Debatten om WAO church har ännu inte berört det jag menar är den innersta kärnfrågan, nämligen synen på hur Gud sägs ge olika slags uppenbarelse beroende på om man är ledare eller inte.
Jag har utförligt studerat väckelser och förnyelserörelser och sett hur illa det kan gå när man har den syn som beskrivs av Bertil Swärd i debattartikeln Där alla ska vara med och bestämma är det ofta stagnation.
Jag utgår till noll procent från vad som sagts av församlingens kritiker. Oavsett vilka drivkrafter de haft är det dock ett tecken på bristande mognad att kritiken avfärdas, vilket jag skrivit om i en gästkrönika i Dagen: Illasinnade kritiker kan vara den bästa sorten.
Just det synsätt som Swärd beskriver gör det dock mindre troligt att ett sådant lyssnande kommer till stånd. Låt mig citera hela stycket:
”Det är pastorns funktion att gå i spetsen och leda. Och när den helige Ande har satt vissa, inte alla, att leda så ger han dem också en speciell smörjelse att se i vilken riktning han ska leda sin församling. Den helige Ande ger ju var och en av oss smörjelsen, förmågan, att utföra just den uppgift han kallat oss till och tjänsterna är ju olika och därmed smörjelsen även om allt kommer från samme helige Ande. Och pastorn får av Gud just smörjelsen att leda.”
Den lära Swärd beskriver är inte bara felaktig, den är också farlig, eftersom den omöjliggör att ledarna prövas.
— Lars Gunther
Här finns för det första ett språkproblem. Inom pingstkarismatiska sammanhang talas det om ”smörjelse” på ett obibliskt sätt. I det nya förbundet är Kristus den smorde – det är ju vad titeln betyder – och sedan är alla smorda.
Lägg märke till hur ordet används på ett demokratiserande sätt i 1 Joh 2:20 och 27. Specialiserade smörjelser är raka motsatsen till detta (en utförlig förklaring ges i avsnittet Exploring The Anointing: What Is The Anointing And How Do You Get It? Av The Remnant Radio).
Låt mig nu steelmanna Swärd (det vill säga: lyfta fram den motsatta sidans argument om möjligt bättre än vad de själva förmår göra, och först därefter föra fram sin egna motargument).
Vi struntar i ordet smörjelse och tittar på själva idén. Lär oss Nya testamentet att församlingens ledare genom Anden får något slags syn för att hitta ”riktningen” för församlingen? Om svaret är att ledarna får det på ett exklusivt sätt är svaret definitivt nej.
Och just här uppstår problemet. Swärd talar om en ”speciell smörjelse att se”, som andra alltså inte får. Det som avses är att det finns en tänkt gudomlig ordning där ledaren ges en ”förmåga” som andra saknar. Jag har sett en uppsjö av predikningar, artiklar och böcker där detta sägs i klartext, främst från trosrörelsen och den Nya apostoliska reformationen.
[ Pastorsparet i Wao Church: Vi känner inte igen oss i kritiken ]
Läran är felaktig. Den finns inte i Bibelns texter. Den hittas inte genom sund exeges, utan genom extrapolering. Bibelord anförs självklart till dess försvar, men bara genom att de ryckts loss från sitt sammanhang.
Här kommer en utmaning till Bertil Swärd: Visa mig en enda seriöst arbetande bibeltrogen exeget som ger dig vatten på din kvarn!
Nya testamentet talar visserligen om ledarskap som en Andens gåva (Rom 12:8), men det som avses är ledarens drivkraft, själva nitiskheten (för exeges, se James Dunns banbrytande bok Jesus and The Spirit.)
När goda ledare beskrivs sägs inte ett ord om deras speciella uppenbarelser (1 Tim 5:17) och versen om att ledare ska lydas motiverar uppmaningen med deras omsorg om de troende (Heb 13:17).
[ Läs tidigare inlägg | Där alla ska vara med och bestämma är det ofta stagnation ]
Det slags uppmaning som Paulus riktar till alla församlingsmedlemmar i Andra Korinthierbrevet 11, att inte stå ut med dem som utger sig för att vara ”superapostlar”, fungerar inte med Swärds syn.
Superapostlarna hade ju bara kunnat hänvisa till sin ”speciella förmåga”. Det är över huvud taget ett genomgående drag i breven att alla i församlingen är mottagare av de uppmaningar som gäller saker som behöver förändras eller göras.
Den lära Swärd beskriver är inte bara felaktig, den är också farlig, eftersom den omöjliggör att ledarna prövas. Ledaren är ju insatt av Anden och exklusivt vägledd av Anden, enligt Swärd.
En sådan ledare ska inte bara följas för sin lämplighets skull – vilket är de enda kriterierna i pastoralbreven – utan för att Gud själv antas ha upprättat en ordning, en hierarki.
Då måste den som ifrågasätter ledaren per definition vara driven av en annan ande än Guds. Det finns några alternativ som brukar dyka upp, ”kritikens ande”, ”Absaloms ande” eller den som John Paul Jackson uppfann när några kvinnor inte köpte allt han sa och gjorde i Kansas City på 1980-talets slut, ”Isebels ande”.
Jag vet inte om någon i WAO church har fått höra att de är drivna av sådana andemakter, men jag vet att denna lära förr eller senare gör att man hamnar där. Vi har sett den i aktion förut. Prognoserna är inte goda.
Men långt innan man hamnat ända där uppstår likväl en utbredd skada. Ledare med denna ställning mobiliserar mycket riktigt medlemmarna. Det händer saker! Men med denna ledarskapssyn infantiliserar man också medlemmarna. De mognar inte.
Ledare ska utrusta alla att tjäna så att vi kan mogna (Ef 4:11–16). Ledare är därför de som vi kan ta efter (Heb 13:7), inte de som har en exklusiv smörjelse som andra aldrig kan få.
