För någon vecka sedan var Sveriges pingstpastorer samlade till konferens. Dagar av varm gemenskap, god undervisning och stark inspiration präglades av både utmaning och reflektion.
En av de frågeställningar jag bär med mig från Pingst Pastor gäller Bibelns plats i våra församlingars och medlemmars liv. Bibelbruket betonades och diskuterades och för mig blir grundfrågorna: Var väcks intresset för Bibeln? Vilken roll kan och bör vi som predikanter spela?
Jag har själv varit predikant i mer än 40 år och 25 av dem har jag också arbetat med att träna och forma predikanter.
Predikanten, särskilt i pingstsammanhang, är förebild, auktoritet och den som mer än andra sätter tonen och tar ut riktningen i församlingen. Jag frågar mig själv om jag har predikat så att det väckt intresse för och hunger efter Bibeln?
I ett av passen på konferensen sa paret Pommer, kursledare för Pingstskolornas bibelskola Equip på Cypern, att en del kursdeltagare inte har så stor kunskap om Bibeln eller vana att läsa den. Därför lägger man fokus på att läsa just Bibeln och inte texter om den.
Det finns ett samband mellan intresset, eller ointresset, för Bibeln och hur vi som predikanter predikar.
— Ulrik Josefsson
I ett annat pass utmanade Simon Holst till modigt ledarskap utifrån texter i Haggai om återuppbyggnaden av templet. Undervisningen var en illustration av hur Bibeln ger den innehållsliga riktningen för ett budskap snarare än att vara ett instrument för predikantens eget budskap.
För mig blev dessa två sessioner i kombination viktiga. Jag tror nämligen att det finns ett samband mellan intresset, eller ointresset, för Bibeln och hur vi som predikanter predikar.
Teologen Carol Noren tecknar i boken The Study of Liturgy tre huvudtyper av gudstjänster: 1. Ordet (Bibeln) och bordet (nattvarden) som komplement 2. Ordet som gudstjänstens centrum och 3. Ordet som katalysator för överlåtelse, omvändelse eller bara en känsla av inspiration.
Alla kategoriseringar är förenklingar men kan hjälpa oss att förstå. Min bedömning är att Pingströrelsens huvudgudstjänster över tid har rört sig från kategori två till tre: Ordet som katalysator och redskap för eftermötets överlåtelse och känsla av närvaro.
I en ganska ny artikel i Scandinavian Journal for Leadership and Theology analyserar Greger Andersson hur svenska pingstpredikanter tolkar Bibeln. Förhållandet mellan gudsordet och predikantorden ställs på sin spets.
Studien visar att Bibeln i regel används för att slå fast den egna teologin och för att leda åhörarna till ett mer överlåtet liv. Man kan säga att Bibeln används i predikan för att ”teologisera” och ge legitimitet åt de egna orden, eller mer tillspetsat: Att Bibelns ord blir redskap för mina ”predikantord” snarare än tvärt om.
[ ”Bibelläsning är ett bra sätt att få fart på sitt kristna liv” ]
Ytterligare ett utmanande exempel är studier från USA som visar att de grupper som har högst bekännelse till Bibeln paradoxalt nog verkar vara de som tar sig störst friheter i hur bibelorden ska tolkas och användas.
En som diskuterar detta är Cheryl B Johns i boken Helig, farlig och gåtfull. Jag är inte säker på att hennes slutsatser fullt ut är tillämpliga i Sverige men det är ändå värt att reflektera över förhållandet mellan bibelsyn och bibelbruk.
Därför vill jag ge några uppmaningar till oss alla som predikar. Det första är just att predika Guds ord. Låt Guds ord vara det som talas, inte bara det som underbygger det som talas. Om Guds ord sätts i centrum för predikan kommer det väcka intresse för Bibeln men också visa att det är viktigt att läsa och leva den.
Den andra uppmaningen är att predika så att samtal och frågor väcks. Predikanten måste inte svara på alla frågor i predikan. Ibland tjänar budskapet faktiskt på att frågor uppstår.
I Tomas Kroksmarks analys av Jesus pedagogik i boken Didaskalos är en av slutsatserna att storheten i Jesus undervisning är att han just ställer och väcker frågor. Tänk om våra predikningar i högre grad ledde till att åhörarna går hem, funderar vidare och läser själva så att bearbetning av predikans budskap fortsätter in i söndagsmiddagen.
[ Kritiken och fördelarna med sju av bibelöversättningarna ]
Den tredje uppmaningen, som kanske går utöver själva förkunnelsen, är att skapa rum för det gemensamma läsandet och bibelsamtalet.
Det var en av Pommers uppmaningar: att läsa tillsammans som ett stöd för den personliga läsningen. Vi ser vad gemensamt läsande och bibelsamtal skapar på ”missionsfältet” genom DBS – kanske kan det tillämpas mer även här?
Jag drömmer om att alla vi som talar om och tror på kraften i Guds ord också i högre grad också skulle praktisera det i ett fördjupat bibelbruk. Jag drömmer om en ökad bibelanvändning där predikan tjänar som exempel och inspirationskälla.
I Apostlagärningarna beskrivs den tidiga växande kyrkan återkommande med orden: “Guds ord hade framgång.” Den grundhållningen drömmer jag om i våra församlingar.
Jag drömmer också om att när ungas intresse för Jesus växer så ska det förankras i den viktigaste källan till kunskap och erfarenhet av honom – Guds ord.
Gud har det yttersta ansvaret för sitt rike och sin församling men vi som predikanter har fått en del av det delegerat. Låt oss därför predika så att det bidrar till omvändelse och inspiration men alltid med och genom Guds ord.
