Pastorerna bör inse sin plats: under, bakom och framför församlingen

Mitt ärende är inte att ge mig in i en debatt om Wao church. Min kännedom om församlingen är begränsad och de fåtal vänner jag har som tillhör den är dyrbara bröder som jag skattar högt.

Jag inser att sammanhanget är väldigt långt från mitt eget och att min syn på medlemskap, ledarskap och ecklesiologi i stort skiljer sig radikalt från deras. Men efter att ha läst Bertil Swärds artikel om en pastors ledarskap tänker jag att det kan vara uppbyggligt att lyfta ett annat perspektiv på hur auktoritet i församlingen bör fungera.

Så låt mig lägga de teologiska korten på bordet. Jag är baptist och därmed övertygad kongregationalist. Detta innebär att ingen biskop, inget samfund och inget nätverk äger slutlig auktoritet över den lokala församlingens angelägenheter. Församlingen är, under Kristus, fri att bestämma över sig själv. Den är autonom. Det här säger dock ingenting om hur auktoriteten i församlingen är fördelad.

Låt mig också specificera att jag är en förespråkare av äldsteledd kongregationalism. Vi uppfattar att Nya testamentet tydligt lär att biskop/församlingsledare, presbyt/äldste och pastor/herde är olika benämningar på exakt samma ämbete. En äldste är en biskop är en pastor.

I Nya testamentet ser vi ett återkommande mönster av att äldste omnämns i plural (se till exempel Apg 14:23; Tit 1:5; 1 Pet 4:1). De apostoliska församlingarna leddes av en pluralitet av kvalificerade äldste, inte av en enda pastor. Men i Nya testamentet ser vi att det är församlingskroppen i stort – inte pastorerna! – som besitter den yttersta auktoriteten under kung Jesus.

Kung Davids kungliga auktoritet i Israel pekar inte framåt mot församlingens underherdar, utan mot församlingens högste herde, den större David, Jesus Kristus.

—  Nima Motallebzadeh

Av utrymmesskäl kan jag inte föra ett längre bibelresonemang här, men en nyckeltext är Matteusevangeliet 18:15–20 (notera att församlingen, inte äldste, besitter yttersta auktoriteten) och ett exempel på detta mönster återfinns i 2 Korintierbrevet 2:6 (notera orden “de flesta” vilket antyder en omröstning i församlingen).

Så ja, församlingen utväljer bland sig sina ledare utifrån de nytestamentliga föreskrifterna och avskiljer dem till tjänst. Och ja, i och med denna kallelse befalls församlingen att lyda sina ledare, hedra och underordna sig dem. Ledarnas auktoritet är verklig och ska respekteras.

Men underherdarnas (Jesus är överherden) auktoritet måste kunna ifrågasättas och om nödvändigt fråntas dem. Och vem kan frånta den? Församlingen! Det högsta beslutande organet i församlingen under dess monark Jesus Kristus är församlingen själv – inte pastorn eller äldstekåren.

Bertil Swärd skriver: “Kung David var herde men han hade också rådgivare kring sig som han lyssnade till (1 Krön 27:32–33), men det var ändå David som hade sista ordet. På samma sätt bör det vara med pastorns funktion.”

[ Läs tidigare inlägg | Bertil Swärd: Där alla ska vara med och bestämma är det ofta stagnation ]

Min fråga till Bertil är följande: Varför? Varför bör det vara likadant med pastorns funktion? Kung Davids kungliga auktoritet i Israel pekar inte framåt mot församlingens underherdar, utan mot församlingens högste herde, den större David, Jesus Kristus, som ensam gör anspråk på sista ordet.

Självklart bör pastorer hämta visdom från exempel över hela Skriften, men det följer verkligen inte att pastorn per definition har sista ordet. När en församling avskiljer en pastor till tjänst ges han (förhoppningsvis) verkligt mandat att leda, men denna delegerade auktoritet regleras av Bibeln (vilket Swärd och jag säkerligen är överens om) och av församlingens medlemmar.

Om varje medlem bebos av den helige Ande – som baptist tror jag på principen om pånyttfött och meningsfullt medlemskap – kan vi lita på att församlingen är kvalificerad att fatta de viktigaste besluten som rör lära och liv. Detta trots att inte samtliga medlemmar är kallade att vara äldste.

För det Nya förbundets löfte är: “Alla ska känna mig, från den minste av dem till den störste, säger Herren”, varför Johannes skriver till hela församlingen: “Ni har en smörjelse [en term som Swärd använder flera gånger] från den Helige och ni har alla kunskap” (1 Joh 2:20).

Så låt församlingen hedra sina pastorer genom att underordna sig dem. Men pastorer gör rätt i att minnas pastor Petrus ord: “Uppträd inte som herrar över dem som anförtrotts er.” Så låt också pastorerna inse sin plats: Inte över församlingen, utan under, bakom och framför församlingen. Under för att bära och underordna sig, bakom för att ömsint mana på och se till att alla följer med, och framför för att leda och visa vägen.

[ Hängivet eller hierarkiskt i We are one church? ]