Strax innan jul förra året bidrog Simon Johansson med ett välformulerat inlägg på debatt där han behandlade singelskap och celibat utifrån ett kristet perspektiv.
Sammanfattningsvis poängterade han att de som är singlar på inget sätt har ett lägre värde, eller är sämre, än de som är gifta. Detta håller jag med om fullt ut.
Men när vi pratar om singelskap, äktenskap och celibat är det lätt att vi presenterar en förenklad bild. Det är vanligt att vi talar om perioden av singelskap som en tid för oss att söka Gud, och där Gud i sin tur får utrusta och använda oss.
Detta stämmer. Sedan kan vi ibland dra slutsatsen att man efteråt gifter sig – om det är det man vill – eller blir kallad till ett liv i celibat. Stämmer detta?
Verkligheten är mer invecklad än så, och det finns en dimension av singelskap som lätt förminskas eller glöms bort, nämligen det ofrivilliga singelskapet. Och detta är helt annorlunda från det vi kan kalla frivilligt singelskap: medan det frivilliga singelskapet är en period av gemenskap med Gud som bygger upp individen i sin tro, är det ofrivilliga singelskapet en period av ensamhet som kan komma att undergräva individens trygghet i Gud.
Medan det frivilliga singelskapet är en period av gemenskap med Gud som bygger upp individen i sin tro, är det ofrivilliga singelskapet en period av ensamhet som kan komma att undergräva individens trygghet i Gud.
— Aron Kjösnes
Dessutom – där det frivilliga singelskapet möjliggör för individen att ge sig hän åt att tjäna Gud, leder det ofrivilliga singelskapet alltför ofta till att individen drar sig undan, sluter sig, och ibland lämnar kyrkans liv.
Dessa två typer av singelskap är diametralt motsatta varandra. Ändå bakas de lätt ihop till en enda form av singelskap. Resultatet blir att människor i kyrkan som är singlar mot sin vilja lätt glöms bort.
Vad jag menar med att det ofrivilliga singelskapet kan leda till tvivel på Guds godhet och makt är att denna period av ovälkommet singelskap – där längtan efter familj är stor men inte möts – inbjuder individen till att ifrågasätta sin situation.
”Varför dröjer Gud? Vill han inte att jag ska gifta mig? Om inte, varför? Och om han ändå vill, varför hjälper han mig inte då? Har jag gjort något misstag? Är min längtan fel? Eller kanske är det jag som helt enkelt är fel?”
[ Läs tidigare inlägg | Simon Johansson: Celibat är ett fullvärdigt alternativ till äktenskap ]
Kärnan i dessa frågor är: Vem är Gud, och vem är jag, om jag nu förblir ensam mot min vilja?
I dag är det fler och fler som kämpar – och som kommer att kämpa – med dessa frågor livet ut som ofrivilliga singlar. Andra väljer i stället att omvärdera sin situation utifrån kyrkans undervisning om celibat.
Man kan höra vissa säga: ”Kanske har Gud kallat mig till ett liv i celibat ändå.” Deras hjärtas rop talar för något annat, men verkligheten kan upplevas hopplös. Då är det lätt att celibat blir ett sätt för dem som lider att rationalisera sin egen situation och försona sig med sin ensamhet genom att lägga orsaken till den hos Gud.
Men stämmer detta? Är det verkligen så att Gud kallar dem som ändå har en stark längtan efter familj och gemenskap till ett liv i singelskap?
Tveksamt, för Jesus säger själv i Matteus 7:7-11: ”Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, eller en orm, när han ber om en fisk? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom.”
Kyrkan behöver ta denna nöd på allvar. Vi är Jesu händer och fötter, och det är genom oss som Guds vilja tillåts verka och förmedla liv och hopp till dem som kämpar i sin ensamhet.
Tyvärr har kyrkan alltför ofta blundat för dessa behov. Kanske har de upplevts som ”småsaker” eller ”fel problem”. Men mest troligt så har kyrkans ledare saknat insikt i hur det är att brottas med denna typ av ofrivilligt singelskap.
[ Påven: Jag skulle hellre dö än upphäva celibatet ]
Enligt vissa siffror är så mycket som 95 procent av alla västvärldens pastorer själva gifta – en statistik som grovt skiljer sig från det man möter i kyrkbänkarna. Detta medför att det kan vara svårt för vissa ledare att sätta sig in i de utmaningar och känslor som dagens singlar brottas med.
Att i det läget presentera celibat som ett alternativ till äktenskapet kan då upplevas känslokallt om man inte tar sin pastorala uppgift på allvar utan gör individen själv ansvarig för sin egen själavård och vägledning. Och tämligen ironiskt blir det också när de som förmedlar detta budskap så ofta själva är gifta.
För att avrunda så kommer vi inte undan det faktum att det finns ett växande antal människor inom våra sammanhang som lider nöd inom detta område av livet. Och vi behöver bemöta dessa med pastoral omsorg och vägledning. För i Guds rike är inga behov för små.
Samtidigt får vi inte, som Simon Johansson poängterar, bemöta denna nöd på ett sätt som sätter äktenskapet och dem som är gifta på en piedestal. Då leder även detta till att människor far illa.
Vi kan inte förhasta oss och välja bara det ena eller det andra: vi måste både kunna presentera singellivet som fullvärdigt och samtidigt också bemöta det behov av pastoral omsorg som det ofrivilliga singelskapet förorsakar.
