Formar vi lärjungar till Jesus i våra församlingar i dag, undrar Adam Stenerdahl i en engagerande debattartikel i Dagen. Vi ber en bön om att ta emot Jesus i våra hjärtan och går sedan på söndagsgudstjänster i förhoppning om att detta ska ”förvandla våra liv”, men detta kan inte räcka, menar han.
Frågan kvarstår dock vad vi menar med lärjungaskap till Jesus. Det innebär att leva vad man lärt sig och att göra andra till lärjungar, säger Stenerdahl, men vad betyder detta i praktiken?
Låt mig ge några tankar utifrån mina erfarenheter som tidigare församlingspastor i Sverige, församlingsplanterare i Mellanöstern och i dag bibelskolelärare för unga vuxna med lärjungaträning på schemat.
Hur våra liv ser ut är i hög grad en återspegling av kulturen vi lever i, vare sig vi vill eller inte. I västerländsk kristenhet tänker vi i vissa banor, formade av värderingar vi delar med samhället vi vuxit upp i.
Lösningen på våra ytliga andliga liv är inte att dra oss undan församlingslivet.
— Henrik Steen
Vår kultur värdesätter effektivitet, produktivitet och mätbara resultat och det syns i hur vi ser på församlingsliv och våra kristna liv. Vi tänker nästan instinktivt att våra församlingar borde bli numerärt större, vi som individer borde lära oss mer biblisk kunskap och vi borde växa i ansvarstagande som ledare för andra.
När vi då tänker på lärjungaskap sitter det nästan i ryggmärgen på oss att fokusera på kurser, program och aktiviteter. Hängivenhet till Gud mäts lätt i engagemang i församlingens verksamhet.
Församlingslivet fokuserar fortfarande på att samla människor till verksamhet och att aktivera medlemmar som ansvarsbärande i verksamheterna. Vad skulle vi annars göra?
[ Läs tidigare inlägg | Adam Stenerdahl: Kyrkan är full av konvertiter – vi behöver vara lärjungar ]
Förr eller senare börjar dock något att skava. Oavsett hur många samlingar jag gått på eller hur aktiv i församlingens verksamheter jag varit är det inte säkert att jag blivit en bättre människa.
Har jag blivit mer ödmjuk och mindre självcentrerad? Är jag mer vänlig, god och självbehärskad? Har jag blivit mer förlåtande, tjänande och kärleksfull till min karaktär? Eller har jag bara bockat av en grej till på livets stora ”Att göra-lista”, utan att verksamheten egentligen format mig till större likhet med Jesus?
Det finns en djup mening i församlingsliv. Att följa Jesus kan vi bara göra tillsammans. Nya testamentets undervisning om det kristna livet är som en rak höger på hakspetsen på vår tids individualism. Det är i mötet med mina medmänniskor som livet med Jesus blir på riktigt.
Lösningen på våra ytliga andliga liv är inte att dra oss undan församlingslivet. När Jesus kallade sina lärjungar till efterföljelse innebar det att göra det i en grupp av lärjungar. Samma sak är sann i dag.
[ Svenska kardinalen: Gud är ingen mjölkko som svarar på bön som vi vill ]
Det finns också en poäng med att skapa rutiner. De vanor vi formar är de vanor som formar oss. Att ta till sig och utmejsla goda vanor är bland det viktigaste man kan lära sig i livet.
Alltför ofta tänker vi att intensitet ska förvandla våra liv. Vi kan få för oss att till exempel en väldigt intensiv andlig upplevelse ska förvandla våra liv, kanske en stor konferens eller en spännande gudstjänst. Men det som verkligen förvandlar oss är de enkla vanor vi har.
Att som otränad gå till gymmet och träna dygnet runt i tre dagar i sträck förvandlar oss inte (i alla fall inte på det sätt vi skulle önska!) men att öka vardagsmotionen med några minuter om dagen under längre tid ger verkliga resultat.
Att borsta tänderna bör vi göra varje dag, och vi kan inte ersätta den dagliga tandborstningen för ett år med ett dygns oavbrutet, intensivt tandborstande.
Det är inte intensitet utan kontinuitet som formar oss, oavsett om det gäller fysisk eller andlig hälsa. Vårt lärjungaskap till Jesus bör också utgöras av de små, vardagliga vanorna. Att delta i de troendes gemenskap, att läsa sin bibel och att be och tjäna andra har alltid varit fundament i den kristna tron.
På senare år har det dock blivit smärtsamt uppenbart att ytliga rutiner inte räcker. Någon minuts bibelläsning får svårt att konkurrera med det bombardemang av intryck vi får i vårt informationssamhälle. Vi måste därför låta lärjungaskapet ställa djupare frågor.
Vem håller jag på att bli? Om jag fortsätter i samma riktning med samma fokus i fem eller tio år till, vem har jag då formats till? Hur har min barndom, mina erfarenheter och mina besvikelser påverkat mig? Vad gör jag med mina obekväma eller svårkontrollerade känslor? Är jag konflikträdd och undviker samtal jag borde ta? Vågar jag vara ärlig med mig själv, med nära vänner och med Gud om vad som verkligen händer på insidan?
Att våga möta sina egna känslor och ärliga funderingar tillsammans med Gud är nödvändigt för att lärjungaskapet ska gå på djupet i våra liv, om vi verkligen vill bli förvandlade människor. Och den riktigt stora utmaningen är att denna process behöver fungera i en gemenskap, tillsammans med andra, för att den ska bli på riktigt.
Vad skulle hända med våra församlingar och våra liv om vi vågade låta dessa djupare frågor ta tid och fokus i stället för att fylla våra veckor och verksamheter med ytlig verksamhet?
