I år är det kyrkoval och diskussionen kommer säkerligen, som så många gånger tidigare, delvis att handla om de politiska partiernas roll i Svenska kyrkan.
Återkommande ser vi representanter för dessa partier som helt saknar kristen tro eller någon förankring i kyrkan. Det senaste exemplet är Socialdemokraternas valgeneral Dan Lundqvist Dahlin som i en artikel här i Dagen berättar att han saknar gudstro. Detta kan såklart upplevas som oerhört märkligt och direkt provocerande. Många liknar det med att vara engagerad i en fotbollsklubb utan att gilla fotboll.
Jag skulle dock vilja hävda att det egentligen inte är orimligt att Svenska kyrkan till stora delar styrs av människor likt Lundqvist Dahlin. Svenska kyrkan finansieras i huvudsak inte av bekännande kristna eller av människor med någon särskild uttalad tro. De flesta av Svenska kyrkans betalande medlemmar tror på ”något”, någon diffus gud med vissa kristna inslag, eller är ateister som tycker kyrkan är viktig för kultur och socialt arbete.
Bekännelsetrogna i Svenska kyrkan vill ofta behålla “hedningarnas” pengar men vill samtidigt inte att de ska ha inflytande.
— Sebastian Creutz
Bekännande kristna utgör en mycket liten del av Svenska kyrkans medlemmar. Lundqvist Dahlin kan således sägas representera en stor del av Svenska kyrkans betalande medlemmar.
Om man har en kyrkoorganisation som finansieras till den absoluta majoriteten av människor som inte är bekännande kristna, kan man inte bli bestört när dessa kräver inflytande.
Att det finns sekulära politiska partier i Svenska kyrkan är i första hand en konsekvens av att dess medlemmar hellre ger sitt förtroende till dem, än till mer inomkyrkliga grupper.
Bekännelsetrogna i Svenska kyrkan vill ofta behålla “hedningarnas” pengar men vill samtidigt inte att de ska ha inflytande. Jag tänkte länge så själv. Den kyrka man drömmer om är en kyrka med samma resurser som i dag, men tydligt styrd av bekännelsetrogna kristna. Detta är dock orimligt. Som Dagens ledarskribent Steven Crosson var inne på i en ledare i Dagen 20/2, är det galenskap att ett kristet trossamfund styrs av politiska partier. Men det är bara resultatet av den ännu större galenskapen, nämligen att det finansieras nästan helt av icke-troende!
[ Stefan Crosson: Typiskt S att välja kyrkovalsgeneral som inte tror på Gud ]
Även de mest levande församlingarna i Svenska kyrkan är totalt beroende av den “ekonomiska dopingen” det innebär att vara i Svenska kyrkan. Den är helt avgörande för att man ska kunna upprätthålla nuvarande mängd anställda, lönenivåer, lokaler och den breda verksamheten.
Jag tror inte att en enda församling i Svenska kyrkan hade överlevt, i alla fall inte i sin nuvarande form, om den tvingats leva på tionde och lekmannaengagemang, som en frikyrko- eller EFS-församling gör.
Därför är det kanske inte så konstigt att man trots allt sätter sitt hopp till en förändring i kyrkomötet och att personer som Lundqvist Dahlin ska lämna kyrkopolitiken, till förmån för mer bekännelsetrogna.
Jag menar dock att detta inte är en rimlig förväntan. Jag delar längtan efter en kyrka som är livskraftig och som leds av troende människor, stadigt rotade i både skrift och bekännelse. Men om detta ska bli verklighet måste man börja bryta beroendet av hedningarnas pengar. Annars får man fortsätta att leva med hedningarnas villkor.
