Att diktaturregimen i Iran har satt fängslanden av oskyldiga europeiska medborgare i system är ett lika välkänt som upprörande faktum. Av det skälet såg det ut som ännu ett fall av statskontrollerat gisslantagande när den italienska journalisten Cecilia Sala strax före jul greps i Teheran och fördes till det beryktade Evinfängelset. Med gällande journalistvisum hade hon några dagar tidigare anlänt för att göra reportage för tidningen Il Foglio.
Frihetsberövandet av 29-åriga Cecilia Sala skedde inte av någon tillfällighet. Bara några dagar innan hade den iranske ingenjören Mohammed Abedini arresterats av italiensk polis på Malprensaflygplatsen i Milano. Gripandet skedde på uppdrag av USA där Abedini är åtalad för att ha levererat komponenter till drönare som 2023 attackerade och dödade tre amerikanska soldater i Jordanien.
Mot den bakgrunden är det sannolikt att den italienska journalisten greps för att användas som bricka i ett förhandlingsspel, ytterst syftande till en utväxling av fångar.
Nu blev det emellertid inte någon fångutväxling. Efter 20 dagar i en av Evinfängelsets isoleringsceller släpptes Cecilia Sala den 8 januari. Exakt vad som ligger bakom den plötsliga frigivningen är i dagsläget inte känt, mycket tyder dock på att den italienska regeringens politiska beslutsamhet fick avgörande betydelse.
I över åtta år har den dödsdömde forskaren vid Karolinska institutet hållits inspärrad av gisslanregimen i Iran, utan att sittande svenska regeringar ens har krävt en omedelbar frigivning.
— Lars Adaktusson
Utan att ge avkall på sekretess och diskreta kontakter valde regeringskansliet i Rom att redan efter några dagar bekräfta fängslandet av Cecilia Sala.
Samtidigt hanterades fallet på högsta politiska nivå, vilket framgick när premiärminister Giorgia Meloni personligen tog flyget över Atlanten för en blixtvisit hos USA:s tillträdande president, Donald Trump. Att mötets mest angelägna fråga handlade om fallet Sala framgick av såväl italienska som internationella medier.
Parallellt med detta agerade Italiens utrikesminister, Antonio Tajani, på europeisk nivå. Snabba initiativ togs till möten och överläggningar med utrikesministrarna i Frankrike, Tyskland och Storbritannien, samtliga med erfarenhet av liknande konsulära ärenden.
Trots att varje enskilt EU-land är ansvarigt för sina medborgare, valde den italienska regeringen att även samordna sitt agerande med Bryssel. Den politiska styrkan i EU:s gemensamma institutioner och utrikestjänst blev en faktor i kontakterna med den iranska regimen.
Att krav på ett frisläppande av den italienska journalisten tydligt uttalades offentligt av såväl EU:s Höga representant för utrikespolitiken som ledande företrädare i ett antal europeiska länder, skickade en viktig signal. För de styrande i Teheran stod det klart att ärendet inte enbart var en bilateral angelägenhet, utan riskerade att leda till förvecklingar med fler länder i Europa.
Medan Cecilia Sala fortfarande satt fängslad klargjorde den franska regeringen, utan inlindad diplomati, att islamiska republikens frihetsberövanden av europeiska medborgare aldrig kan tolereras.
Explicit krävde utrikesminister Jean-Noel Barrot att även tre fransmän fängslade i Teheran under närmast tortyrliknande förhållanden omgående skulle friges. Med tillägget att ”framtida band och ett eventuellt upphävande av sanktionerna kommer att bero på deras öde”.
Det sammantagna politiska trycket på Iran och de koordinerade diplomatiska ansträngningarna för Salas frigivning, visar att även en av världens mest brutala diktaturer går att påverka.
För det svenska utrikesdepartementet, vars arbete i liknande fall knappast präglats av genomtänkta strategier och diplomatisk skicklighet, bör detta leda till eftertanke.
Under kristallkronorna i Arvfurstens palats borde nu specialstudier genomföras av det italienska utrikesdepartementets engagemang, handlingskraft och enastående förmåga att inkludera såväl den fängslades familj som den politiska oppositionen i arbetet.
[ Irans övervakning av konvertiter oroar: ”De har stenkoll på oss alla” ]
Erfarenheterna bör sedan omsättas praktiskt, i fallet Ahmadreza Djalali. I över åtta år har den dödsdömde forskaren vid Karolinska institutet hållits inspärrad av gisslanregimen i Iran, utan att sittande svenska regeringar ens har krävt en omedelbar frigivning. Till detta kommer att tvåbarnspappan Djalali övergavs och exkluderades i den fångutväxling med Iran som ägde rum i juni förra året.
Det säger sig självt att hans situation därmed är allvarligare och mer utsatt än tidigare. Därför måste ansträngningarna för en frigivning omedelbart intensifieras och samarbete med andra länder fördjupas. EU:s potential och gemensamma förmåga måste fullt ut tas tillvara, samtidigt som regeringen följer Frankrikes exempel och villkorar en lättnad av sanktionerna med en frigivning av den svenske medborgaren Djalali.
Till detta kommer att en oberoende kommission måste tillsättas för att granska hur fallet hanterats genom åren. Förhoppningsvis kan det leda reviderade synsätt och en fungerande konsulär strategi, liknande den som ledde till Cecilia Salas frigivning och som samma dag hyllades av den italienske oppositionspolitikern, Giuseppe Conte: ”En applåd för hela vår leverantörskedja, från regeringen och diplomatin till de myndigheter som gjorde detta resultat möjligt”.
[ Myndigheter: Ta bort språkbruk som anspelar på tro och religion ]
