I en debattartikel i Dagen 21/3 skriver Terje Hegertun bland annat: Under de kommande åren måste vi kunna utveckla nya perspektiv på samlivsetiken, både mot bakgrund av teologiska insikter och aktuella mellanmänskliga förståelser och erfarenheter.
Men som läsare bör jag fråga: Vad kommer detta måste ifrån? Och har detta måste lett och styrt till nya teologiska insikter och inte tvärtom?
I Ljungby där jag bor finns plymouthrörelsen, mest känd för sekteristiska drag som att de inte har gudstjänstgemenskap med andra kristna eller tackar nej till fika i grannens hus om denne inte är med i samma rörelse.
Mindre känt är att dess grundare, J N Darby (1800–1882), var en av dem som lanserade en helt ny tolkning (läs nya perspektiv) för kristen eskatologi. Ibland kallad darbyism efter just Darby, men oftare dispensationalism.
Darbys invecklade tolkningsschema för de yttersta tingen, bland annat det helt nya att Jesus kommer åter två gånger, fick ett stort genomslag bland väckelsekristna i USA. Detta visar Daniel G. Hummel i en ganska ny intressant bok: The rise and fall of dispensationalism: how the evangelical battle over the end times shaped a nation.
Men den fråga flera nu vill att vi ska ändra oss i används helt tydligt av Paulus som exempel på något som drar bort från Gud.
— Boris Nilsson
I Sverige tog flera förgrundsgestalter i frikyrkosamfund in läran: Fredrik Fransson (Alliansmissionen), Lewi Pethrus (Pingströrelsen) och John Ongman (Örebromissionen).
Hummel är historiker och inte teolog. I sin bok försöker han inte någon gång visa på de stora teologiska svagheterna hos dispensationalismen. Men de finns. Därför är det knappast troligt att en enda av lärarna vid pastorsutbildningen, ALT, som de tre nämnda frikyrkosamfunden i dag tillsammans driver (ÖM har blivit EFK) står för dispensationalism.
Men i min barndom lyssnade jag fascinerad till en av ledarna från ÖM, Folke Thorell, som över hela estraden spände upp sitt jättelakan med målade illustrationer för hela läran. Men det slog mig redan som ung att det här kunde jag inte lära mig genom att läsa Bibeln – läran måste jag plugga in genom att lyssna på dem som kunde den. Den expert som kunde det och reste runt blev inte sällan kallad för ”lakansprofet” på grund av detta pedagogiska verktyg.
När jag, som under många år har tjänstgjort som pastor både inom Pingströrelsen och EFK, läser pingstpastor Hegertuns debattartikel, slår det mig att frikyrkorna håller på att få en helt ny kategori av ”lakansprofeter”.
Den som får Nya testamentet i sin hand och som helt novis och okunnig läser igenom det, skulle inte hitta en enda vers om att Jesus kommer åter två gånger. Det måste tillföras ny kunskap för att kunna tro det.
Detsamma gäller för flera av argumenten för en förändrad syn på samkönat sex, ibland kallade ”nyare tolkningar”. Ingen bibelläsare kan till exempel ur texten i sig själv utläsa argumentet att texterna om samkönat sex egentligen handlar om pederasti (sexuellt förhållande mellan en ung pojke och en vuxen man).
Under en samtalskväll om dessa frågor motiverade en person som bytt åsikt och stod nu för de nyare tolkningarna detta genom att säga, vilket är utmärkande för argumentationen: ”Jag litar helt på teologerna.”
Bortom uttalandet ryms något sorgesamt: Jag kan inte riktigt själv redogöra för att Bibeln menar så här, men jag litar på ”lakansprofeten” som ser och vet det jag inte ser och vet.
En invändning mot dispensationalismen har ofta varit att det är märkligt att det var först på 1800-talet som flera av läropunkterna blev kända. Kritiken har i regel besvarats med att Gud kan använda progressiv uppenbarelse. Det spelar ingen roll att kristna under lång tid inte har förstått allt om en så väsentlig sak som Jesu återkomst. Gud kan ha valt att uppenbara det senare.
Detta blir en slående jämförelse med den debatt vi nu står i. Den progressiva uppenbarelsen kan till och med få gälla det de nya ”lakansprofeterna” säger om Paulus: Han visste inte allt om homosexualitet.
[ Läs tidigare inlägg | Ulf Sundkvist: Kommer alltid finnas skav när biblisk relationsmoral förkunnas ]
I svenska frikyrkor har vi under mer än 100 år levt med att en del tror på dispensationalism och andra inte. Det har gått – och går. Teologiska förändringar har också skett. Borde inte detta också få gälla tolkningar om samkönat sex?
Om nattvardsbordet öppnats i en baptistförsamling för den som inte är troendedöpt har vi ändå före förändringen haft en förståelse av att olika nattvardssyner har en gemensam tro att nattvarden leder oss närmre Gud.
Om medlemskap i en baptistförsamling öppnats för den som är begjuten som barn i ett barndop, har vi före förändringen ändå varit överens om att de olika dopsynerna tror att dop förenar med Kristus.
Men den fråga flera nu vill att vi ska ändra oss i används helt tydligt av Paulus som exempel på något som drar bort från Gud. Hur allvarligt är inte det?
Paulus som pedagog använde nog inte målade lakan när han undervisade i tron. Men han var pedagog. Frågan är bara om han var en så pass dålig pedagog att han, när han i Romarbrevet 1 exemplifierar synder, borde ha låtit bli att använda samkönat sex som exempel. Kristna har ju i så fall missförstått honom under 2000 år.
