Vi behöver inte återvända till en daterad manlighet

Män får inte blomma ut i sin särart, skriver Jeremiah Karlsson (Dagen 6/12), något som han menar skapat stor förvirring bland män. Vägen ur den förvirringen är att män “uppvärderas” av kvinnorna, anser han, och målar upp en bild av att “kulturen feminiserats” med mjuka tag, gullande med brottslingar, relationsfokus och att lågaffektivt bemötande gjort Sverige till ett “gansterparadis” och även resulterat i ett minskat barnafödande.

Ett grundfel i hans resonemang är att han ser relationerna mellan män och kvinnor utspelas på en marknad, där mäns och kvinnors attraktivitet är något som går att mäta och kvantifiera, och i dejtingapparna är det säkert lätt att förledas in i det tänkandet.

Men det är ju en skenvärld – verkliga möten människor emellan sker öga mot öga. Där är inte “attraktivitet” och status mätbara för upp- eller nedvärdering, utan mötet kan ske med nyfikenhet, lust, glädje och ärlighet bortom schabloner, och där båda parter vågar visa sig sårbara, helt enkelt kan visa sig mänskliga bortom genus.

“Horder av män står utan en chans till kärlek”, skriver han och receptet att komma ur detta verkar vara att återvända till en “manlighet” som känns minst sagt daterad till det förra århundradet. Men det finns kanske många män (och kvinnor?) som längtar tillbaka dit?

När jag ser mig om i världen är toxisk manlighet ett avsevärt större problem än kvinnors nya och jämlika möjligheter, såväl bland krigsherrar som nyvalda presidenter och ledare för knarkligor.

Nej, vägen fram till ett mer människovänligt samhälle går inte via en “uppvärderad” men unken mansroll. Låt oss i stället följa den man som red in i Jerusalem “ödmjuk, ridande på en åsna”. Då kan vi kanske också skapa ett samhälle där fler barn kan välkomnas.

[ Läs tidigare inlägg | Jeremiah Karlsson: En kvinna per man är som en gråsossig genialitet ]