Gamla testamentets Gud har dåligt rykte. Detta är emellertid ingen nyhet; redan Markion (död år 160 efter Kristus), en ledare i den tidiga kyrkan, förespråkade att förkasta hela Gamla testamentet eftersom dess våldsamme och allmänt obehaglige Gud inte verkade vara densamme som den gode Guden som Jesus Kristus uppenbarat.
Andra, mer nutida tänkare, har liknande tankegångar. I sin The God Delusion målar till exempel professorn och ateisten Richard Dawkins upp en skräckbild av Gamla testamentets Gud, för att sedan kontrastera honom med Jesus som, åtminstone enligt Dawkins, är ”en stor förbättring” (sidan 283).
En åtskillnad mellan Gamla och Nya testamentet ligger dock inte i linje med Jesu egna ord och handlingar. Jesus citerar Gamla testamentet ett stort antal gånger i evangelierna och han identifierar sig genomgående med Gamla testamentets Gud: Jesus framställer sig själv som Israels brudgum (Mark 2:19 anspelar på Jes 62:5), dess herde (Joh 10:11 anspelar på Hes 34) och dess kung (Matt 18:23 anspelar på Ps 47).
Samtidigt hävdar Paulus att ”varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv” (2 Tim 3:16). Eftersom denna vers skrevs rätt tidigt i kyrkans historia – innan Nya testamentet var kanoniserad – hänvisar den troligtvis till just Gamla testamentet.
Gud i Gamla testamentet är oftast precis lika kärleksfull som Jesus är i Nya testamentet.
— Lena-Sofia Tiemeyer
Till skillnad mot Markion och Dawkin vill flertalet kristna i dag behålla Gamla testamentet. Samtidigt finner många kristna att det är svårt att förena Gamla testamentets gudsbild och Nya testamentets gudsbild. Detta är ett reellt problem som inte bör ignoreras.
Det finns många bibelställen i Gamla testamentet, som till exempel Hesekiel 16 och 23, vars gudsbild jag själv finner djupt problematisk. I dessa kapitel används ett bildspråk som syftade till att provocera det ledande skiktet i Juda rike, men som också genererat många kvinnofientliga tolkningar. Beskrivningen av Guds agerande gentemot Israel utgör jobbig läsning.
Då är det viktigt att inte låta vår brottning med dessa kapitel överskugga de betydligt större antal texter i Gamla testamentet som talar om en kärleksfull Gud som väljer kvinnor till ledare över sitt folk (Miriam, Debora), som befaller Israel att fälla rättvisa domar, visa varandra kärlek och ta hand om de fattiga, änkorna och främlingarna (Sak 7:9–10).
Vidare framställs Gud genomgående i Gamla testamentet som ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (till exempel 2 Mos 34:6).
Enligt mig finns dock den allra vackraste beskrivningen av Gud i Jesaja 43 där Gud förkunnar sin kärlek till sitt folk. De är så dyrbara för honom (vers 3), han har gett dem sitt namn och kallat dem för sin (vers 2). Gud framträder i all sin makt och prakt, men samtidigt så nära och kärleksfull.
Slutligen framställs Gud som medlidande och med ett otroligt tålamod. Han lyssnar till förbön (Amos 7:1–6) och väljer att ge upp sina destruktiva planer när människor omvänder sig och i stället ge dem en andra chans (Jona 3:9–4:2). Med andra ord, Gud i Gamla testamentet är oftast precis lika kärleksfull som Jesus är i Nya testamentet.
En annan viktig sak att betona är Gamla testamentets framställning av det kontinuerliga samtalet med Gud i tro. Genom hela Gamla testamentet kommunicerar Gud och Israel. Ibland, som i profetlitteraturen, hör vi mest Guds röst; ibland, som i Psaltaren, hör vi mest Israels röst. Som bekant finns det avsevärt fler protestpsalmer i Psaltaren än lovsånger.
Detta belyser, men kanske på ett lite oväntat sätt, det nära förhållandet mellan Gud och hans folk. Även om Gud känns långt borta står psalmisten tillräckligt nära Gud för att våga ropa ut sin smärta i tro att Gud lyssnar.
I Psalm 13, till exempel, litar talaren tillräckligt på Gud för att vara bekväm med att anklaga honom. Trots att psalmisten vidhåller att Gud inte lyssnar, samtalar de samtidigt med varandra!
Parallellt är det befogat att ifrågasätta huruvida Nya testamentets gudsbild faktiskt har färre våldsamma inslag än den i Gamla testamentet.
Vi känner alla till hur Jesus visar sin vrede mot folket i templet, en händelse som är omnämnd i alla fyra evangelierna (Matt 21; Mark 11; Luk 19 och Joh 2). Han är även arg i Markusevangeliet 3:1–6. Jag hävdar inte att Jesus vrede är obefogad – men det kanske Guds vrede i Gamla testamentet inte är heller.
Jesus talar vidare inte bara om att skapa fred utan i enstaka fall även om att komma med svärd (Matt 10:34; Luk 12:51). Både Gamla och Nya testamentet vidhåller således att det kan skapa konflikt när man försöker följa Gud i trofasthet.
Slutligen är det svårt att se Nya testamentets Gud som helt igenom fridfull när man läser Uppenbarelseboken. Gud straffar flera personer i församlingen i Thyatira och är inte direkt mild i sitt handlande mot vare sig Sardes eller Laodikeia (Upp 3). De fyra hästarna i kapitel 6 är inte heller fredens apostlar, utan för med sig rätt mycket mänskligt lidande.
Mitt mål är varken att kritisera eller urskulda Guds uppförande. Snarare vill jag visa att en åtskillnad mellan Gamla och Nya testamentets gudsbild inte ligger i linje med Bibeln själv.
Gud beskrivs som kärleksfull och våldsam i både Gamla och i Nya testamentet. Samtidigt, och detta är det viktigaste av allt, bilden av Gud som kärleksfull och omtänksam dominerar båda delarna!
