Terje Hegertun och Niklas Piensoho tar i sina debattartiklar om samkönade relationer upp väsentliga perspektiv på samliv, äktenskap och om hur bibeltexter bör tolkas.
Hegertun menar att han gör sin tolkning utifrån ljuset av Filipperbrevet 1:9 som talar om att bli rika på insikt och urskiljning, men om vi läser hela meningen framkommer det att syftet är att vi ska ”vara rena och fläckfria på Kristi dag, rika på rättfärdighetens frukt”. Syftet med insikten och urskiljningen verkar alltså vara att vår livsstil ska påverkas, så att så att vi är redo på ”Kristi dag” – alltså för evigheten.
Som pastor är det en självklarhet att balansera förståelsen av bibeltexterna med omsorg om de människor jag möter mitt i vardagen. Därför vill jag poängtera att jag motsätter mig bruket av hårda ord, av att döma och ta avstånd från människor som uttrycker andra idéer och livsstilar än en själv. Samtal med människor som lever ut homosexualitet, eller upplever en sådan dragning, är svåra och jag vill inte på något sätt vifta bort deras innersta tankar, känslor, erfarenheter och längtan. Men Hegertuns och Piensohos resonemang har åtminstone tre problem:
För det första: Talet om äktenskapet. Hegertun skriver att äktenskapet mellan man och kvinna har en särställning och bär inom sig både förbundets storhet och ansvar. Ett äktenskap mellan man och kvinna är alltså av en annan sort än ett äktenskap mellan exempelvis två män. Samtidigt skriver Hegertun att han vill hålla ihop en lära om äktenskap som är förankrad i den klassiska kristna traditionen, med ett lika bekräftande ja till dem som lever i en trogen samkönad relation som till dem som lever i ett heterosexuellt äktenskap.
Oavsett om man växer upp i en församling eller om man kommer till tro mitt i livet så krävs omvändelse.
— Peter Wessberg
Så är det tal om lika bekräftade eller två olika sorters äktenskap? Kan man hävda att ena ”sorten” har en särställning framför den andra om båda bekräftas av Gud? Och är det två olika sorter, hur ska äktenskapet mellan exempelvis två män definieras med hjälp av Bibelns texter – han vill ju att detta ska vara förankrat i klassisk kristen tradition? Detta framstår som teologiska krumbukter med startpunkt i Hegertuns egen vilja – inte i Guds vilja eller i kyrkans tradition. Var i Bibeln kan vi läsa om två olika sorters äktenskap?
En tänkbar slutsats är att ett trofast samkönat samliv inte är ett bibliskt äktenskap, vilket då skulle betyda att deras sexuella handlingar likställs med sex utanför äktenskapet. Är det något kyrkan kan sanktionera?
Bibeln säger: ”Äktenskapet ska hållas i ära hos alla och den äkta sängen bevaras obefläckad, för Gud ska döma dem som är sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare” (Hebr 13:4). Återigen ser vi att sättet vi lever på har betydelse för hur Gud dömer.
För det andra. Talet om homosexuell identitet och läggning är främmande för Skriften – den talar enbart om sexuella handlingar. Vad människor på den tiden eventuellt upplevde kring identitet eller läggning vet vi inget om, men vi vet vad Bibeln säger om handlingarna. Att påstå något annat och läsa in begrepp som inte finns där är att förvränga texten. Att baka in vår samtids begrepp och deras betydelser i ett teologiskt argument riskerar förvirra även de mest insatta.
Bibeln behöver hanteras varligt då den är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet, ”så att gudsmänniskan blir fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” (2 Tim 3:16-17). En kristen ska ha sin identitet i Kristus och ödmjuka sig under Skriften, inte under sina egna erfarenheter, känslor och begär.
För det tredje. Piehsoho resonerar i sin text om människor uppvuxna i församlingen, människor som älskar Jesus och vill tjäna Guds rike men som upplever dragning till människor av samma kön. De är ”inte gudsfrånvända människor i en hedonistisk miljö”, skriver han. Han menar att Paulus ord i Romarbrevet 1, 1 Korinthierbrevet 6:9 och 1 Timoteusbrevet är riktade mot en kultur som är gudsfrånvänd och mot människor som i ett tidigare liv, innan omvändelsen, utövade homosexualitet. Orden skulle alltså inte skulle gälla den grupp han talar om.
[ Läs tidigare inlägg | Ulf Sundkvist: Kommer alltid finnas skav när biblisk relationsmoral förkunnas ]
Piensoho skriver också att det i dessa människors liv ”alltid varit så”. Om någon tvekar kring om de alltid känt denna dragning, kan de alltså enligt Piensohos resonemang ha ”bytt ut det naturliga” som människorna Paulus skriver om gjort. Då lever de, enligt bibelordet, i synd och ärver inte Guds rike. Men om det alltid varit så i deras liv, då kan de fortsätta livsstilen och ärver Guds rike.
Hegertun å sin sida menar att det är troheten inom en samkönad relation som är avgörande och att troheten gör relationen biblisk. Samtidigt slår Hegertun fast att samkönades äktenskap ändå inte har samma särställning och inte bär förbundets storhet såsom ett heterosexuellt äktenskap.
Ett resultat av Piensohos resonemang är att det skapas två sorters kristna: de som vuxit upp i en församling, älskar Jesus och är attraherad av människor av samma kön – för dem är samkönade relationer okej. Och å andra sidan de som inte vuxit upp som kristna i en församling, är attraherade av människor av samma kön men som kommer till tro mitt i livet och älskar Jesus – och som, enligt Paulus, behöver lägga bort sina homosexuella handlingar.
[ Läs tidigare inlägg | Boris Nilsson: Har kristna missförstått Paulus under 2000 år? ]
Men Bibeln säger att ”ingen rättfärdig finns, alla har syndat men förklaras rättfärdiga som en gåva genom tro” (Rom 3:23-24), och det är detta som är poängen. Detta är en beskrivning av Sverige i dag – vi lever i en gudsfrånvänd kultur. Oavsett om man växer upp i en församling eller om man kommer till tro mitt i livet så krävs omvändelse. Det vill säga att man gör sinnesändring och att man ikläder sig Kristus och lämnar det gamla livet (Ef 4:22–24). Det är en bärande del i evangeliet.
Om jag har rätt i min förståelse av bibelordet innebär Hegertuns och Piensohos tankar en fara för att församlingar bedras att lära ut saker som riskerar att förleda människor. Min poäng är att vi landar fel om vi använder kärleken mellan människor som tolkningsnyckel.
