Adam Stenerdahl skrev ett debattinlägg i Dagen 25/2 om att vi behöver fler lärjungar i församlingen. Jag tror jag förstår hans frustration och vad han menar, men begreppet lärjunge har en bredare betydelse än det han syftar på. Lärjungar är alla som vill lära mer, lära mer om sin tro på Gud, och det vill nog de flesta församlingsmedlemmar.
En bättre beskrivning av det som jag tror Adam vill se, är fler tända, hängivna och brinnande människor för Jesus. Men uttrycket ”att bli en lärjunge” är en trend inom flera kristna sammanhang i dag och som snarare blir ett namn för en kristen som är brinnande i sin tro än själva innehållet i ordet.
Detta är Roine Swensson inne på i sin replik när han beskriver olika missuppfattningar av vad lärjungaskap är. Också Henrik Steen har skrivit en replik och lyfter behovet av livslångt lärjungaskap som formar oss mer lika Jesus.
Jag är snart 80 år och jag känner igen önskningarna och uttrycken från 1970–1980-talets hängivenhet inom den karismatiska förnyelsen som jag själv var aktiv i.
Den karismatiska förnyelsen hade, och har, som vision att göra lärjungar. I mitt perspektiv lyckades tyvärr inte den karismatiska förnyelsen, och inte heller Livets ord som blev en avgrening från den karismatiska förnyelsen, nå någon större framgång trots att den första punkten på dagordningen var att göra just lärjungar. Visst har den i flera sammanhang satt sina märken, men fick inte riktigt det genomslag som vi önskade.
Man kan inte att säga: Ni är inte lärjungar, ni måste bli det!
— Ingemar Bjärneroth
Jag upplever att det finns en genomgående ton i artiklarna och det är: Om bara församlingsmedlemmarna blir tillräckligt medvetna om bristen i våra församlingar så kan det här nog lösa sig. Man efterlyser en större kunskap om lärjungaskap och relaterar till bibelord om en större lydnad för Guds ord för att nå det sanna lärjungaskapet.
En genomgående beskrivning av församlingarnas nuvarande situation är att många medlemmar verkar vara nöjda med att bara gå till gudstjänst varje söndag och vara delaktiga i verksamheten. Jag förstår frustrationen från Stenerdahl och de andra, och håller helt med om att det är ett ganska vanligt läge i våra församlingar.
Jag vill säga så här: Så länge vi har besökare till våra gudstjänster så har vi alla möjligheter till en förändring. Men först: Vi kan aldrig ”dressera” fram en förändring. Inte heller går det att förmana fram en förändring. Man kan inte att säga: Ni är inte lärjungar, ni måste bli det!
Det jag lärt mig under mitt långa liv är vikten av att inkludera. Att säga: Ni är alla lärjungar, alla ni som tagit emot Jesus i era liv! Det betyder också att alla vi är en församling som vill lära oss mer om Gud, Jesus och den helige Ande. Och det inte för att något fattas, utan för att det är naturligt för en människa som tagit emot Jesus i sitt hjärta att vilja lära känna honom mer.
Därför kan exempelvis styrelsen vid ett församlingsmöte presentera ett förslag på teman för vidare undervisning som exempelvis kan handla om sådant som: Hur kan jag bli mer uppfylld av helig Ande? Vad menas med att bli fylld av helig Ande? Hur fungerar nåden rent praktiskt för en troende människa? Vad menas med ”lag och evangelium”? Vad menas egentligen med ”frälsning”?
[ Läs tidigare inlägg | Adam Stenerdahl: Kyrkan är full av konvertiter – vi behöver vara lärjungar ]
Varför inte ställa frågan till varandra: Varför är jag kristen? Vad betyder Jesus för mig – egentligen? Finns det något ”under ytan” som vi inte vågar ta fram?
Det viktiga är att inkludera och låta allt ske i kärlek och inte utifrån tanken att något fattas, snarare genom peka på att det finns mer att upptäcka för var och en som vill.
Kanske är det största problemet att vi inte utnyttjar söndagarnas predikningar till att förkunna andlig förnyelse. Jesu lärjungar bestod också av en ganska brokig skara. De var inte alltid brinnande för Jesus, hade inte alltid ”koll på läran” och de gjorde en hel del misstag – men de följde efter honom och det gjorde dem till lärjungar.
Vi måste komma ihåg att det allra viktigaste ärendet från Jesus är hans förkunnelse om rättfärdighet. Jag upplever att det ofta saknas full visshet bland troende om att en troende är totalt förlåten, och att Jesus har flyttat den troende från mörkrets rike in i ljusets rike.
[ Läs tidigare inlägg | Henrik Steen: En lärjunge formas inte av någon minuts bibelläsning ]
Har inte denna visshet landat inom oss är det lätt att vi fortsätter tycka synd om oss själva, och beklaga oss över att ”jag är en så dålig kristen”. Vi tvivlar alltså egentligen på om nåden räcker, vilket gör att vi tappar frimodighet inför Gud. Att känna sig dålig är ingen bra utgångspunkt för vare sig glädje i tron eller vilja till lärjungaskap. Men i Galaterbrevet 5:2–4 läser vi om att Paulus tillrättavisar dem som försöker lägga någonting till Guds nåd genom egna gärningar.
Därför förblir klassisk förkunnelse om nåd, förlåtelse och rättfärdighet församlingens viktigaste uppgift. När detta blir tydligt för en människa leder det ofta till en större hängivenhet för Jesus, och det ”brinnande lärjungaskap” som jag tror Stenerdahl är ute efter.
[ Läs tidigare inlägg | Roine Swensson: Hur - rent konkret - gör vi lärjungar av troende? ]
