan bli en möjlig konsekvens för hennes lagförslag.
Staffan Danielsson inleder sin artikel med den retoriska frågan om vad jag skulle säga till en svårt ALS-drabbad patient. För mig är detta ingen hypotetisk fråga. För ett par år sedan dog nämligen en av mina bästa vänner i ALS. Han var som en bror för mig och vi kunde samtala länge om alltifrån kristen tro, församling till relationer eller våra favorittv-serier.
Samtidigt var dödshjälp ingenting han nämnde, trots att hans insjuknande skedde i samband med nyheten om Björn Natthiko Lindeblads val att avsluta sitt liv efter sin egen ALS. I många dödshjälpsförespråkares ögon hade min vän varit väl kvalificerad för dödshjälp – han led och skulle ju ändå snart dö. Trots det var dödshjälp inget som han efterfrågade, utan han fick i stället en god palliativ vård.
För det är jag och många med mig tacksamma. Låt oss inte öppna dörren för något som gör att vården i Sverige byter skepnad. Från att främja liv till att ta liv. Från att stärka livsgnistan till att släcka den.
