Terje Hegertun är något viktigt på spåren när han lyfter trofasthet som ett omistligt värde i vår gudsrelation, i mellanmänskliga relationer och i en kärleksrelation. Guds trofasta kärlek verkar dessutom sträcka sig mycket längre än vi oftast vågar tro. Inte ens vår trolöshet kan upphäva Guds trofasthet, skriver Paulus i sitt brev till det hedniska Rom av alla platser (Rom 3). Sviker vi, står Gud kvar!
Denna del av Guds väsen skapar förutsättningar för en tillitsfull gudsrelation. Den visar också vad som skapar djup i våra mänskliga relationer. Den som visat sig vara pålitlig och trofast, vågar man också anförtro sig till.
Trohet blir därför en av de viktigaste förutsättningarna för alla långvariga, djupa relationer och ett rikt äktenskap. Så långt håller jag helt och hållet med Hegertun. I en trofast relation kan samtalet föras bortom plattityderna, in på djupet av livet och dess mening. I en trofast relation vågar man älska.
Det är också därför berättelsen om att Jesus är trogen hela vägen in i döden blir ett kärnvärde i evangeliet. Med Jesus kan vi dela allt. Med Jesus kan vi komma Gud nära. Vi kan öppna oss helt och fullt utan att vara rädda för att bli svikna.
Guds trofasthet är, som Bibeln beskriver det, helt hållet integrerad i hans kärlek. Gud är trofast, för att Gud älskar. Trohet och kärlek är helt förenade hos den Gud Jesus uppenbarar och en spegel för alla mellanmänskliga relationer.
I så fall blir vi till slut helt utlämnade till vår egen etiska kompass, som tyvärr visat sig vara väldigt opålitlig.
— Ulf Sundkvist
Trohet och kärlek behöver knytas till en tidlös etik
Men upphäver Guds trofasta kärlek den etik eller den teologi som springer fram ur evangeliet och berättelsen om Gud som skapare och återlösare? Kan Guds trofasta kärlek ge oss rätten att leva våra liv helt och hållet såsom vi själva uppfattar vara gott och rätt, eller som samtiden förväntar?
Det är i mötet med dessa frågor Hegertun och jag drar olika slutsatser. Hur mycket jag än uppskattar hans starka betoning av Guds trofasthet ser jag inte hur det skulle kunna förändra det som är skapelsegivet.
Vore det inte ett brott mot Guds eget väsen att justera den etiken? Gud kan bära våra synder – Jesus kunde till och med bli ”gjord till synd” (2 Kor 5:21) – men kan Gud förneka sin egen natur, sin helighet och sitt eget ord eller den ordning vi möter i hans skapelse? I så fall vore allt relativt. I så fall blir vi till slut helt utlämnade till vår egen etiska kompass, som tyvärr visat sig vara väldigt opålitlig. ”Det goda som jag vill det gör jag inte och det onda som jag inte vill det gör jag” (Rom 7). Det är lika bra att säga som det är. Människan behöver frälsning? Så även jag.
Därför tror jag, trots Hegertuns goda ansats, att troheten och kärleken behöver knytas till etiska värden som står över samtidens tillfälliga slutsatser. Även i frågan om vad som definierar äktenskapet och vad bibeln säger om samkönade relationer behöver vi ödmjuka oss för det tidlösa och ursprungliga.
Vila i en skapelsegiven mening
Men det handlar också om mening. Vi lever i en kultur där individen slits mellan sin önskan att göra sig en mening och tron att det redan finns en given mening att vila i.
Kristen tro bygger på att det finns en skapelsegiven berättelse om våra liv som vi välkomnas att upptäcka och bejaka. Människan behöver inte ge livet en mening, den finns redan.
Ändå kan det verka bra att vi får göra oss en mening av livet själva, exempelvis definiera äktenskapet, men vad händer när vår förmåga att göra meningar inte längre bär eller den mening vi formulerar saknar innehåll? Vad ska vi göra när det logos vi formulerat till och med skadar oss, inte minst de unga?
Det finns mer som skaver än samkönade relationer
Det finns fler frågor som bör adresseras hos Hegertun. Om vi nu, för att lösa frågan om samkönade relationer, väljer att lyfta trofastheten men lämnar frågan om man också ska vara av olika kön för att leva i ett äktenskap – hur ska vi då möta varandra när livet spricker? När frestelsen blir så stor att vår mänskliga natur besegrar vår vilja att vara varandra trogna? Det har utmanat oss och utmanar oss hela tiden, särskilt i mötet med nära och käras brustna relationer.
Hur famnar vi det brustna utan att bekräfta eller acceptera sveket som en bra väg ut ur ett troget och tidigare kärleksfullt förhållande? Det är definitivt inte okomplicerat att lyfta trohet som ett kärnvärde. Det kan lätt leda till ett stigma i relation till varandra när livet går sönder. Även där behöver vi nådens språk, nådens narrativ och nådens kraft.
[ Ärkebiskopen: Jag tror inte på att tvinga präster viga samkönade par ]
Livet kommer alltid vara komplext. Det kommer alltid finnas skav, som här i mötet med en klassisk äktenskapssyn eller i mötet med trohet som ett kärnvärde. Mycket sällan löser vi svåra etiska frågor genom att justera tidlösa värden.
Jag tror att trofasthet och kärlek kan hållas samman med skapelsegivna värden, med evangeliet och kallelsen till omvändelse. Detta utan att vi skadar varandra eller lämnar någon ensam på vägen i sin brottningskamp med livet. Vi sitter i samma båt. Vi behöver alla både nåd och sanning.
