Jag tänker på den julen när vi var helt ensamma i lägenheten, jag och min lillebror. Pappa sitter inne. Jag kan känna mammas ångest när vi möts i hallen, hennes ensamhet hänger som rök i luften. Hon är på ständig flykt och hon tar varje chans hon kan att fly hemmet och bedöva sig med spriten.
Hon vänder oss ryggen, och smäller igen dörren efter sig. Ensamheten är smittsam, lukten av den sätter sig i mina kläder och i mitt hår. Vi är ensamma tillsammans, jag och min lillebror.
Ångest, oro och rädsla ligger som smuts över hela lägenheten. Det finns inga julstjärnor och ingen julkalender att räkna ner dagarna till julafton med. Det finns inga tecken på att julen alls är på ingång.
Min storebror är på väg ut för att tysta sin ångest med droger, kanske göra ett tillslag mot butiken på torget och jag vet att julen kommer att bli ensam och mörk för oss. Vad finns där att fira?
Vägg i vägg med min julafton bor en familj där både mamma och pappa är hemma. Det doftar av saffran i trappuppgången och i deras fönster hänger en gammaldags julstjärna som jag brukar titta på utifrån när jag kommer hem från skolan. Jag har sett kassarna som grannen kånkar på, in genom den trånga hissdörren och upp till vår våning – men in genom deras dörr och inte min. Ibland hörs det musik därifrån och jag undrar om deras lägenhet också är fylld av ångest, rädsla och ensamhet? Det låter inte så, för ljuden från deras hem skiljer sig från ljuden i mitt hem.
Det där, som jag inte kan sätta ord på men som låter som musik i mitt hjärta. Deras jul är som ett vykort med pepparkakor, paket under granen och gemenskap, de har varandra. De har mycket att fira.
Det här är Sverige i dag. Misären bor granne med perfektionen. De möts bara snabbt i trappuppgång utan att dela något med varandra. Jag får en bild av den förlorade sonen, hemmet som lever i ångest och som har förlorat hoppet och syftet med livet. Och lyckliga familjen intill, sonen som är kvar i Faderns hus och som har allt han behöver och mer därtill. Så nära varandra men ändå så långt ifrån.
Jesus längtar så efter att de vilsna ska få komma hem, samtidigt som Han innerligt vill att den som har allt ska förstå värdet av det och dela med sig.
Tänk om min granne hade knackat på hos oss och bjudit in oss i den trygghet och gemenskap som vi så längtade efter.
— Flavia Perez
Tänk om väggarna och dörrarna i våra hem och våra församlingar kunde sprängas öppna av en kärleksflod där man visar lika stor omsorg om sin granne som om sig själv? Att vi vore så indränkta av Guds kärlek att vi vågade möta det okända, knacka på grannens dörr och möta den som lever i svinstian, förlorad och smutsig?
Tänk om nåden som är Jesus själv, julens riktiga orsak, fick omfamna den förlorade familjen lika väl som den perfekta familjen? Tänk om julen på riktigt fick handla om Jesus, inte bara i våra julkrubbor där hemma utan i våra handlingar.
Nej, vi tänker inte om, utan vi tänker att det blir så. Låt ”tänk om” i stället bli ett ja och ett amen – låt kärleken flöda över alla gränser, genom alla dörrar och barriärer den här julen.
[ Frida Park: Smärtsamt många barn kommer att sakna klappar, mat och frid i jul ]
Så ett sista ”tänk om”: Om min perfekta granne hade knackat på hos oss och bjudit in oss i den trygghet och gemenskap som vi längtade så efter. Tänk om de hade vågat titta in i vår misär och erbjudit oss en liten del av sin julefrid. Hade det gjort en skillnad för mig och min lillebror? Jag är helt säker på det. Till och med ett litet ljus fördriver mörkret.
Som Job säger i Job 42:5: ”Förut hade jag hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon.”
Låt oss visa genom våra handlingar vem vi firar den här julen. Att dela med dig, att bjuda in, att skicka din tomte till grannens barn, att sträcka ut dig till den förlorade familjen kan bli skillnaden mellan mörker och ljus.
Jag ber att ångest ska få växla om till frid, jag ber om att ensamhet ska få bli gemenskap och att sorg förbyts till glädje. Jag ber att denna jul inte bara ska vara ord av kärlek, utan handlingar av kärlek. Jag ber att vi som bär på julens sanna innebörd ska finna modet att dela den med alla förlorade familjer i vår närhet.L åt ljuset lysa i mörkret i vårt land den här julen. Låt oss vara ordets görare och inte bara hörare, låt oss visa Jesus genom våra handlingar.
[ Julkrubban: en älskad tradition med kontroversiellt intåg i Sverige ]
