Debatt

Själavården är ingen plats för ”kristna hobbypsykologer”

SJÄLAVÅRD. Det som skiljer ett själavårdssamtal från psykoterapi är att man räknar med Guds aktiva närvaro, skriver Pernilla Eklund.

Tänker du att själavård är ungefär samma sak som psykoterapi, men att skillnaden är att den du pratar med är kristen och inte har så mycket utbildning? Ingen ”riktig” utbildning. Du är inte ensam om att tänka så, och jag tror att det finns behov att reda ut vad som är kyrkans uppdrag till skillnad från vårdens.

Allt sedan psykoterapin vuxit fram med Freud i spetsen har samhället mer och mer tagit över rollen som ”själasörjare”. Numer får människor samtalsbehandling via vården och får sätta ord på tankar, känslor och minnen tillsammans med en professionell lyssnare. Hjälp och vägledning ges utifrån olika metoder som man i forskning kunnat urskilja som hjälpsamma.

Inget fel med det. Men kyrkans uppdrag har i samma takt försvagats och förvirrats. Ska vi ge samma sak som vården, fast i en lite annan form som ”kristna hobbypsykologer”?

Det som skiljer ett själavårdssamtal från psykoterapi är att man räknar med Guds aktiva närvaro. Att Skaparen är på plats i rummet för att handla med sin skapelse.

Är vi rädda att personen vi vill hjälpa ska bli besviken om inte Gud skulle dyka upp?

—  Pernilla Eklund

Samtalet är ett trepartssamtal där själavårdaren mer har uppdraget att vara behjälplig i en process, likt en barnmorska som förlöser ett skeende och hjälper den andre in i en fördjupad gudsrelation. Erfarenheten av Gud blir hjälp på riktigt. Ändå möter jag studenter som läser själavård och diakoni som inte tydligt får lära sig att aktivt hjälpa människor att öppna sig för och lyssna in Guds tilltal och närvaro i de själsliga såren. De får inte träning i att ställa enkla frågor som: Vad finns det för inbjudan från Gud i det du brottas med? Vad säger Jesus? Vad gör han?

Är inte det märkligt? Kan det vara så att vi inte riktigt vågar tro att Gud kommer att uppenbara sig och förlitar oss mer på vår skicklighet som lyssnare eller rådgivare? På det vi kan lära från psykoterapin?

Är vi rädda att personen vi vill hjälpa ska bli besviken om inte Gud skulle dyka upp? Eller tänker vi att vi själva ska komma med råd och undervisning, så att vi ”fixar” problemet? Det känns bra för oss att lösa problem, då slipper vi vårt eget känslomässiga obehag av att den andre har det svårt.

Eller kan det vara så att vi tänker att det där med att höra från Gud bara hör till den andliga vägledningen? Jag får ibland höra att ett samtal i andlig vägledning handlar om att gudsrelationen ska få fördjupas medan ett själavårdssamtal handlar om det som rör det psykiska måendet.

Vad är poängen med en sådan uppdelning? Är det inte just en fördjupad kontakt med Gud som kan ge hjälp i själslig smärta och brottning? Är inte den helige Ande den bästa terapeuten som känner människans själ bättre än hon själv och vet vilket specifikt bemötande som blir till hjälp på riktigt? I så fall borde ett själavårdssamtal också alltid vara andlig vägledning.

Kyrkan har ett unikt uppdrag i kampen mot det globalt växande problemet med psykisk ohälsa. Inte bara för att vi kan erbjuda många friskfaktorer som gemenskap och meningsfull sysselsättning, inte bara för att den kristna läran ger trygghet i att ”tro rätt”, utan för att erfarenheten av Guds helande frid i de själsliga såren ger tröst, identitet, trygghet, hopp och mening.

Vården kan inte hjälpa människor med det. Det måste vi som kyrka göra.

Missförstå mig inte. Vården behövs och vi behöver samarbeta med den, sida vid sida. Låt dem göra det de är bra på. Men kyrkan behöver också räta på ryggen och tro att den har något unikt och viktigt att komma med: Att hjälpa människor upptäcka Guds närvaro och tilltal. För det behövs inga långa psykoterapeututbildningar (även om det förstås är jättebra att lära sig så mycket som möjligt om psyket, hjälpsamma samtalsverktyg och vad forskningen visar.)

Vill du hjälpa människor som brottas med själsliga sår? Träna då på att lyssna aktivt. Du behöver orka vara närvarande och stå ut med den andres smärta så att du kan dela den utan att försöka ”fixa” problemet. Ställ öppna frågor och spegla de svar du får.

Och när tillfälle ges, fråga: Kan Gud få komma in i det som är svårt?

Lita på att den andre faktiskt kan uppfatta något från Gud. Hjälp sedan den andre att utforska erfarenheten med frågor som: Vad uppfattar du från Gud och vad betyder det för dig?

Iklä dig inte rollen som terapeut. Var en medvandrare som litar till att den andre utifrån Guds kraft är kapabel att leda sig själv steg för steg i riktning mot det som är gott.

Kanske kan ordet själavårdscoach hjälpa oss att tydliggöra kyrkans roll och särskilja den från psykoterapi och behandling. Vi ger stöd, inte vård.

Om den helige Ande är den bästa terapeuten kan vi kristna stolt och frimodigt ge vårt bidrag i kampen mot den psykiska ohälsan. En lekmannarörelse som coachar i en tydlig riktning: In i Guds helande närvaro.

Fler artiklar för dig