När en kristen människa fastnar i ett ofrivilligt singelskap kan hon, om hennes önskningar och förväntningar inte blir infriade, börja ifrågasätta Guds godhet. Ett annat sätt att förstå sin verklighet är att se singelskapet som en del av Guds plan för ens liv.
Nyligen har två debattartiklar på temat singelskap publicerats i Dagen, och båda speglar på olika sätt detta.
Malin Nilsson berättar frimodigt om sina egna tankar och känslor kring sin ensamhet. Hon skildrar hur hon följt den undervisning och vägledning hon fått i sitt kristna sammanhang – att be och i tro invänta Guds ingripande – men att hon, trots att hon gjort allt detta, ändå förblivit ensam. Därför vänder hon sig till Gud med frågan: ”Varför är mina böner inte värda att svara på?”
I en replik bifaller Kerstin Klason Nilssons berättelse, som hon känner igen sig i. Hon önskar ändå fokusera på att livet har ett värde också som singel, och manar till att leva det liv man fått. Hennes egen syn på varför hon själv är singel landar i att singelskapet nog ändå varit Guds plan för hennes liv.
Obesvarade önskningar och behov leder naturligt till att vi försöker förstå varför det blev som det blev. Oftast ställs ofrivilliga singlar inför två svarsalternativ på denna fråga: antingen ligger orsaken hos Gud, eller så ligger orsaken hos individen själv.
Då kan de som ändå agerat enligt den vägledning de fått bli lösta från sina känslor av skuld och skam.
— Aron Kjösnes
Det är inte märkligt att i detta läge ifrågasätta Gud. Kyrkans undervisning är att Gud ”håller hela världen i sin hand”, att Gud ”har allt under kontroll” och att Gud ”kan allt och vet allt”.
Inga av dessa påståenden är i sig felaktiga, men i ljuset av den ofrivilliga ensamheten kan de upplevas som en motsättning mot sanningen att Gud är alltigenom god.
Någonstans längs vägen bör vi ändå inse att vi varken kan eller bör beskylla Gud för den situation vi befinner oss i. Gud är i slutändan den Han säger att Han är.
Följden blir för många att anamma det andra alternativet: att ensamheten helt enkelt är deras eget fel. Kanske har det begåtts något aktivt misstag, eller så har någonting som borde ha gjorts inte blivit utfört. Det kan gå så långt att personerna uppfattar att det är de själva det är fel på. Oavsett leder denna inställning ofta till en känsla av skuld eller skam.
Men det finns ett tredje svarsalternativ: att orsaken till individens ofrivilliga singelskap ligger hos kyrkan och dess relationsundervisning. Det kan nämligen vara så att kyrkan inte bemött de frågor som ställts med autentisk vägledning.
Vad jag menar är att kyrkan, när väl dessa frågor väckts, varit för snabb med att svara. Därmed har detta lett till att den undervisning som förmedlats har utgått från personliga erfarenheter eller trendiga tips i stället för noggrann analys. ”Om det funkade för mig, så borde det nog funka för dig också.”
Förhastat, men med goda intentioner, kan kyrkan ha förmedlat bristfällig information som slutligen gjort att just de som varit mest tillgivna också blivit de som drabbats hårdast. Problemet har då inte varit att individen agerat utanför de givna ramarna, utan snarare att de inte gjort just detta.
Innan vi rusar iväg för att hjälpa till bör vi noggrant diagnostisera problematiken så att vi kan administrera rätt medicin. Vi bör varsamt besvara dessa hjärtefrågor. Annars tar vi inte vara på det förtroende som tilldelats oss. Och just här har Jesus sagt: ”Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup.”
Det finns många olika infallsvinklar på vad kyrkan bör ta till sig för att bättre kunna bemöta dessa frågor i framtiden. Men en bra startpunkt för kyrkan är att lyfta sin blick och se bortom sin horisont.
[ Läs tidigare inlägg | Kerstin Klason: Äktenskap var inte den väg Gud hade för mig ]
Att fler och fler förblir singlar är inte något som enbart sker inom kyrkans väggar. Nej, detta sker i ännu högre grad utanför – både i samhällen i öst och väst.
I västvärlden förs på sociala medier dagligen dialog angående skenande singelskap, dess orsaker och eventuella lösningar. I öst förs dessa samtal numera på riksdagsnivå i länder som Sydkorea, Kina och Japan där man förutspår ekonomisk kris på grund av alltför låg folkökning.
Samtal kring dessa problem, och dess eventuella lösningar, förs alltså redan. Men kyrkan har såvitt jag vet ännu inte tagit del i denna öppna dialog. Detta både kan och bör vi ändra på.
Under tiden finns det människor i kyrkan som, på grund av bristande undervisning, farit illa. Dessa får vi inte glömma bort. Vi bör plåstra om dem vars förväntningar och önskemål inte blivit infriade.
Ett viktigt steg i detta är att kyrkan vågar erkänna sina misstag. Då kan de som ändå agerat enligt den vägledning de fått bli lösta från sina känslor av skuld och skam.
Jesus kom för att ge oss befrielse från våra bördor. Och han har inbjudit oss att följa hans exempel. Likt Jesus är vi kallade till att ”utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.” Låt oss därför göra just detta för våra ofrivilliga singlar.
