Bibeln är Guds ord till oss och vägledande för lära och liv. Med lite olika ordval och betoningar så är alla traditionella frikyrkor i Sverige överens om denna linje.
För mig personligen är kärleken och tilltron till bibelordet något som vuxit genom åren. Jag har gång på gång sett hur kraften i evangeliet förvandlar människors liv och hur det vi trodde var omöjligt blir möjligt. Därför är vår bibelläsning och vår bibeltolkning helt avgörande för hur vi formar våra församlingsgemenskaper och hur vi vägleder människor som söker råd.
När vi närmar oss Bibeln med frågan om samkönade relationer så ser vi att alla bibeltexter som talar om sexuella handlingar mellan människor av samma kön är avvisande och att det inte finns några texter som uttrycker direkt stöd för samkönad sexuell gemenskap.
Men frågan vi brottas med gäller på vilket sätt dessa texter ska tillämpas i dag? Är det rätt att tillämpa dessa texter på de homosexuella som finns i våra församlingsgemenskaper och som bekänner att Jesus är Herre? Det är på denna punkt som Terje Hegertun föreslår att vi faktiskt tillämpat de paulinska texterna på situationer och människor som de inte är avsedda för, och jag håller med honom om det.
På den här punkten har alla som på allvar gått i närkamp med människors sexuella läggning stött på patrull.
— Niklas Piensoho
I Romarbrevet 1 utgår hela argumentationen från människor i en hedonistisk och gudsfrånvänd kultur. Samma sak gäller för orden i 1 Korinthierbrevet 6:9 och 1 Timoteusbrevet 1:11-12. Alla Paulusord pekar mot ett tidigare liv, innan omvändelsen och mot en kultur som är gudsfrånvänd. Dessutom verkar texterna antyda att man kan ”byta ut” eller välja bort denna del i sitt liv.
Men det vi brottas med är inte gudsfrånvända människor i en hedonistisk miljö. Nej, det är människor som är uppvuxna i våra församlingar, som älskar Jesus och som vill tjäna Guds rike men som alltid har uppfattat att de är attraherade till människor av samma kön. Det har aldrig varit frågan om att de har ”bytt ut det naturliga umgänget”. Det har alltid varit så i deras liv.
Frågan som Hegertun ställer och som vi alla behöver ställa oss är om de nytestamentliga orden kan appliceras in i dessa människors situation eller om det faktiskt är så att Paulus är ute efter något helt annat. Det tror Hegertun, och jag ansluter mig till hans tolkning.
En nyckel i den kristna helgelsetanken är att människans grundläggande styrsystem förändras. Vi sysslar inte med beteendemodifikation utan tror att Gud förvandlar hjärtan.
Vi tror att Anden kommer att förvandla den som är snål till att bli mer generös, den som är hatisk till att bli mer kärleksfull, den som är självisk till att bli mer omtänksam och så vidare. Vi tror att evangeliet går till roten med det onda och enligt Jesus är det människans hjärta. Vi uppmanar inte människor att modifiera sina handlingar utan att låta sina hjärtan förvandlas.
På den här punkten har alla som på allvar gått i närkamp med människors sexuella läggning stött på patrull. Det finns ytterst få exempel på hur en homosexuell person blivit heterosexuell. Detta bör också leda till eftertanke, eller ”skav”.
För att hantera detta skav brukar många numera säga att läggningen är okej men inte handlingen. Denna typ av undervisning blir i så fall ett unikt undantag från all annan undervisning om synd och frälsning.
Om en handling är synd så menar Jesus att det är hjärtat som är roten till det onda och det är därför hjärtat som ska förändras. Det går alltså inte att säga att man ska upphöra med handlingen men att det är okej att ha drivkraften kvar i hjärtat.
[ Läs tidigare inlägg | Ulf Sundkvist: Kommer alltid finnas skav när biblisk relationsmoral förkunnas ]
Om man med trovärdighet vill fortsätta att hävda att homosexualitet är en synd måste det rimliga ”kristna” svaret vara omvändelse, alltså att man under Andens ledning och med stöd av förbön, själavård och kristen gemenskap ”förvandlas” så att man så småningom blir heterosexuell.
Min uppfattning är att denna väg är prövad men med förfärande resultat som följd. I stället för befrielse och ett nytt liv har det lett till förkastelse, depression och i värsta fall till självmord. Det är därför samhället till sist har reagerat och vill förbjuda så kallad omvändelseterapi: det fungerar inte.
Det är denna erfarenhet som gör att jag själv insett att jag måste ompröva min tidigare traditionella syn. Har jag läst rätt? Har jag tänkt rätt? Har jag tillämpat rätt?
Det är in i detta skav som Hegertun visar på en fin bibeltrogen väg som vi kan vandra som församlingar och andliga ledare. Han tar Guds ord på största allvar samtidigt som han också tar vår erfarenhet och den pastorala verkligheten på allvar. Det är välkommet för svensk kristenhet.
Ulf Sundkvist påpekar i sin replik att skapelseordningen ger oss ett entydigt mönster som vi inte kan kompromissa med utan att vi riskerar att komma vilse. ”I så fall blir allt relativt”, skriver Sundkvist.
Men vi har reviderat vår skapelsesyn, eller det vi uppfattat som skapelsegivet, förr. Mannens överordning och kvinnans underordning, att en kvinna inte kan leda i församlingen – allt detta såg vi tidigare som en del av skapelseordningen. Det gör vi inte längre i dag och ändå har inte allt blivit relativt.
Jag uppfattar att vi alla är överens om att Bibeln behöver tolkas i flera led. Att vi först behöver förstå den kontext där orden kom till och vad dessa ord kan ha haft för innebörd för dem som orden riktades till. Därefter behöver vi fundera på hur dessa ord ska tillämpas i dag. Det är för denna uppgift vi bland annat ber om Andens kraft och vägledning.
Därför är det angeläget att fortsätta samtala med varandra. Jag uppskattar tonen i detta samtal och viljan att hitta en god och bibeltrogen väg framåt i dessa frågor.
[ Läs replik | Peter Wessberg: Piensohos resonemang om hbtq-personer skapar två sorters kristna ]
[ Läs tidigare inlägg | Boris Nilsson: Har kristna missförstått Paulus under 2000 år? ]
