Vi behöver mer och mer stå vid varandras sida, komplettera varandra och vägleda varandra. Det är vad jag landar i när jag sammanfattar mina tankar om ledarskap, och kvinnor i ledarskap, i Pingst. För en sund vandring behövs olikheter för att väga upp både entusiasm och tveksamhet. Det kanske inte går lika lätt, men blir nog lättare rätt.
Här behövs både män och kvinnor. Men framför allt behövs en öppenhet för att vara ärlig och trygg.
När Monali Rulander Egserius i sin replik på min artikel om kvinnor i ledarskap betonar värdet av att lyssna till den helige Ande och refererar till bibelordet om att vara ett i Kristus har hon en tydlig poäng som jag gärna vill stryka under. Jag tror också på ett tydligt “vi” i stället för en uppdelning mellan “ledare” och “folket”.
Personligen relaterar jag ofta till ledare i Gamla testamentet, men egentligen är det ju precis som Rulander Egserius skriver: Vi tillhör Guds församling på jorden efter pingsten, och det är tillsammans med den helige Ande som vi ska utöva vårt ledarskap. Alltså ett “vi”.
”Den helige Ande och vi har beslutat” kan vi läsa i Apostlagärningarna 15:28. Detta är förmodligen den viktigaste synpunkten vi kan få på vilket ledarskap vi behöver.
Inte vad människor tycker och tänker utan på vad Gud säger.
I vår iver att finna det som ser bra ut, låter bra och blir accepterat och godkänt av folket kanske vi helt enkelt har brustit i att låta den helige Ande leda.
— Marina Andersson
Osökt går tankarna till när profeten Samuel skulle smörja en kung. Han kommer hem till Jishaj och säger att han vill träffa hans söner. När Samuel får se den äldste, Eliav, en vacker och reslig man, tror han att Eliav är den utvalde. Men Gud säger att det varken är han eller någon av de andra i rummet är den kallade.
Då frågar Samuel om det finns någon mer, och Jishaj berättar om den yngste sonen - herdepojken David som inte ens kallats in från fältet för att få möta profeten. Men i mötet med David bekräftar Gud att detta är den person som Han har kallat.
I vår iver att finna det som ser bra ut, låter bra och blir accepterat och godkänt av folket kanske vi helt enkelt har brustit i att låta den helige Ande leda. Sanningens Ande. Han som känner allas våra hjärtan.
Vi behöver en ny ödmjukhet att inte se till ”det yttre” utan i stället, ärligt och i överlåtelse, lyssna till Gud och våga gå Guds väg.
Oavsett vem som leder i Guds församling måste vi söka Herrens ledning på riktigt. Det kan inte vara mänskliga referensramar som ska bestämma kvalificeringen.
Den helige Ande är vår hjälpare och han både kan och vill leda oss. Men då måste vi våga gå den väg som krävs. Ta tid i bön, lära känna människor på ett djupare plan och vara öppna för att pröva och prövas på riktigt. Inte vara så snabba i både uttalanden och bedömningar.
Här tror jag vi har en lång väg att gå.
Men med Guds hjälp och en ärlig längtan och strävan efter att söka Guds väg, Sanningens väg, tror jag på ett hållbart ledarskap med både män och kvinnor, sida vid sida på alla ”poster” i Pingströrelsen.
