Pingströrelsens historia är tydlig: män har tagit stor plats under en lång tid och gör det även fortsatt. Precis som Marina Andersson skriver i Dagen har vi kvinnor inom pingströrelsen i dag stora möjligheter att leda och ta plats, men i de främsta ledande positionerna är det fortfarande stor ojämlikhet.
Dagens undersökning 2023 visade att församlingarnas föreståndare fortfarande består till största delen av män – så mycket som 84 procent!
Orsakerna till detta är troligen många. Men tillåt mig att bidra med en gissning: kanske ligger problemet i en viss typ av ledarskapskultur som upphöjer enskilda ledare, alltså ”the leader” eller ledaren med stort L?
När jag i min utbildning på Akademi för ledarskap och teologi läser om pingströrelsens historia är det man efter man som nämns vid namn, ofta medelålders män som varit på toppen av församlingens ”pyramider”.
Det är återkommande dessa män, deras teologiska debatter, stora församlingar och väckelsemöten som omnämns. Missförstå mig inte, det är inget fel på medelålders män, de är ofta mycket kloka och omtänksamma, jag känner många sådana som jag beundrar. Men frågan jag ställer mig är: var är alla andra?
En sådan ledarskapssyn har inom pingströrelsen bidragit till, och kanske fortfarande bidrar till, att kvinnor osynliggörs.
— Monali Rulander Egserius
Det verkar som om det inom pingströrelsen funnits ett stort fokus på de personer som är på toppen av pyramiden – och på grund av fördomar och teologiska resonemang har det oftast varit männens plats.
När församlingar överdrivet fokuserar på enskilda individer blir det ofta förr eller senare problematiskt på olika sätt. En sådan ledarskapssyn har inom pingströrelsen bidragit till, och kanske fortfarande bidrar till, att kvinnor osynliggörs.
Jag instämmer med Marina Andersson – vi har kommit långt på resan mot jämställdhet i vår älskade pingströrelse, men som Andersson även påpekar är resan inte slut bara för att vi som kvinnor i dag kan arbeta som pastorer och synas på konferensernas scener. Kultur tar långt tid att förändra och kanske räcker det inte med att kvinnor tillåts bli en del av ”hierarkin” – kanske är det hela församlingsstrukturen vi behöver se över.
Om lösningen var så enkel som att säga ja till kvinnor i ledarskap skulle vi nog se flera kvinnor som föreståndare i dag. Det verkar som om vi kanske inte löser problemet endast genom att välkomna kvinnor in i de system som tidigare förtryckt dem.
Men vad är då lösningen? Ett viktigt uppdrag för oss menar jag är att lyssna till den helige Andens budskap på pingstdagen.
Den första kristna församlingen växte fram mitt i ett samhälle som till stor del hade en mycket låg kvinnosyn (ett fenomen som på grund av synden återkommande funnits och finns än i dag i olika kulturer). Detta fick alla möjliga konsekvenser.
Mitt i denna kultur kom Guds livsförvandlande Ande. Anden kom som eld över de troende och fyllde dem alla med samma kraft och gav dem samma kallelse: att berätta för alla om Jesus, till jordens yttersta gräns. De troende blir döpta i Anden och därmed fyllda av Gud själv. Det var alltså inte endast männen som blev fyllda – alla blev det.
Andens utgjutelse blev därmed starten på en ny form av gemenskap där alla var ett. De skulle inte längre definieras utifrån att de var ”jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna” (Gal 3:28) alla var ett i Kristus.
Lärjungen Petrus verkar direkt ha dragit kopplingen till Joels profetia: ”det skall ske i de sista dagarna säger Gud, att jag utgjuter min Ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera …” (Apg 2:17). Anden kom alltså för att fylla alla människor, oberoende av kön, social status och etnicitet.
Andens närvaro i en persons liv tar sig uttryck på olika sätt (1 Kor 12 och Ef 4) men vi är alla jämlikar, fyllda från topp till tå av Anden. Alla är vi gudomligt bekräftade av samma Ande och är därför alla jämlikar. Finns det någon plats för hierarkier i en sådan gemenskap?
Jag tror att vi pingstvänner på nytt behöver bli påminda om pingstdagens radikala budskap. Vad skulle det innebära för vår bild av ledarskap om vi tog det på allvar?
Kan vi fortsätta vara församlingar med en ledare på toppen som pekar med hela handen? Behöver vi ha ett bredare ledarskap? Behöver äldste/församlingsledningen få ta större plats? Behöver vi behandla pastorer mer som ”vanligt folk”? Återinföra traditionen att hälsa på varandra som ”bröder” och ”systrar”?
Jag är glad för de förändringar som nu sker då man börjar diskutera hela rörelsens ledarskapsstruktur. Jag tror det kan vara en fortsatt väg framåt mot jämställdhet som kommer lyfta kvinnor ytterligare, men också alla andra.
[ Frida Park: Kanske är det dags för en kvinnlig pingstledare? ]
