När en förfrågan kom till mig från församlingen Gateway church i Dallas, Texas, i augusti 2024, om jag var villig att gå in som tillfällig pastor under dess mest turbulenta tid någonsin, var det ett av de lättare besluten som jag fattat i livet att säga ja. För mig var detta en absolut självklarhet.
Jag fick däremot senare höra hur många av de pastorer och predikanter som sedan tidigare varit inbokade att predika på Gateway som hade avbokat sig efter att nyheterna briserat om församlingens förre pastor Robert Morris övergrepp på en 12-årig flicka på 1980-talet.
Löpande under de åtta månader som jag nu haft förmånen att betjäna denna dyrbara församling, med tiotusentals av de finaste människor jag har mött, har jag också fått förvånade blickar och undrande kommentarer kring varför jag är där, och om jag inte är rädd att stigmatiseras av rubrikerna och ryktena kring Gateway. Om det kanske inte är så smart att bli sammankopplad med detta?
Detta har verkligen tyngt mitt hjärta och fått mig att hävda att vi kristna verkligen behöver stanna upp och fråga oss vad vi egentligen håller på med. Och hur djupt den cancelkultur som så totalt präglar vår omvärld, faktiskt också tagit sig in i våra egna hjärtan.
Om ingen genuin ånger och omvändelse finns, kommer det inte heller att finnas vare sig förlåtelse eller underlag för en ny start och ett nytt kapitel.
Det här är mitt perspektiv: Varje gång en ledare faller i synd eller lämnar sin position under svårbegripliga, traumatiska omständigheter, tenderar människorna i församlingen att bli de bortglömda offren.
De lämnas ensamma kvar med all sin förvirring, sorg, besvikelse, ilska och alla obesvarade frågor. Mediernas uppmärksamhet följer den kontroversielle ledaren, men ingen frågar efter eller bryr sig om de oskyldiga fåren som genom hans eller hennes agerande kastats in i en mörk orkan som de varken skapat eller önskat, bara drabbats av.
Som pastor, som herde, är ens första ansvar i en krissituation att vårda sig om fåren, om flocken. Om dem som blivit drabbade av någon annans beslut eller bristande moral, men som själva var ovetande och oskyldiga.
Om man däremot är mer angelägen om sitt rykte och sin image än om mängder av bröder och systrar som lider och mer än någonsin behöver tröst, omsorg och uppmuntran, kanske man borde hitta ett annat yrke än just pastor.
Om vår broders eller systers hus brinner, är vår uppgift inte att springa bort från elden utan till den, för att ge allt stöd vi kan och rädda så många som möjligt!
Det enda jag begärde som villkor för att gå in i pastorsfunktionen på Gateway, var att dess äldstekår skulle göra en tydlig markering att de övergrepp som hade uppenbarats inte var acceptabla. Att inget skulle döljas eller mörkas. Att den framtida processen skulle präglas av öppenhet, transparens och tydlighet. Detta var redan deras inställning, och i mina ögon har de varit föredömliga i hur de har hanterat situationen sedan dess.
[ Han leder en megakyrka i kris – för andra gången ]
Om ingen genuin ånger och omvändelse finns, kommer det inte heller att finnas vare sig förlåtelse eller underlag för en ny start och ett nytt kapitel. Då hamnar vi i en långbänk av kontroverser, konflikter och till och med offentliga rättstvister som både skadar våra hjärtan, våra relationer och vårt anseende i omvärldens ögon.
Men där det finns ödmjukhet, brustenhet och en angelägenhet att söka Guds närvaro för helande, upprättelse, förlåtelse och en ny start, kommer detta alltid att beröra Herrens hjärta och leda till utgjutanden av hans nåd och närhet.
Jag är så tacksam att jag har fått se detta mirakel flera gånger under mitt liv. Hur en församlings svartaste natt har brutits i en ny gryning. Hur en smärtsam, komplex och lång, men ändå helt nödvändig vandring genom Tåredalen till sist leder fram till en ny plats, en ny position, ett nytt kapitel.
Som inte är en kopia av det som var, men i stället låter gammalt och nytt mötas i en ny helhet. Och som förhoppningsvis också har blivit lite mer hälsosam och ödmjuk genom att ha lärt sig av sin smärta och sina forna misstag.
Jag ser exakt samma sak ske i Gateway church just nu, hur en så stark gudsnärvaro omsluter och innesluter församlingen. Hur en initial sorgeprocess organiskt övergår i glädje och framtidstro, inte på grund av förnekande utan grundat på ett ärligt sökande av Guds ansikte, en sund självinsikt och ett ödmjukt mottagande av helande och upprättelse. Hur nästa generation kliver fram och dess energi och glädje smittar hela församlingsfamiljen. Hur själar blir frälsta och hundratals döps till Kristus.
I allt detta är jag så innerligt glad och tacksam att jag sa ja till att ansluta till den här församlingsfamiljen när den befann sig på sin lägsta plats. För om jag hade vänt ryggen till den då, hade jag heller aldrig fått se och uppleva Guds fantastiska förmåga att vända vår klagan till jubel, vår natt till dag och vårt djupaste mörker till det klaraste ljus.
