Varför svarar inte Gud på just mina böner, undrar Malin Nilsson i ett debattinlägg om ofrivillig ensamhet.
Det är alltid tråkigt när vi upplever att våra böner inte blir besvarade. Jag tror det finns två delar i detta. Guds del och vår del.
Det enda vi kan ha kontroll över är vår del. Vi kan be och lägga saker och ting i Guds händer, men ibland är det så att Gud inte svarar på våra böner på det sätt som vi hoppats och tänkt.
Vi ser detta över hela vår värld. Människor som ihärdigt ber för att deras barn ska bli friskt från cancer. Men ingenting verkar hända. Människor kämpar med psykisk ohälsa, där depressioner många gånger är ett faktum. De har bett alla böner som går att be. Men de upplever inget helade.
Människor världen över ber om fred i Ukraina, men det känns stundtals som om människors böner inte blir speciellt besvarade. Alla ber vi. Och det ska vi fortsätta med. Men varför Gud inte svarar på våra böner på det sätt vi önskar finns det nog inget bra svar på.
Det vi behöver koncentrera oss på är vad vi själva faktiskt kan göra. Och ibland behövs det mera än bön. Ibland behövs att vi själva griper in och tar ansvar för vår situation. Vad gäller att vara ofrivilligt singel så är det inte alltid fruktbart att beskylla Gud.
Det blir väldigt svårt att leda någon som står still.
— Cilla Eriksson
Aron Kjösnes lyfter i sin replik att en orsak till individens ofrivilliga singelskap kan ligga i kyrkans relationsundervisning. Det kan ligga en del i detta. Dålig undervisning kan skada människor och göra att man en lång tid framöver brottas med exempelvis skuld och skam.
Många i den äldre generationen fick höra att man är som en äppelskrutt om man har haft sexuella relationer innan äktenskapet. Och ingen vill ha en äppelskrutt. Har man tagit till sig detta kan det såklart göra att man har problem med relationer i framtiden.
En annan dålig undervisning är att uppmana till passivitet i relationssökandet. Nilsson berör detta när hon skriver att hon lärde sig att hon behövde lyssna in Gud och inte dejta i onödan. Hon beskriver att hon därför snällt väntat in Guds ledning och tajming. Hon ställer frågan: ”Men när den aldrig kommer då?”
Själv tror jag inte att Gud kommer att ”ge mig” en partner – jag behöver själv anstränga mig. Det fungerar ju inte så att jag sitter hemma i min soffa och ber och väntar och plötsligt står drömprinsen utanför fönstret. Så ser verkligheten ut för väldigt få.
Det här gäller alla områden i livet – vi behöver vara i rörelse för att Gud ska kunna leda oss. Det blir väldigt svårt att leda någon som står still. Gud behöver helt enkelt lite styrfart för att han ska kunna öppna och stänga dörrar för oss.
Både kyrka, skola och föräldrar kan ge oss felaktiga sanningar och undervisning som skadar oss mer än vad det faktiskt hjälper oss. De menar såklart oftast väl, ändå kan det bli så fel. Här är det viktigt att inse att jag själv bär huvudansvaret för mitt liv.
De flesta av oss har varit i sammanhang där vi fått med oss saker som inte har varit bra för oss på olika sätt. Det är en del av livet. Frågan blir: vad gör jag av det? Hur kan jag själv ta ansvar för det jag har varit med om? Har jag vuxit upp med emotionellt otillgängliga föräldrar behöver jag se till att få hjälp med det. Har jag en dålig självbild behöver jag jobba med den. Jag måste fullt ut kunna älska mig själv för att en annan människa ska kunna göra det. Här behöver vi ibland ta in professionell hjälp.
Jag tillhör dem som tror att om Gud lagt ner en längtan i mig efter olika saker – till exempel efter tvåsamhet – vill han också ge mig det. Men ibland kan det stå saker i vägen som jag själv behöver ta ansvar för att lösa.
Jag är själv 40 år och singel. Jag brukar säga att om man passerat 30-strecket och verkligen vill träffa någon men inte gjort det, ligger problemet antagligen inte utanför en själv. Med största sannolikhet är det jag som har någon sårbarhet aktiverad inom mig som jag behöver ta tag i.
Ibland kan lösningen på ofrivillig ensamhet vara att gå till en duktig terapeut. Jag har flera vänner i kyrkan som bestämt sig för att ta hjälp, och visst har de efter ett tag faktiskt träffat någon.
Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att Kerstin Klason resonerar sunt när hon skriver att vårt enda alternativ är att leva det liv vi har. Det är oerhört smärtsamt att ständigt längta efter ett liv jag inte har. Vi behöver göra det bästa av det liv vi fått, oavsett hur det ser ut för tillfället.
Ett liv som singel behöver inte på något sätt vara sämre. Kanske är det så att kyrkan behöver bli bättre på att lyfta fram singelskapet som ett fullgott liv. Man behöver inte leva i en kärnfamilj för att ha ett meningsfullt och gott liv. Det finns många exempel, i både Bibeln och i vår samtid, på människor som lever rika liv som singlar.
Jag är själv ett bra exempel på det. Jag lever ett liv fullt med spännande utmaningar och äventyr. Detta liv skulle jag inte kunna levt med familj. Jag är extremt tacksam för det här livet och allt jag får uppleva. Familj och tvåsamhet är inte enda vägen till lycka. Tro mig – ett liv som singel kan vara fantastiskt.
[ Läs tidigare inlägg | Kerstin Klason: Äktenskap var inte den väg Gud hade för mig ]
