Efter att ha sett trailern till den nya och uppmärksammade biofilmen Spermageddon delar jag den kritik mot ålderssättningen som framförts. Jag hade nog inte köpt popcorn och sett den med sju- eller elvaåringen. Men kanske borde jag som vuxen och förälder gå med tonåringarna?
Trailerns 59 sekunder får mig att minnas hela tonåren igen och det med en lätt rodnad över kinderna. Jag minns 1990-talets början utan internet och Google. Biologibokens kapitel om sex och samlevnad var nog de mest studerade bilderna och mest noggrant lästa texterna.
Som tonåring kom jag även från ett icke kyrkaktivt hem in i frikyrkovärlden där dessa frågor verkade vara icke-existerande – förutom någon kväll per termin annonserad under rubriker som tjejsnack eller killsnack, alternativt relationer.
Som ny i en kyrka, vilken för mig hade tydliga svar och högt i tak i alla andra frågor, förväntade jag mig en hel del, men blev mest besviken och kände hur skuldkänslor levererades. Och jag minns bilden som i all välmening levererades till oss om äpplet och äppelskutten. Budskapet var att vi alla är som ”vandrande äpplen”. Är du då med någon, om du tillåter dig själv och den andre att njuta av dig i en kyss eller kanske till med hångel, eller än värre: onani eller sex, ja då gör det dig till en äppelskrutt. Och vad har du mer än brunt fruktkött och ett kärnhus kvar att erbjuda din blivande livskamrat på bröllopsnatten?
Det är verkligen en hemsk bild våra trygga vuxna förebilder förmedlade till oss som tonåringar med ett helt hormonpaket att hantera.
Lite grovt generaliserat var tonårstiden på 1990-talet en tid då frikyrkans tjejer i gymnasieålder inte gick och tänkte på balklänningar utan på brudklänningar. Det var många av oss, inklusive jag själv, som gifte oss i väldigt tidig ålder.
Med sorg har jag också under åren fått se vänners äktenskap spricka. På vilket sätt bidrog frikyrkans undervisning till låsningar, felaktiga förväntningar, skam och skuld och trasiga relationer? Vad hade frikyrkan kunnat ge tonåringarn på ett annat sätt?
Nu, som vuxen, pappa och ledare, är jag besviken på mig själv. Jag tycker nog inte att vi har kommit så mycket längre med dessa kvällar sen min egen tonårstid. Ska kyrkan slå på stort och satsa så bjuder vi in relationsexperter som Alf B Svensson, eller är vi väldigt radikala får det bli Hanna Möllås eller Marcus Olsson. Alla tre är fantastiska och kompetenta människor och gör det så bra, jag har lyssnat till dem och uppskattar deras budskap. Men det är inte tillräckligt. Alla vuxna förebilder behöver vara rustade för att kunna prata om och beröra frågor om sexualitet.
Att ämnet är svårt och erbjuder en mängd fallgropar får inte göra att kyrkan tystnar.
— Daniel Berner
Jag måste ta mitt ansvar som pappa. Jag måste med mina barn kunna samtala balanserat, kanske också avdramatisera och inte skuldbelägga. Jag måste våga ta det avgörande snacket om samtycke, tillfredsställelse, sex och allt annat som unga, men faktiskt också vi vuxna, kan tycka är så pinsamt.
Att ämnet är svårt och erbjuder en mängd fallgropar får inte göra att kyrkan tystnar. Vi måste våga fråga oss hur vi i kyrkan kan snacka om sex utan att börja i äktenskapet, utan liknelser om äppelskrutt, utan de krav och måsten som gjorde att jag fick panik. För en tonåring ligger äktenskapet ljusår bort, just nu står killen eller tjejen här med en exploderande kropp – vad ska man göra, nu?!
Hur möter kyrkan upp med en sund lära om att kroppen och alla känslor som är en Guds gåva? Utan att förtycka eller förneka?
Därför kan jag inte låta bli att tänka, att kanske en omdiskuterad film som Sparmageddon, om en killes kropp och vad som händer i den när han blir kär och kåt, vad som händer i alla unga tonåringars kroppar – tjejer som killar, kan vara till hjälp för oss vuxna. En möjlighet för oss att inleda de samtal vi aldrig får backa ifrån.
[ Avkragade diakonen leder upprop mot animerad film om spermier ]
