Ulrik Josefsson delar i sin debattartikel Använder vi Bibelns ord för att legitimera våra egna? (28 januari) mycket tänkvärda reflektioner kring relationen förkunnelse och Bibeln. Likaså att hög bekännelse av Bibelns anspråk inte nödvändigtvis leder till ett flödande bibelbruk i gudstjänsten. Det är paradoxalt!
Om man följt med några decennier kan man konstatera att bibelläsning som inslag i gudstjänsten gått ner ganska dramatiskt i frikyrkliga församlingar. Ibland uteblir den helt med undantag för den text som predikanten utgår från i predikan.
Läseriet, som en frukt av att Bibeln trycktes i stora upplagor under 1800-talet, var en grogrund för väckelserna som bröt fram runt förra sekelskiftet. Devisen ”fram till urkristendom” som uttryck för strävan att följa den församlingsordning som avtecknar sig i Nya testamentet var länge det eftersträvansvärda idealet inom exempelvis pingströrelsen.
Om man går till Nya testamentets beskrivningar av sammankomster visar det sig att modellen ärvdes från synagogans gudstjänst. Eftersom Jesus hade för vana att gå i synagogan (Luk 4:16) var detta självklart också för apostlarna.
I allt väsentligt kommer den urkristna församlingsordningen och gudstjänsten från synagogan – församlingsledning, predikan, bön, sång, måltid, socialt arbete och inte minst skriftläsning.
Jesus kallades fram av mötesledaren i Nasarets synagoga och läste ur Jesajas bok. Av det man historiskt kan veta om synagogans gudstjänst under Jesus tid, kan man på utgå från att Jesus är en i raden av flera som i tur och ordning läste ur Skriften.
Hela Skriftens rikedom är Guds gåva till församlingen.
— Göran Lennartsson
I judisk tradition läste den sjunde personen inte bara ur Toran (Moseböckerna) utan även en profettext (Haftara). Det är vad som troligen hände i Nasarets synagoga, att Jesus efter sin toraläsning även läste veckans avsnitt ur Jesajas bokrulle.
I den judiska miljön lärde man sig i skolan att läsa och memorera Skriften (Gamla testamentet). I synagogan förvarades de 16 skriftrullarna till hela Skriften. Genom högläsning hörde man Guds ord och repeterade det man tidigare lärt utantill. Under århundradena har ordningen följts i synagogorna att under ett år läsa ut de fem Moseböckerna och sedan börja om från början.
Detta var självklart i den urkristna tiden och till läsningen av den hebreiska Bibeln fogande man i de tidiga kristna församlingen skrifter som härrörde från apostlar. Det är så Nya testamentes 27 texter formas – genom högläsning av de fyra evangelierna, Paulus tretton brev, Apostlagärningarna och de övriga skrifterna som ingår i Nya testamentet.
Det var den Andemättade gudstjänsten som mejslade ut Nya testamentet genom högläsning, eftersom inga andra skrifter än ”gudsinandade” (2 Tim 3:16) släpptes fram i gudstjänsten. Kyrkomöte bekräftade senare att dessa skrifter varit universellt i bruk i församlingarnas gudstjänst från äldsta tid och stämde med apostlarnas lära och liv.
[ Läs tidigare inlägg | Ulrik Josefsson: Använder vi Bibelns ord för att legitimera våra egna? ]
Här har vi i vår tid en riktningsgivare att hålla oss till. Att inte ständigt komma tillbaka till en handfull favorittexter som kan tendera att bli en ”kanon i kanon”. Hela Skriftens rikedom är Guds gåva till församlingen.
De tekniska hjälpmedlen är en stor tillgång för ett tillämpa denna urkristna praxis. Storbildskärmar inte bara hjälper församlingen att följa med i predikantens bibelutläggning, utan är utmärkt vid 10–15 minuters innantilläsning eftersom alla kan följa med i samma text.
Varför inte låta flera personer i olika åldrar växelläsa, löpande läsning av hela bibelböcker från både Gamla och Nya testamentet – varje vecka.
Nog har vi väl förtroende för att bibelordet håller att högläsas när vi är tillsammans? Högläsning av Bibeln är väl högtidsstunder snarare än slöseri med gudstjänsttiden? Troligen kommer det också att stimulera den personliga bibelläsningen hemma.
[ Snart finns bara 1 av 10 kyrkomusiker kvar: ”Ett arv kan gå förlorat” ]
