Dagens reportageserie ”Par på äldre dar” väcker både tankar och känslor hos mig. Tankar som jag tror att andra kan känna igen sig i och därför känns viktiga att lyfta. Jag vill lyfta hur det varit för mig att hela livet ha matats med budskapet att Gud ska ge mig en partner, men fortfarande vara ofrivilligt singel.
Jag förstår att nämnda reportageserie är tänkt att visa på solskenshistorier, vittnesbörd om Guds ingripande och även att ge hopp till andra, som en av de intervjuade uttryckte. Det är fina berättelser och jag gratulerar dessa par till att ha hittat varandra. Det jag skriver ska inte tolkas som att jag missunnar intervjuade par sin lycka.
Jag vill uppmana de personer som har en andlig auktoritet, pastorer och ledare att reflektera över hur undervisningen ser ut och vad den kan få för konsekvenser. Att tänka efter vad som kan hända om någon faktiskt gör som det predikas och undervisas. Jag efterlyser nyanser, att visa på att det inte finns ett rätt sätt att träffa en livspartner.
Jag är 51 år och singel. Inte änka, inte frånskild, inte ensamstående med barn. Singel. Jag är uppvuxen i ett kristet sammanhang och jag fick tidigt med mig att involvera Gud i allt. Så även i val av framtida make.
Jag skulle tidigt börja be för honom som jag så småningom skulle träffa och gifta mig med. Denne man skulle Gud leda mig till – eller mig till honom – och vi skulle båda förstå att det var Guds ledning. Olika ”tecken” och bekräftelser skulle följa.
Hur gör man när man ”ger upp”? Säger till Gud att jag inte bryr mig? Men det gör jag ju!
— Malin Nilsson
Av olika personers berättelser förstod jag att det kunde vara viktigt att vara konkret i mina böner. Vad för typ av man önskade jag träffa? Vilka egenskaper tyckte jag var viktiga och vilka var så att säga ”grädde på moset”?
Trots mina intensiva och konkreta böner, tolkningar av de olika ”tecken” jag tyckte mig se så träffade jag ingen potentiell make. När jag var 22 år flyttade jag till en annan stad för studier. Jag träffade många nya människor, kom med i en församling, en bönegrupp med mera, men jag träffade ingen livskamrat.
Jag hade en 30-årskris av att fylla 30 och inte ha hittat någon att leva med, men när jag även skulle fylla 40 utan att läget hade förändrats var krisen större. Nu började det dessutom vara för sent för att kanske kunna få barn. Situationen var oförändrad även när jag fyllde 50.
Jag tror att jag har hört det mesta. ”När du minst anar det, händer det.” ”När jag gav upp och inte brydde mig längre träffade jag honom.” ”Du kanske inte är redo.” ”Du kanske behöver bli hel först.” Det har alltid (av andra) funnits orsaker till att jag inte träffat någon.
Men vad skulle jag göra? Jag har bett alla böner som gått att be, år ut och år in. Jag har fått se mina vänner gifta sig, få barn, se dem växa upp, se barnen gifta sig, se mina vänner bli far- och morföräldrar.
Hur gör man när man ”ger upp”? Säger till Gud att jag inte bryr mig? Men det gör jag ju! Och om jag inte var redo, hur skulle jag bli det? Vad var det som gjorde att jag inte var redo? Eller att jag skulle bli hel först. Varför var jag trasig och hur skulle jag göra för att bli hel?
Och genom alla dessa år har jag hört sådana här berättelser. I början gav de hopp, men det gör de inte längre, jag får snarare ont i magen. För vad gör det med oss som har väntat hela livet, gjort ”allt rätt”, längtat och bett men ändå står ensamma och undrar vad det är för fel på oss?
[ Hon var singel i 25 år: Bad till Gud – och mötte kärleken i kapprummet ]
I mitt fall finns det flera faktorer som så att säga ställer till det. Jag har fått veta att Gud har en plan för mitt liv, Gud har utvalt den bästa livspartnern för mig, Gud vet bäst och jag behöver göra Guds vilja oavsett vad jag känner.
Jag behöver lyssna in honom, inte dejta i onödan utan vara öppen för den Gud tänker leda i min väg, samt tolka tecknen rätt. Det är ingen idé att bli kär i en icke-kristen man för det skulle inte bli bra.
Därför väntade jag snällt in Guds ledning och tajming. Men när den aldrig kommer då? Att höra berättelser om hur Gud svarat på böner kring äktenskap, hur bekräftelser på rätt väg fåtts, att olika människor kommit med tilltal som stämmer mitt i prick, drömmar som drömts, profetior som uttalats och allt landat i perfekt match och harmoni.
Det är klart att jag då trott att det är så det ska gå till. Och det är många sådana berättelser jag hört. Flera som också har varit gifta tidigare men som blivit ensamstående av olika anledningar och känner sig ensamma. De ber ett par böner och vips träffar de en ny. Då känns det som att Gud rullar ut röda mattan för dessa personer och jag får stå på åskådarplats. Igen. Och igen.
Varför svarar Gud på vissas böner? Varför är mina böner inte värda att svara på? Hur väljer Gud ut vilkas böner han ska besvara? Det är frågor som gör ont.
Det finns inga lätta svar på dessa men det är frågor som blir högst relevanta i kölvattnet av de berättelser som betonar Guds bönesvar. Jag har verkligen undrat över hur mitt liv skulle ha sett ut i dag om jag inte hade fått med mig alla de här tanke- och förhållningssätten från tidiga år.
[ Karin, 76, och Bertil, 82 planerar bröllop: ”Är fantastiskt, det vi fått uppleva” ]
