Singelliv i församlingen dyker då och då upp som debattämne, nu senast i en artikel av Malin Nilsson (Dagen 20/3). Jag är helt överens med henne om att undervisningen i församlingen, liksom alla goda råd från kristna vänner som har ”lyckats” gällande uppnått önskat civilstånd, har mycket övrigt att önska.
En ensidig fokusering på tvåsamhet som det enda eftersträvansvärda har ibland bidragit till ett slags frustration och blockering när det gäller att uppskatta det man har. Jag har fått höra och själv varit med om det mesta av det som Malin Nilsson tar upp. Jag har full respekt för hennes upplevelse, och jag är full av beundran för det mod hon visar genom att berätta offentligt.
Men jag skulle vilja bidra till samtalet med ett annat perspektiv på singellivet.
Jag har levt ett långt liv som singel (till sommaren fyller jag 75 år) och jag har levt ett bra liv. Det betyder ingalunda att inte också jag har varit frustrerad, ledsen och ofta känt mig betraktad som ”onormal” och som någon det “måste vara något fel på”.
Och för den som undrar: Sådana attityder är ofta förekommande också i kristna gemenskaper och det svider kanske extra mycket. Visst har jag, som kvinna, känt sorg när jag insett att den biologiska klockan har tickat på utan att jag fått vara med om att bli förälder, något som min kropp faktiskt skapats för. Men att få barn är ju inte heller alla förunnat, inte ens om man lever i tvåsamhet.
Möjligen hade det varit lättare om församlingen och andra kristna vågat se mitt liv ur samma perspektiv, och inte bara som ett beklagansvärt och misslyckat sådant.
— Kerstin Klason
Men med åren har jag lärt mig att se på mitt eget liv på ett annat sätt, nämligen genom insikten om att mitt enda alternativ är att leva det liv jag har. Det går att inte att år efter år längta till ett liv jag inte har. Och jag vill tro att det är i samklang med vad Gud har tänkt för mig.
Jag tänker inte på någon storslagen kallelse att leva singel, så som det ibland lyfts fram i kristna sammanhang. Det är möjligt att vissa har det så, men själv har jag aldrig tänkt eller känt på det sättet.
Den kallelse jag lever med är inte specifikt en kallelse till singelskap, det är en kallelse till lärjungaskap. Och den delar jag med alla, oavsett civilstånd, som en gång ställt sig under Jesu ledarskap.
Vad det innebär för oss, och vilka konsekvenser det får är förstås olika. Jag är tacksam för att det för många innebär familjeliv och barnafödande, för allt det som en familj kan åstadkomma tillsammans. Men för mig hade han tydligen en annan väg, och uppdraget för mig, precis som för alla andra, är att göra det bästa av det liv jag fått – hur det än ser ut för tillfället.
Jag ska inte påstå att jag alltid känt mig trygg i detta, men med åren har det landat i mig mer och mer.
Jag kan inte heller påstå att det varit enkelt. Möjligen hade det varit lättare om församlingen och andra kristna vågat se mitt liv ur samma perspektiv, och inte bara som ett beklagansvärt och misslyckat sådant. Men där tycks det fortfarande vara en lång väg att gå.
Jag medger också att det varit ensamt emellanåt. Men jag får överlåta också min ensamhet åt Gud. Och, för att vara krass, det är, rent ekonomiskt, också kostsammare att leva i ensamhushåll – ensam om hyran, om tv-abonnemang och andra kostnader. Och matbutikernas käcka erbjudanden om ”ta två betala för en” är inte alltid anpassade efter ett litet hushåll. Det är många som kämpar med detta i dag, inte minst pensionärer.
Så visst finns det påtagliga nackdelar. Men också fördelar. Jag bestämmer själv hur jag vill disponera min tid, vilka intressen jag vill utveckla, vilka resor jag vill göra och när jag ska städa. Och lyckan att få drömma fritt och kanske kunna leva drömmen utan andra hänsyn än till mig själv.
Jag är övertygad om att det liv man har är värt att leva. Men då handlar det också om att öppna perspektiven. Att våga gå framåt. Det är meningslöst att stanna vid vägkanten och vänta på att någon som vill dela livet med mig ska dyka upp. Tänk om han eller hon väntar längre fram? Och då – inte nu – är det dags att ta tag i tvåsamhetens glädje och utmaningar.
För mig blev det inte så och när jag nu vandrat ensam på livsvägen i alla år så kan jag konstatera: Det har hittills varit en fin vandring. Visst har jag mött både uppförsbackar, motvind och stormar. Men också medvind och sol, skönhet och spännande äventyr. Och jag ser fram mot fortsättningen.
Ett singelliv kan vara ofrivilligt eller ett medvetet och frivilligt val. Men för alla gäller att göra det bästa man kan av det liv man har. Och att påminna sig om att livet i Jesu efterföljd – hur det än ser ut – aldrig är misslyckat.
