Det är inte brist på maskulinitet som får svenska barnafödandet att dala

Jeremiah Karlsson proklamerar på Dagen debatt att västerländska samhällen håller på att gå under på grund av feminisering av kulturen. Den hett omdebatterade frågan om minskat barnafödande ger lätt upphov till sådan spekulation och riskerar att hamna i missvisande slutsatser.

Den senaste tiden har frågan om minskat barnafödande blivit en favorit bland debattörer som presenterat mer eller mindre seriösa förslag på orsaker. Det låga barnafödandet blir nämligen en perfekt projektionsyta för skribenters egen ideologi och samhällssyn. Som svar på varför barnafödandet minskar kan man infoga problem man identifierar runt sig och vips så har man ett argument som skulle kunna vara sant. Beror det på ekonomiskt instabilitet, feminisering av män eller på osäkerhet inför framtiden, frammanat av klimatförändringar?

Sant är dock att forskare i dag inte vet exakt varför barnafödandet i väst sjunker. Därför kan vi bara spekulera i anledningen till att unga kvinnor och män i dag inte väljer att bilda familj i lika stor utsträckning som förr.

I sin debattartikel presenterar Karlsson sina svar på orsakerna bakom det minskade barnafödandet: Västerländska samhällen går under för att fler inte väljer familjebildning. Anledningen? Feminisering av samhället och nedvärderande av manligt kodade normer. Männen har svårt att hitta en plats i en värld där ”känslor anses lika med fakta”. Resultatet blir att männen inte kan ”blomma ut i sin särart” vilket i sin tur skapar oattraktiva män som ratas av kvinnor.

Karlsson blickar in i framtiden och sätter sitt hopp (”om än något perverst”, som han skriver) till omstörtande samhällskriser, då männen kan ”ges tillfälle att leta sig fram ur sina mansgrottor och axla ett ansvar för samhälle och potentiella familjer”.

Tongångarna känns igen från debattörer som Jordan B Peterson, Alexander Bard och från Joe Rogans podcast, alla med uppdrag att uppvärdera traditionell maskulinitet. Och visst finns det ett problem med männens sviktande skolresultat, minskande ansökningar till universiteten och med en växande incel-kultur. Frågan är bara om anledningen till problemet med ett minskat barnafödande handlar om att män börjat prata om sina känslor?

Fråga vilka föräldrar som helst, längtan efter barn uppstår som oftast ur kärlek, framtidshopp och lust till liv.

—  Andreas Thorell

Glenn Sandström, forskare i demografi på Umeå universitet menar, i motsats till Karlsson, att minskat barnafödande inte har att göra med att feminiserade män ratas av kvinnor. Antalet fertila kvinnor som lever i relationer är nämligen oförändrat. Män och kvinnor väljer alltså varandra i lika stor utsträckning som förr. Vad vi i stället har att göra med är en attitydförändring rörande barnalstring.

I länder där minskat barnafödande är akut, såsom Japan och Sydkorea, brukar anledningarna tillskrivas dålig tillgång till barnomsorg och möjligheter till föräldraledighet. Även arbetsmarknadsförhållanden med långa arbetsdagar och höga krav pekas ut. Utrikespolitiska institutet lyfter även jämställdheten som en betydelsefull faktor för kvinnors motivation att föda barn. De asiatiska länderna ligger långt efter i hur engagerade papporna är när det kommer till omsorg om barn och hushåll.

Men eftersom vi lever i en feminiserad kultur, för att låna från Jeremiah Karlsson, har vi i tack och lov goda sociala skyddsnät med allt från barnomsorg till föräldrapenning. Anledningen bakom att färre och färre barn föds i dagens Sverige tycks alltså vara någon annan än dåliga sociopolitiska villkor.

[ Läs tidigare inlägg | Jeremiah Karlsson: En kvinna per man är som en gråsossig genialitet ]

En bristande framtidstro pekas ut som ett möjligt problem. I det sekulära väst har hoppet om en bättre framtid börjat sina hos unga människor. Enligt ungdomsbarometerns generationsrapport upplever unga att de har ingen eller minimal påverkan på samhället. De lider av en minskad tilltro till politikers förmåga att lösa problem, det politiska engagemanget minskar och likaså tron på demokratin.

I en kultur som drabbats av hopplöshet dalar barnafödandet, och jag tror att det är här vi har kärnan. Vad som ligger bakom hopplösheten kan man bara spekulera i. Faktorer som ekonomisk instabilitet, krig och oro eller svajande bostads- och arbetsmarknad kan pekas ut. Andra mer existentiella faktorer som stress, oförmåga till stillhet och avsaknad av tilltro till något större än en själv kan spela roll.

Där, i hopplösheten, frodas idéer om att äktenskap, hårdare tag och stängda gränser ska väcka människors vilja till barn. Men fråga vilka föräldrar som helst, längtan efter barn uppstår som oftast ur kärlek, framtidshopp och lust till liv.

Därför kan vi fråga oss själva hur vi kan leva i, och bli budbärare av, den tro, hopp, och kärlek Paulus predikar om? Ett första steg i en sådan riktning skulle vara att sluta ställa män mot kvinnor, väst mot öst, svaghet mot styrka och i stället axla ansvaret för att sprida kärleksbudskapet.

[ Läs tidigare inlägg | Lasse Bengtsson: Vi behöver inte återvända till en daterad manlighet ]