Herdar är ett återkommande tema i Bibeln i såväl Gamla som Nya testamentet. Jesus kallar sig själv för den gode herden och säger att fåren känner igen honom på hans röst. Inom kyrkan har vi lånat ordet pastor som betyder just herde.
När nu en debatt om församlingsledarskap och pastorstjänsten uppstått i spåren av Dagens granskning av Wao church i och med bibelläraren Bertil Swärds debattartikel 18/12, är det värdefullt att närmare undersöka vad det innebär om man som pastor vill vara den sorts herde som beskrivs i Bibeln.
Begreppet är mångfacetterat men jag tror att man kan slå fast vissa grundförutsättningar. Jag har lång erfarenhet av att leda både små och stora organisationer i näringslivet. Det oroar mig därför när man i olika kyrkliga sammanhang tror att en modern managementkultur från näringslivet har bäring på en Guds församling. Inte sällan är det också personer som varit mer eller mindre framgångsrika i näringslivet som intar ledande roller i en församling.
Herdar kan i en sådan kontext få gemensamma drag med chefer och församlingsarbetet tenderar att börja handla om mycket annat än det församlingen är ämnad för.
En pastor kan därför aldrig göra karriär i den mening som vi vanligtvis ger detta ord. En person med sådana ambitioner ska nog söka andra arbetsuppgifter.
— Staffan Sundkvist
Herdar under såväl Gamla som Nya testamentets tid stod långt ned i den sociala hierarkin. Ett återkommande tema när det gäller andligt ledarskap är också att Gud vänder på begreppen. När David inleder psalmen med orden ”Herren är min herde” så understryker han detta. Hur kan någon vara både Herre och herde samtidigt? Den störste är den som tjänar.
Det är därför ingen slump att herdarna var de första som fick veta att Jesus hade fötts. En herde är en person som vakar över sin hjord och är beredd att göra stora personliga uppoffringar för att skydda och leda. En herde är till för fåren och inte tvärtom. På så sätt kan man säga att en pastor i en församling måste finna sin plats ”längst ned” i hierarkin med uppgiften att tjäna, vilket Nima Motallebzadeh så fint beskriver i sin replik.
En pastor kan därför aldrig göra karriär i den mening som vi vanligtvis ger detta ord. En person med sådana ambitioner ska nog söka andra arbetsuppgifter.
[ Läs tidigare inlägg | Bertil Swärd: Där alla ska vara med och bestämma är det ofta stagnation ]
I dag höjs allt fler röster för att vi ska hitta starka ledare även i en församling. Man ställer det mot att mer ”demokratiska organisationer” inte producerar de resultat som de borde – Swärd är inne på detta spår när han skriver ”Men där alla ska vara med och bestämma är det ofta stagnation”.
Demokrati är förvisso inte alltid en effektiv styrelseform men i politiska sammanhang är den bästa som står oss tillbuds. Men jag tror man går vilse om man ställer ett demokratibegrepp mot ett starkt ledarskap när man organiserar en församling.
I en församling finns bara en auktoritet och det är Gud och hans Ord. Vad som är Guds ord kan förvisso ibland vara föremål för tolkning men inte desto mindre är det sanningen och sanningen kan aldrig bli föremål för omröstning i något slags demokratisk process. Alla kristna, oavsett om man kallar sig ledare eller inte, måste förhålla sig till detta. Det finns alltför många exempel på när personer eller grupper av personer hamnar snett i läsningen av Guds ord. Ofta beror det på att man ser det man vill se snarare än vad som faktiskt står att läsa.
Jag växte upp i en pingstförsamling och där fanns en äldstekår som bland annat hade till uppgift att korrigera pastorn eller varandra när det behövdes. De andliga nådegåvorna är av många olika slag och alltid fördelade på flera personer. Det är därför farligt om en person eller en liten grupp personer inbillar sig och andra att de besitter samtliga nådegåvor som behövs för en sund församling.
I själva verket är det helt nödvändigt i varje församling att man ger utrymme åt medlemmarnas särskilda gåvor. Ju fler som deltar i detta arbete desto bättre. Sannolikheten för att Anden ska leda en sådan församling rätt ökar dramatiskt och i någon mening skulle man kunna kalla detta för församlingsdemokrati – men en demokrati som har Andens ledning som orubbligt fundament.
Att hamna i diskussioner huruvida pastor x har rätt eller jag följer pastor y eftersom den församlingen växer är därför något som inte anstår någon som vill kalla sig kristen. För en kristen finns bara en auktoritet och vi ska aldrig följa någon annan än Jesus Kristus. När vi tappar det fokuset börjar vi se på medmänniskor som objekt som ska ”frälsas” och medlemsstatistiken blir ett slags betyg på framgång. Att det inte är så enkelt sätter Fernando Vasquez fingret på i sin replik Stark tillväxt och hängivna medlemmar är inte bevis på en sund kyrka.
Med ett sådant synsätt riskerar vi också att förlora den enda drivkraften vi ska ha i ett församlingsarbete, den äkta kärleken till medmänniskan. Pastorn tappar också lätt fotfästet, ställer sig längst fram och glömmer bort att hans eller hennes roll är att vara en självuppoffrande tjänare, inte en megafon utåt eller någon som finner sin största tillfredsställelse i höga medlemssiffror eller uppskattande ord från omgivningen.
