Sedan en tid pågår en viktig debatt om dödshjälp i Dagen, initierad genom Jacob Rudenstrands artikel (13/3) där han genom exemplet Storbritannien pekar på stora etiska svårigheter och flera problematiska omständigheter under utskottsarbetet inför framtagningen av lagförslaget. Han skriver: “Känslan att utskottsarbetet är riggat till ja-sidans fördel är därmed utbredd.”
Också i Sverige finns starka krafter som vill driva på för lagstiftning om dödshjälp. En som engagerat sig i frågan, och i Dagen lyft fram nödvändigheten av att utreda den, är vår partikamrat Staffan Danielsson.
Vi har full respekt för hans engagemang och den djupa medkänsla han visar inför svårt lidande i livets slutskede. Samtidigt väcker det en oro hos oss. För dödshjälp, hur välmenande den än framställs, är inte en enkel lösning. Det är en gränsöverskridande åtgärd som i grunden förändrar hur vi ser på livets okränkbarhet och på vårdpersonalens roll.
Dödshjälp presenteras som en sista barmhärtighet, men riskerar i själva verket att underminera just den vårdande medmänsklighet som Sverige i dag är känt för.
Det är obarmhärtigt att överlåta till sjuka människor att känna sig som en börda och därmed kanske uppfatta döden som en plikt snarare än en rättighet.
— Lina Lindh och Lucas Svärd, KDU
Om staten börjar tillhandahålla döden som en “lösning”, vilka signaler sänder det till människor med kroniska sjukdomar, psykisk ohälsa eller funktionsnedsättningar? Är deras liv verkligen lika värdefulla som andras – eller kan de ses som “färdiga”? För vem ska få rätt till dödshjälp?
Och om vi säger att en deprimerad tonåring inte ska få hjälp att dö, samtidigt som en kroniskt sjuk pensionär får det, så säger det att vi värderar deras liv olika.
Vi behöver i stället satsa på det som redan finns, men ofta brister: palliativ vård i världsklass. Smärtlindring, psykologiskt stöd, närvaro, och trygghet – det är vad den som närmar sig livets slut behöver.
[ Läs tidigare inlägg | Jacob Rudenstrand: Låt förslagen om dödshjälp självdö ]
Många människor som initialt uttrycker en önskan om dödshjälp ändrar uppfattning när de får tillgång till god lindrande vård. Det är inte döden man längtar efter – det är ett slut på lidandet. Låt oss då behandla lidandet, inte ta bort livet. Sjukhuspastorn Roland Stahre lyfter i sin replik just dessa människors röster på ett mycket träffande sätt.
Danielsson, å andra sidan, lyfter fram individens rätt att bestämma över sitt eget liv. Det låter självklart. Men i verkligheten är vi människor aldrig helt ensamma. Våra beslut påverkar andra – våra anhöriga, våra läkare, samhället.
En vårdpersonal som i dag utbildas för att rädda liv skulle plötsligt förväntas medverka till att avsluta det. Det går många starkt emot - vilket vi till exempel kunde läsa i läkaren Miriam Peterssons replik.
Det är inte en marginell förändring, det är en etisk revolution. Det räcker inte att säga att det ska ske “under strikt prövning” – det är fortfarande samma principiella brott mot läkaretiken: att aktivt avsluta ett liv.
Som kristdemokrater menar vi också att livet har ett okränkbart värde – inte för att det alltid är enkelt, smärtfritt eller fritt från lidande, utan för att det i sig bär på en inneboende värdighet. Denna värdighet är inte beroende av en människas hälsotillstånd, ålder, arbetsförmåga eller självständighet.
Att erkänna livets okränkbara värde innebär att vi som samhälle förbinder oss att skydda och bejaka varje människas existens, även i de sköraste och mest utsatta stunderna. När vi börjar göra undantag från denna princip – när vi säger att vissa liv inte längre är värda att upprätthålla – rubbar vi en grundläggande etisk kompass som håller oss samman som medmänniskor.
[ Läs tidigare inlägg | Miriam Petersson: Jag vill inte få mandatet att avsluta ett liv ]
Det är inte obarmhärtigt att vilja lindra lidande. Det är obarmhärtigt att ge upp hoppet. Det är obarmhärtigt att överlåta till sjuka människor att känna sig som en börda och därmed kanske uppfatta döden som en plikt snarare än en rättighet.
Danielsson pekar på länder där dödshjälp har införts och menar att ingen av dem har dragit tillbaka lagen. Det stämmer. Däremot finns det växande oro och kritik inom dessa länder om hur lagarna utvecklats.
I en tid då ensamhet, psykisk ohälsa och vårdbrister redan är stora samhällsproblem får vi inte införa dödshjälp som ett alternativ. Vill man stå upp för människolivets okränkbara värde måste man skydda det, även när det kan kännas svårt.
[ Läs tidigare inlägg | Roland Stahre: Vems ångest är det dödshjälpen ska lindra? ]
