En enkel analys av evangelisttjänstens historia inom bland annat den svenska pingströrelsen är att ”evangelistens tjänst” i praktiken var en ”nybörjartjänst” inom förkunnarrollen.
Däremot kunde tjänsten finnas kvar som etablerad titel inom barnarbetet. Utöver det fanns speciellt många kvinnor kvar i evangelisttjänsten en bit upp i åren. Det var på den tiden då kvinnor inte hade möjlighet att bli tilltänkta för pastors- och föreståndarrollen.
Det fanns ändå förkunnare med en särpräglad utrustning, till exempel inom pingströrelsen, som betecknade sig som evangelister livet ut. De fungerade självständigt och reste ofta på så kallade ”fria kallelser” utan någon samlad ekonomisk garanti.
Begreppet evangelist, som finns med i uppräkningen av de olika tjänsterna i Efesierbrevets fjärde kapitel, visar ingen gradering där denna tjänst skulle vara mindre betydelsefull än någon av de andra eller utgöra endast en ”nybörjarroll”.
Före detta Missionsförbundet hade en annan syn på evangelistrollen än Pingst och vårdade den tjänsten som en viktig del av förkunnarrollen. Inom rörelsen fanns etablerade riksevangelister som med heder bar titeln och tjänsten under hela livstiden.
Evangelisterna kom församlingar till hjälp i kampanjer, ofta veckovis och inte så sällan fick kampanjerna förlängas. I dag förekommer inte ofta den typen av verksamhet och min iakttagelse är att den särpräglade förkunnartjänsten i dag inte har samma plattformar och utrymme att verka.
Genom historien har evangelistens tjänst haft en avgörande betydelse för kristendomens framväxt.
— Kjell Björk
Historien visar, jag tänker då i första hand på 1800–1900-talens frikyrkohistoria i vårt land, att det var evangelisterna som bröt ny mark. Det var ofta kringresande förkunnare, bärare av evangelistens gåva, som genom sin specifika förmåga att gestalta evangeliet åstadkom resultat och nya frikyrkoförsamlingar etablerades i vårt land.
Bibelordet från Jesaja 52:7 passar bra in på denna specifika förkunnartjänst: ”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning …”
[ Ing-Marie Alvfén: Jag var ett blygt barn men känd ändå kallet som evangelist ]
Efter många års paus uppstod i år återigen Evangelistveckan i Jönköping med syfte att uppmuntra till att nå vårt land och omvärld med evangelium. Det är ett lovvärt initiativ som täcker ett stort behov och ligger i linje med det jag vill uttrycka i denna artikel. Kring detta uppdrag kan en större bredd av tjänster och gåvor samlas än vid de etablerade pastorskonferenserna.
I dag har många, kanske de flesta, frikyrkoförsamlingar minskat utbudet av samlingar i kyrkan genom att avstå från den mer utåtriktade gudstjänsten som förr kallades ”väckelsemöte”. I stället försöker man göra förmiddagsgudstjänsten till både uppbyggelse för de redan troende och till ett försök att nå den icke initierade.
Det är en svår mix. Ofta blir gudstjänsterna mer interna i både förkunnelse och musikutbud. Även om Alphakurser kanske kan anses ersätta väckelsemötet utifrån en funktion att fånga upp sökare kan en utåtriktad gudstjänst med en genuin förkunnelse, sång och musik, inte ersättas av andra uttryckssätt. Alphakursen kan däremot vara en behövlig uppföljning.
[ Evangelistveckan i Jönköping tillbaka - och breddad ekumeniskt ]
Under frikyrkorörelsens framväxt i vårt land fanns hos gemene man en grundläggande kunskap om Bibeln och den kristna tron. Detta gjorde naturligtvis evangelisternas anslag mer lättillgängligt än om folk i allmänhet inte känt till evangeliets grundberättelse över huvud taget.
I dag är det en helt annan situation. Vi lever i en i särklass sekulariserad kontext, där kunskapen om religion i allmänhet och kristendom i synnerhet är mer eller mindre frånvarande hos en ny generation.
Detta gör utan tvekan evangelisttjänsten än mer betydelsefull! Med sin unika förmåga att förkunna evangeliet och göra det begripligt för en ny generation, på deras ”språk”, kan evangelisten bryta ny mark för Jesusbudskapet i vårt land.
Är vi i våra etablerade församlingar öppna för att fånga in och ta till vara den potential av evangelistens tjänster som många gånger inte får den plats den borde ha i våra, ibland ganska begränsade, uttrycksformer? Genom utåtriktade kampanjer, som till exempel Sebastian Stakset och hans organisation Heart of evangelism, eller genom speciella arrangemang och forum, inom exempelvis sångens och musikens värld, som med all tydlighet når människor utanför våra kyrkor?
Min tro och erfarenhet är att det avskalade evangeliets förkunnelse om de goda nyheterna och vittnesbörden om vad Gud gör i människors liv som ofta är en del av utåtriktade möten, också berör den redan troende och stimulerar till enskilda medlemmars evangelisationsaktivitet. Här behövs självklart också pastors- och herderollen för fortsatt tillväxt och andlig mognad.
Därför: Ge evangelistens förkunnarroll en mer framträdande och betydelsefull position. Uppvärdera denna tjänst för den roll den har i att bryta ny mark i landet. Skapa plattformar, ge den utrymme och gör den mer synlig!
Genom historien har evangelistens tjänst haft en avgörande betydelse för kristendomens framväxt.
