Dagen har på ett förtjänstfullt sätt bidragit med några debattartiklar, där könsroller och äktenskap och tillhörande konsekvenser för samhället har diskuterats, ett samtal som initierades genom Jeremiah Karlssons debattartikel om det han benämner som en “feminisering av samhället”.
Andreas Thorell menar i en replik att vi ska sluta ställa män mot kvinnor. Vi håller med. Vi håller också i allt väsentligt med den senaste artikeln av Annette Westöö och Ralf Ebel, men vi skulle vilja zooma ut lite och belysa samhällsutvecklingen i ett lite större ideologiskt perspektiv.
Debattartiklarna har alla snuddat vid fenomen som har betydelse för hur samhällsutvecklingen har varit, men de har inte relaterat till den underliggande ideologiska plattform som funnits i svensk politik och kulturdebatt sedan 1960-talet, nämligen postmodernismen.
Det är så länge sedan att vi nästan ser den ideologin som normaltillståndet, men postmodernismen är ganska radikala och delvis omvälvande idéer som ligger till grund för, hur framför allt partierna till vänster, har omvandlat samhället.
Klasskampen visade sig vara en ganska dålig grund som motivation för samhällsförändring. Sverige gick som tåget och (nästan) ingen var längre intresserad av revolution. Så vad gör man då, om själva kampen är en viktig del av partiprogrammet?
Några vänsterradikala franska filosofer (bland andra Jacques Derrida och Michel Foucault) utvecklade på 1960-talet en tankebyggnad som till stora delar ersatt den gamla. Den går ut på att dela in befolkningen i landet i grupper utifrån ett maktperspektiv (intersektionalitet) och sedan föra kampen mellan grupperna.
Vita heterosexuella män är högst upp på skalan och ska fråntas sin maktposition. Kvinnor, barn, invandrare, homosexuella och andra mer eller mindre missgynnade eller förtryckta grupper ska gynnas av samhällsförändringarna. Inte så konstigt då att män känner sig motarbetade.
Inte så konstigt då att män känner sig motarbetade.
— Crister Andersson, IngaLena Tellström och Jan Blomgren
Det patriarkala samhället skulle rivas ner och ett rättvist och jämlikt växa fram. Kampen fördes, och förs fortfarande, genom att gamla normer byts ut (normkritik) och maktstrukturer ifrågasätts (patriarkatet). Befolkningen görs medveten (woke) och utbildningssystem och departement befolkas av personer med rätt åsikter (den långa marschen genom institutionerna). Motståndare tystas, ofta med hjälp av personangrepp (cancelering).
En utförligare beskrivning går att få i Stephen Hicks utmärkta bok Postmodernismens förklaring (2015).
Att se sambandet mellan en postmodern ideologisk grundsyn och de samhällsförändringar vi sett de senaste 60 åren är inte raketforskning. Några exempel: Äktenskapet är bara ett av flera möjliga samlivsalternativ, samkönade eller inte.
Lärarnas auktoritet har ersatts av värdegrunder och jämställdhetsplaner. Sanningsanspråk har ersatts av ”olika perspektiv”. De stora, ”gammalmodiga” berättelserna, till exempel den kristna tron, har ersatts av egenkonstruerade omvärldsuppfattningar (konstruktivism).
Så ställs män mot kvinnor, svenskar mot invandrare, hbtq mot hetero, höger mot vänster, lärare mot elever och så vidare i en mycket destruktiv diskurs.
De konstruktiva, nyanserade samtalen tystnar och vi får ett alltmer polariserat samhälle. Den politiska debatten och kulturdebatten innehåller fler personangrepp än sakargument. Partiernas jakt på väljare går före vad som är bra för Sverige. Kyrkan blir en tummelplats för politiska intressen.
[ Läs tidigare inlägg | Jeremiah Karlsson: En kvinna per man är som en gråsossig genialitet ]
Vi menar givetvis inte att man ska sluta försöka skapa ett jämlikt och bra samhälle. Frågan är bara hur det ska gå till.
Tankemodellen går till exempel också igen i konflikten i Gaza, där Israel är den överordnade och förtryckande parten och palestinierna förtryckta. Nyanserade offentliga resonemang i den frågan är tyvärr nästan inte längre möjliga.
Som kristna är det viktigt att veta vilka tankemodeller vi använder. Vår viktigaste ideologiska grundplatta är den förmoderna kristna synen på världen, samhället och människan. Den moderna synen har vi ganska väl jämkat ihop med den förmoderna. Den förutsätter inte att Gud finns, men förnekar det inte heller. Den postmoderna filosofin är i grunden marxistisk och därmed gudsfientlig (även om inte alla marxister är det).
Kyrkan har ett unikt och revolutionerande budskap formulerat av Paulus i Galaterbrevet kapitel 3, där han tar sig an tre stora konflikthärdar; etnicitet, klass och kön. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”. Alltså ganska precis tvärt emot det postmoderna narrativet!
Kristna värderingar har överlevt 2000 år och har provats i snart sagt alla politiska och kulturella sammanhang. De har också påverkat västerländsk kultur mycket mer än de flesta har en aning om.
Vi kan med frimodighet hävda att vi sitter på en skatt. Marxismen, däremot, har provats många gånger och har misslyckats varje gång att skapa ett människovärdigt samhälle.
