När jag som 20-åring mötte bibelberättelsen om den barmhärtige samariern, en sommar i Dala-Järna kyrka i södra Dalarna, förändrades mitt liv totalt. När jag några månader senare mötte ”Guds lille fattige” – Franciskus av Assisi – bakom ett par blåa pärmar i Solna bibliotek, så fördjupades min nyfunna gudstro och blev till den inspirationskälla som fortfarande, 60 år senare, har varit min starka drivkraft: att leva med och bland människor i utsatta livssituationer, samt med människor som har en andlig längtan.
Jag påminns om detta när jag läser om vår tidigare ärkebiskop Nathan Söderbloms fantastiskt inspirerande initiativ för hundra år sedan med sammankallandet av det så kallade Stockholmsmötet 1925 och bildandet av ”Life and work” som senare skulle bli en integrerad del av det blivande Kyrkornas världsråds tillkomst 1948.
Söderbloms starka diakonala och socialpolitiska samhällsengagemang blev en grundsten för framväxten av ett ökat ansvarstagande för samhällets mest utsatta. När jag själv började gå ut på gator och torg på 1960-talet för att söka upp människor i marginalen i vår huvudstad, grundade det sig i samma längtan att försöka förverkliga evangeliets stora utmaning att nå utanför kyrkornas egna väggar som jag tror att Söderblom bars av.
... så kan våra kyrkor präglas av det förnyelsearbete som inte bara kyrkorna själva behöver, utan framför allt människor som längtar efter levande källsprång ...
— Hans-Erik Lindström
I mitt fall ledde detta till att den diakonala rörelsen Ny Gemenskap i Stockholm blev till 1968, som i dag år 2025 når cirka 500 människor varje dag som lever i olika utsatta livssituationer.
Jag fick senare i livet möjlighet att bygga upp Nordens första Pilgrimscenter i Vadstena 1997, där tyngdpunkten ligger på att hjälpa människor till andlig fördjupning och en enklare livsstil med hjälp av sju nyckelord. De påminner om vår längtan efter mer frihet i en alltför tidskomprimerad livssituation, mer enkelhet i en alltför överkonsumistisk kultur, mer tystnad i en tillvaro präglad av ljud- och bildbrus, en dos av bekymmerslöshet där livspusslet slukar så mycket av vår energi, mer långsamhet i en tid av snabbhet och stress, mer andlighet i en kroppsfixerad tillvaro och mer delande i en tidsepok av självförverkligande och ytkontakter.
Så småningom förstod jag att tolkningen av en levande kyrka bestod av dessa båda ingredienser: andlig fördjupning och ett diakonalt samhällsansvar. Devisen ”I världen, men inte av världen” berättade om dessa två sidor av samma mynt. Vi lever i världen som samhällsmedborgare och delaktiga i det allmänna diakonatet, men vet samtidigt att vi inte är av denna värld utan har en annan hemvist.
[ Öyvind Tholvsen: Förstår vi hur unik den ekumeniska utvecklingen i Sverige är? ]
När nu pilgrimsrörelsen har fått fäste i hela det lutherska Nordeuropa, efter att ha varit mer eller mindre stängt i 500 år, har även motiven förskjutits en del från den medeltida rörelsen. För mig har pilgrimen av i dag ett slags identitetsbricka, ett ID-kort, där I:et står för den inre vandringen - det vill säga det vi kallar andlig fördjupning - och D:et står för det diakonala samhällsansvaret. Ett både och.
Om man nu ska ha förväntningar på Stockholmsmötet 2025, så tänker jag att det handlar om just detta, att förena den inre andliga fördjupningen som så många längtar efter i dag med ett starkt diakonalt samhällsengagemang som världen behöver.
Mötet 1925 handlade om kyrkornas gemensamma ansvar och deltagande i arbetet för fred, rättvisa och social utjämning. Inom pilgrimsrörelsen använder vi begreppet ofrivilliga pilgrimer – det vill säga de som tvingas att gå för att klara av sina liv, till exempel alla världens flyktingar, människor i hemlöshet, men också de som inte kan sitta stilla och där freds- rättvise- och klimatvandringar arrangeras under rubriken ”Pilgrims for future”. Där finns en stor del av mitt eget hjärta.
Om det kompletteras med människors sökande efter ett andligt ankare i vår tid, som det gjordes 1948 där just Stockholmsmötets ”Life and work” tillsammans med ”Faith and Order” bildade Kyrkornas världsråd, så kan våra kyrkor präglas av det förnyelsearbete som inte bara kyrkorna själva behöver, utan framför allt människor som längtar efter levande källsprång där det finns en jordmån för både andlig fördjupning (I) och ett starkt samhällsansvar (D).
[ Särskilt intressant är pingströrelsens häftiga motstånd mot det ekumeniska mötet ]
