En liten pojke låg på sin sjukhusbädd, med slangar i näsan, apparater runt omkring honom, med andra slangar fastsatta vid hans armar. Ensam. Man såg hans ansikte från sidan och hans lilla kropp ligga utsträckt på rygg. Och han kunde förstås inte komma loss. Han skulle opereras. För vad vet jag inte. Men han ropade högt, hjärtskärande, efter ”pappa”.
”Daddy!” ropade han flera gånger. ”Daddy! Daddy!”
Varför hans pappa inte var där vet jag inte, men den lille pojkens hjärtskärande rop ekade i sjuksalen och ända ut i korridoren. Pojkens förtvivlan: ”Daddy!!!”
Jag klarade inte av att se hela klippet som jag av en slump råkade få upp på internet. Det blev alldeles för starkt och berörde så djupt att jag brast totalt.
”Daddy!!!”
Daddy var inte där. Pojken låg fastnaglad i sin sjukhussäng med alla slangar och han var ensam, utsatt och till synes övergiven, förtvivlad och rädd.
Det ropet etsade sig fast i mig. Det var som att jag i den lille pojkens desperata förtvivlade rop hörde hela mänsklighetens desperata rop efter universums ”Daddy”.
Du måste finnas, du måste … hur kan du då överge mig? Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Nu vet vi varför, varför det måste bli så. Det var för vår skull.
— Inga-Lill Lundgren
Människan ropar efter någon som hon förlorat kontakten med, som hon medvetet eller omedvetet hela tiden sökt och söker och som hon intuitivt vet måste finnas där.
”Daddy!”
”Pappa!”
Hon är också hjälplöst ensam och kan inte ta sig loss från bojor och band.
Jag kunde inte sova efter att ha sett detta korta klipp med den lille pojken. Kan vi förstå detta hjärtskärande rop som ljuder i hela mänskligheten, ropet efter ”Daddy”? Efter ”Far”?
Den lille pojken blev också för mig som en bild på ett annat rop, en annan gång, ett rop efter ”Far” på en annan plats. Ett desperat rop, som ekade i hela universum den gången.
”Abba! Var är du? Varför har du övergivit mig?”
Ropet strax innan ”operationsögonblicket”, då när Far inte kom, när han i stället vände sig bort, dolde sitt ansikte, och där det djupaste, mest desperata rop inte blev besvarat.
Jesus Kristus på Golgata. Den där dagen då han var fastnaglad, inte med slangar i en operationssal, utan med spikar genom händer och fötter, på ett träkors. Med en kropp som redan var söndertrasad, misshandlad, spottad på och föraktad, utlämnad och ensam.
”Abba! Varför har du övergivit mig?”
Då, i den stunden, i operationsögonblicket, var det ett verkligt åtskiljande som skedde från den Far han älskade mest av allt och som han aldrig varit åtskild ifrån. Den mest intima, innerligaste gemenskap bröts, ersatt av det svartaste mörker. Den gången var det hans hjärta som brast.
Nu vet vi varför, varför det måste bli så. Det var för vår skull. På korset betalades det fulla priset för att vi skulle slippa den eviga skilsmässan från vår Far, universums ”Daddy”.
[ Påskens drama: Detta hände, dag för dag ]
Det är möjligt att den lille pojkens pappa hann komma till honom i sjuksalen innan han skulle opereras. Jag vet inte. Jag stängde ju av. Det blev för hjärtskärande. Men den lille pojkens rop i operationssalen blev för mig en bild på vad allt på jorden egentligen handlar om: återförening.
Återförening mellan son, dotter och universums ”Daddy”. Den vi alla söker utan att kanske ens veta om vad det är vi söker eller vem. Men ropet finns där och vi finner inte ro förrän vi finner ro hos Gud, vår Far, vår Daddy.
Du måste finnas, du måste.
Han har inte övergett oss. Han hörde vårt rop och besvarade det. Han kom till oss genom sin Son, och köpte oss tillbaka genom sin Sons blod som rann på korset. I uppståndelseögonblicket öppnades himlen för hela mänskligheten.
Vi behöver inte vara ensamma längre, inte utlämnade åt oss själva, skilda från vår Far. Vi får vara med honom igen, nära, som barn som äntligen hittat hem till ”Daddy”.
Återförenade. För alltid.
Det är evangelium och påskens underbara öppna dörr och budskap.
