Tre av våra frikyrkliga rörelser ska inom det närmaste året välja ny ledare. Samtidigt skakas vi – igen – av ledarkriser och vi hör allt fler rapporter om ungas sökande efter Jesus, men också efter ordning och tydlighet. Hur ska vi leda vår väg framåt?
Bland samtalen jag hör omkring mig tycker jag mig kunna urskilja två spår: det om det delade ledarskapet och det om enheten.
Jag tänker att det är en naturlig motreaktion efter de misslyckanden i ledarskap vi har sett de senaste åren: att vi vill dela mer på saker, lägga äggen i fler korgar, satsa på system som ska göra det omöjligt att en ensam person får för mycket makt att missbruka. Väl så. Men är det tydligt nog? Krasst – är det ens demokratiskt?
Jag tror vi riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. Eftersom vi sett ett par rejäla misslyckanden när vi satsat på ensamma ledare så byter vi riktning och börjar tala om det delade ledarskapet. (En annan enkel lösning kanske helt enkelt vore att bara välja … en kvinna?)
Kanske är det rätt väg att gå, men borde vi inte fundera något varv till innan vi ser det som självklart? Delat ledarskap riskerar att bli otydligt. För omständligt. Och det drar för många beslut i långbänk. Den som leder som ytterst ansvarig i en organisation behöver ha mandat att fatta snabba beslut, leda med enkelhet och sätta sin prägel på organisationens arbetssätt.
Ett delat ledarskap riskerar att bli mer odemokratiskt eftersom man inte vet vem man ska vända sig till om vad.
— Josefine Arenius
Personen bör alltid stå till svars inför en styrelse och bör alltid ha fler i sin närhet att rådfråga om så väl områden där expertis i sakfrågor saknas som när det kommer till ledarskapet i sig. Men att vara flera som leder från samma position? Nja … Är det inte bara vår rädsla för att det ska gå på tok som leder oss till den typen av strukturer?
Ett delat ledarskap riskerar att bli mer odemokratiskt eftersom man inte vet vem man ska vända sig till om vad. För att det bildas grupper som tyr sig till den ena eller andra av ledarna.
Det kräver en väldigt väl fungerande personkemi ledarna emellan, och även om jag kan komma på ett par sådana exempel så tror jag att de är väldigt unika. Vi kräver enormt mycket av de två som då ska jobba ihop. Och vi riskerar att hamna i en situation som påminner om den där lägerbålsleken: två personer ska utföra saker medan de håller varandra i handen – de har fortfarande bara två händer att agera med för att de ständigt behöver stämma av med varandra och blir låsta till varandra.
Om jag fick ha ett förslag: Låt respektive rörelse nominera och välja en ledare. Ge den ledaren ett nära samarbete med styrelsen som innebär mer än ekonomiska och verksamhetsmässiga avstämningar. Ge också den ledaren en eller flera mentorer/förtroendepersoner som han eller hon förväntas stämma av med, åtminstone på kvartalsbasis.
Låt sedan styrelsen och/eller den nya ledaren utse en stabschef, ansvarig för den dagliga verksamheten i organisationen. Det är – förstås – två helt olika saker att leda en rörelse och att leda ett pågående arbete på ett kontor. Det är väldigt sällan samma person som är bra på att leda strategiskt och visionärt som är bra på att delegera och med kontinuitet leda en rullande verksamhet. Dela på rollerna! Se sedan till att de här två har en ledningsstab omkring sig.
[ Öyvind Tholvsen: Dags för fler delade ledarskap i frikyrkorna? ]
Jag tror också att kyrkan skulle må fint av att snegla lite på politiken och titta på funktionen pressekreterare. Ge ledaren en skicklig typ som kan förbereda, ta fram fakta, kolla bakgrunder och få siffror rätt. Med en mindre stab runt direktor/kyrkoledare och stabschef skapar rörelsen också en större trygghet: fler har insyn. Den här typen av ledarskap finns redan i flera av frikyrkorörelserna – nu är ett utmärkt tillfälle att göra studiebesök hos varandra.
Och så det där med enheten. ”Vi behöver ledare som enar oss, som skapar enighet i frågor”, hör jag allt oftare omkring mig. Enhet är förstås bra på massor av sätt. Att som ledare sträva efter att hålla ihop och staka ut en gemensam väg. Men om strävan efter enhet får första rummet hela tiden tror jag vi riskerar att … göra rätt lite?
Det blir något slags ständig moderering kring minsta gemensamma nämnare. Vad är det absolut minsta vi kan enas om och hur bökar vi in alla i den fållan? Tänk om viktigare än enhet är … riktning? Eller centrumorientering, som vi ofta väljer att uttrycka det i den församling jag själv är medlem i.
Det är mycket farligare – för kulturen och för framtiden – att sopa saker under mattan.
— Josefine Arenius
Jag vill se ett ledarskap som vågar gå. Ta ut riktningar och leda åt något håll där de flesta kan vara ense om kärnan i det som är riktningsgivande men kanske inte behöver vara överens om varje detalj? Det absolut viktigaste uppdrag vi har – som ledare och kristna – är vårt missionsuppdrag. Att presentera människor för Jesus. Om vi är för upptagna med vår inre enhet- eller kanske snarare enhetlighet – kommer vi tappa vårt uppdrag. Inget får vara viktigare än att föra människor till Jesus. Ingen strateg i världen slår att brinna för evangelium. Vår bekännelse är vår enhet.
Och låt oss hitta sätt att tala om det vi inte hittar varandra i. Dryfta, böja och bända, kanske gräla lite. Att vara osams är inte farligt så länge vi är det i rätt rum och med respekt för varandra. Det är mycket farligare – för kulturen och för framtiden – att sopa saker under mattan.
En riktning och centrumorientering skapar tydlighet. Tydligt är snällt. Och jag tror faktiskt att det är enklare för människor att avgöra om de vill och får vara med om riktningen är tydlig än om de lämnas med en känsla av att vara med på nåder, för enhetens skull.
En klok kvinna i min närhet sa ungefär så här häromdagen: ”Jag tror vi har missförstått det här med enhet. Det är i Kristus vi är enade, inte i varje sakfråga. Vår enhet är i Kristus själv, just så vi inte behöver vara överens om allt annat.”
Jag tror vi behöver ledare som inte räds det krångliga. Men som inte heller är rädda för att sätta ner foten och ta ut en riktning. Berätta vad som gäller – ledda av Anden och gemensamt fattade beslut i våra årsmöten.
Jag tror kort och gott att vi skulle behöva sluta vara rädda för att tycka olika och i stället fundera på hur vi skapar bra arenor för att tycka och tänka ihop. Jag tror att vi – rent retoriskt och pedagogiskt – skulle unna oss att prata mer om centrum än om ständiga gränsdragningar. Det behöver göras med tydlighet – för tydligt är snällt – men med en förståelse för att målet inte kan vara att alla ska vara överens om allt.
I min kyrka vill vi varje vecka lyfta upp alla andra församlingar i vår stad i bön. Inte för att vi tycker lika om allt eller enas i alla frågor. Men för att vi har vår enhet i Kristus. Och vi vill älska och hedra våra kristna syskon i alla traditioner.
Om någon inte känner sig hemma hos oss så hoppas vi att den hittar hem någon annanstans och vi vill vara med och välsigna det sammanhanget.
I vår gemenskap finns människor som tycker olika om det mesta och vi jobbar aktivt med att försöka samexistera mitt i våra olikheter. Inte för att vi sopar dem under mattan utan för att vi talar om dem, klurar ihop, landar olika. Jag tror det är en klok väg att gå, också för våra samfund.
För tydligt är snällt.
[ Ida-Maria Brengesjö: Vem är beredd att ta smällen som ledare? ]
