Under våren 2023 var jag utsänd som ekumenisk följeslagare av Sveriges kristna råd med placering på södra Västbanken. Det finns dagar i fält som etsat sig fast mer än andra och den 6 mars 2023 var en sådan. Då bevittnade jag tre husrivningar under en och samma dag i en av byarna i Masafer Yatta. Minnet av barn som leker med plastleksaker i ruinerna av sitt eget hem kommer jag aldrig att glömma.
Syftet med vårt uppdrag som följeslagare var bland annat att genom preventiv närvaro dämpa våldet men också att rapportera brott mot mänskliga rättigheter i just det området som filmen No Other Land utspelar sig i.
Att hävda att filmen är antiisraelisk propaganda, som Ulf Cahn och Anders Engström gör, är helt fel. Det är tvärtom en rak vittnesskildring genom kameralinsen av en obekväm verklighet om att vissa människor har rättigheter och andra inte.
Cahn och Engström anser att situationen i Masafer Yatta handlar om att en rättsstat upprätthåller lagen gentemot palestinsk laglöshet. Men dokumentären gör tydligt att detta är långt från sanningen.
Det vi ser i No Other Land är just de mänskliga konsekvenserna av denna typ av diskrimineringspolitik.
— Karin Karlsson
Palestinier har levt enligt traditionell livsstil i Masafer Yatta långt innan platsen designerades som israeliskt militärt övningsområde. Faktum är att det 1981 gavs instruktioner av dåvarande jordbruksminister Ariel Sharon att etablera militära övningsområden i Masafer Yatta, just i syfte att förflytta områdets palestinska invånare. Sharon sa redan 1979 att skapandet av militära övningsområden på stora delar av Västbanken hade som enda syfte att reservera mark för israeliska bosättningar.
Detta är olagligt enligt folkrätten, då militära övningsområden endast får etableras av absolut militär nödvändighet. Både EU och Sveriges position är att tvångsförflyttningar och husrivningar på Västbanken är olagliga.
Det stämmer som Cahn och Engström skriver att filmen utspelar sig i område C, där israeliska myndigheter efter Osloavtalet har ansvar för frågor om bygglov.
Det ger dock inte israeliska myndigheter rätten att reservera område C till israeliska bosättare samtidigt som palestinskt liv där förhindras. I område C, som omfattar 60 procent av Västbanken, beviljas mindre än en procent av palestiniers bygglovsansökningar.
Sedan 2019 har israeliska bosättarutposter – alltså spontanbyggda platser utan bygglov – tillåtits dubbleras i antal. I många fall etableras de just på platser som omöjliggör palestinskt liv, boskapsskötsel och skolgång. Detta är, inte minst, fallet i Masafer Yatta, där bosättare är kända att vara särskilt våldsamma. Det vi ser i No Other Land är just de mänskliga konsekvenserna av denna typ av diskrimineringspolitik.
I filmen anländer israelisk militär till en skola under pågående lektion. Barnen tvingas fly genom skolrummets fönster när militären förbereder för att riva skolan. Barn och lärare gråter och skriker när skolan jämnas med marken.
I sin debattartikel menar Cahn och Engström att det är invånarna själva som är oaktsamma mot sina barn genom att de bygger skola utan bygglov, men det är israeliska myndigheter som är ansvariga – inte barnen och deras föräldrar – för att deras dröm om rätten till utbildning tas ifrån dem.
Jag noterar att debattörerna inte någon gång nämner det ständigt återkommande våldet från israeliska bosättare som utförs med syfte att göra livet för palestinier så olidligt att de tvingas lämna.
Våldet har fortsatt eskalera sedan filmens inspelning och samtidigt som filmen vann pris på Oscarsgalan, brände israeliska bosättare ner palestinska hus och fordon i byarna Tuba och Susiya, båda belägna i Masafer Yatta. Helt nyligen attackerades också en av filmens regissörer, Hamdan Ballal, av maskerade bosättare i sitt hem.
Palestinierna i Masafer Yatta gjorde tidigt valet att välkomna alla dem som vill stå med dem i deras uttalade ickevåldsliga kamp för att få stanna kvar i sina hembyar. Sedan dess har de stått tillsammans med israeler och internationella tillresande som kommit för att visa dem solidaritet. I många fall är det just på grund av israeler som invånare där har undvikit total tvångsförflyttning.
Att dessa människor, över de nationella och religiösa skiljelinjerna, står tillsammans i ickevåldsmotstånd mot en policy av tvångsförflyttning kan omöjligen ses som antiisraeliskt. Tvärtom pekar detta gemensamma arbete på en väg framåt tillsammans, men en som är baserad på idén om jämlikhet, för palestinier och israeler.
Jag önskar innerligt att både Cahn och Engström skulle ta möjligheten att följa med oss följeslagare eller andra som är aktiva i området Masafer Yatta, höra människors berättelser och se konsekvenserna av den politik som invånarna i Masafer Yatta nu utsätts för.
Men för dem som inte har den möjligheten, är No Other Land en unik möjlighet att gå förbi den dominerande mediebilden av vad som sker i Palestina och Israel, se konsekvenserna av en policy av diskriminering, och även se att jämlikhet är vägen framåt.
